hRaven

Så sitter jag här med ett nöjt flin på läpparna. Huden har fått sig en omgång igen och jag kan bara vara nöjd. Finns få saker som slår den här känslan av brännande öm hud. Att veta att under plasten sitter den där. Det nya alstret... eller snarare nygamla. Det var ifyllning på agendan idag. Finns inget värre än att gå runt med halvklara grejer. Så det börjar arta sig. Me like. Svider fint helt enkelt.

För er som inte förstår det där ovan så kan jag ju klargöra att det rör sig om tatuering. Kreativ smärta helt enkelt. Att låta sig för evigt märkas av tusen nålar och lite färg. De som känner mig vet exakt vad det är jag talar om och vet också hur min hud ser ut. För er andra kan jag bara konstatera att; Ja, jag har tatueringar. Inte mer med det helt enkelt. Det finns ju dem som har träffat mig och inte vet om detta och blir jätteförvånade. Sen finns det andra som inte bryr sig. Sen finns det ju den där tredje som inte blir förvånade mer än över det faktum att jag väljer att inte visa dem för alla. Min hud är min hud och inte för allmän beskådning. Hur enkelt som helst. Eller hur?

Under tiden som jag satt under nålen pratade vi om det fenomenet tatueringar. Om hur just program som Miami Ink (och den andre) nu har blivit så populära. Om hur programmet är uppbyggt och hur det här med tatueringar påverkar människor. Jag förstår att programmet är populärt då det är snyft och snörvel i varje program. Men inte det där med att varje tatuering skulle ha en viss betydelse som det är i just dem programmen. Jag har inte träffat på någon som gjort tatueringar utifrån snyft och snörvel principen. Visst, hyllning till föräldrar och barn finns det ju gott om men ingen snyftande där inte. Att programmen inte visar dem där som görs för att man bara vill ha en verkar vara en främmande tanke. Att märka sig för livet för att man känner för det verkar vara jättekonstigt.. Ligger väl en tanke bakom det med antar jag. Att man inte ska göra en förrän man verkligen tänkt efter först. Idag är det ganska svårt att få tag på drop-in tider för en spontangrej. De flesta görs ju utifrån en stunds eftertanke. För den sitter ju där den sitter och är betydligt enklare att sätta dit än ta bort. Men att visa en sida av klientelen är bara fel. För de flesta gör inte en tatuering eller fler utifrån snyfthistorier. Ta mig till exempel. Jag gör dem för min egen skull och för att jag vill. Att jag sen tycker om dem är ju liksom en självklarhet. Annars skulle jag väl inte sätta mig under nålen frivilligt?

Så fick jag det sagt också.