sex and the city repriser
Jag tittar på dem igen. Jag följde deras äventyr och problem redan första omgången, men det finns nåt speciellt med dem där fyra tjejerna. Tjejerna i sex and the city och kommer på mig själv att önska att jag också skulle ha såna vänner som jag hade söndagsbrunch med varje vecka. Kanske handlar det om att för det första att se om det finns fler än jag som vill ha det så? Eller är jag sådär hopplöst ute när det gäller sånt där? Ja, nu måste det ju inte vara söndagsmornar man ses, kan ju funka med att ta det en eftermiddag eller kväll. Behöver ju inte vara varje vecka heller, men minst en gång i månaden. Men så slår det mig att det bara är en tv-serie. Och min verklighet ser inte ut sådär... tyvärr. Eller kanske lika bra?
Nattens avsnitt höll mig vaken ett tag dock. Just det där med att träffas och prata en stund med vännerna. Nu var det ju inte just det där jag tänkte på inatt utan det där med vad de pratade om och vad Charlotte sa. Om det här med att vara singel. Döööh, liksom, det är ju det serien handlar om jag vet men just nattens avsnitt fastnade nåt rejält. Avsnitten efter att hon separerat från sin man och vissa ord fastnade. "Jag kommer aldrig att bli singel igen. Jag kommer att vara frånskild." och så det där med att det finns inget mer patetiskt än att vara 34 och singel. "Jo, 34 och frånskild". Orden fastnade rejält. För så ser min verklighet ut just nu. Jag blir 34, och är frånskild. Och är singel... om man nu kan säga det som frånskild?
Det låter inte alls bra att tänka det, tänka så. Blir ju inte bättre att skriva det. Blir ju svart på vitt då. Inget bra ord det där; frånskild. Jag förstår Charlotte precis. Ett negativt laddat ord, med en massa saker man kan läsa in i. Och så det där med att det blir då alltid en följdfråga; varför? Oavsett anledning så är det ju inte ett bra ord. Måste finnas ett bättre ord för det där tycker man ju. Och det är ju så att även om man numera är singel så är man ju inte det på ett sätt. Skadat gods, ratad... icke önskvärd om man tänker på ordet frånskild. Jag kan ju inte säga skild, då det inte var jag som tog det valet. Det beslutet. Kanske skulle det kännas annorlunda om det var så? Vet ej, kommer aldrig att få veta det heller. Nej, jag är nog mer singel än frånskild. Men man undrar ju ändå om inte Charlotte har rätt. Man kommer aldrig att vara singel igen.
tragiskt
För sanningen och verkligheten är ju den att kan du inte älska dig själv så finns det ingen annan som kan göra det heller. Sanningen är ju den att kan du inte finna trygghet i dig själv så kommer du aldrig att finna det någon annanstans heller. För verkligheten är ju den att försöker du fly undan känslan genom att hitta yttre bekräftelse hela tiden kommer man aldrig att bli trygg i sig själv. Genom att leta efter yttre bekräftelse hela tiden så kan inte ens egna röst vara så stark. För om man förlitar sig på att man är älskad genom att vara en del av två kommer världen alltid vara en otrygg plats. Om man måste ha någon som talar om hela tiden hur viktig man är kan man inte ha så hög självkänsla. Missförstå mig rätt nu. Det kan vara trevligt att ha någon som talar om för en hur mycket de älskar en. Att vara en av två. Men det är inte det jag skriver om nu. Jag skriver om det där med att desperat vara en av två. Jävligt stor skillnad. Oavsett hur man vrider och vänder på det så är det så det är. Kan man inte vara trygg i sig själv så kommer man för alltid vara otrygg. För det är den otryggheten som gör att man sen är rädd för att bli lämnad. Det är den otryggheten som oftast tar ihjäl ett förhållande. Det är den otryggheten som gör att man alltid kommer att vara ensam även om man är en del av två. För kan man inte slappna av så är man ändå ensam. Om man hela tiden måste få bekräftelse om att relationen är bra tröttar ut en relation. Kväver den. Tar ihjäl den.
För någon med låg självkänsla och desperat behov av yttre bekräftelse är mitt jobb perfekt. För på mitt jobb får man det, oavsett om man vill eller inte. Oftast vill man det inte. Jag arbetar inte med det jag gör för att bli bekräftad som människa. Skulle jag vara det skulle jag vara på helt fel plats. Men de finns dem som gör det. Arbetar med det jag gör för att få sin bekräftelsebehov tillfredsställd. Jag tillhör inte dem. Jag jobbar inte för att bli omtyckt. Jag är glad om jag slapp dessa kärleksförklaringar ibland. Sen finns de dem som arbetar med det jag gör som kommer att gå under förr eller senare, speciellt dem som är gränslösa. De som inte har några gränser, spärrar och kommer för nära. Jag är inte en av dem. Visst är det jobbigt att få höra hurdan hemsk människa jag är ibland. Hurdan kärring jag är som är så stel och fyrkantig. Men jag vet att när jag får höra just detta vet jag att jag gör mitt jobb och jag gör det bra. Det finns regler och struktur av en anledning. Mitt jobb är att upprätthålla dem. Att jag sen också är mänsklig och social är en annan sak. Men jag har mina gränser. Men det finns dem som inte har det. Dem brukar oftast inte bli långvariga. Tro mig.
Nej, istället för att söka yttre bekräftelse så måste man finna tryggheten i sig själv först. Svårare än man tror och en livslång uppgift. Självkänsla är inget man får och har resten av livet. Det måste man arbeta med hela tiden. Självkänsla är en färskvara som måste uppdateras hela tiden. Och att söka det från yttre håll är fel väg att gå. Det yttre kan försvinna. Och då kommer allt det där negativa tillbaka. Den negativa bilden av en själv. Att gå in i en relation för att slippa vara ensam är aldrig bra. För risken är då stor att man nöjer sig med första bästa. Att bli tillsammans med någon som anser att man duger. Säger de rätta sakerna. Dem där sakerna man borde säga till sig själv istället. Visst, jag har dagar där jag känner mig totalt värdelös och ful, men det gör inte att jag väljer att bli tillsammans med första bästa som säger nåt snällt. Nej, det är en svacka som går över. Man kan inte känna sig på topp varje dag. Det vore omänskligt. Eller hur? För det är ju ändå så att det är ju personen man vill vara kär i, och inte tanken om personen. Förstår ni skillnaden?
alla hjärtans dag
Alla hjärtans dag idag. Eller ja... det står så i kalendern och stan och alla program idag går i kärlekens tecken. Tema kanske är ett bättre ord? Rött, rött och återigen rött. Hjärtan, rosor och kärlek överallt. Sådär jätte pluttinuttigt i varje dagstidning idag. Andra tidningar likaså, men att det prackas på en gör mig illamående. Som en påminnelse om att faktiskt ta hand om sina nära och kära. Behövs det verkligen en hel dag för det? Bara undrar? Borde det inte vara självklart liksom?
Jag har nåt att bekänna; jag har gett upp om kärleken. Jag vet att jag har blivit kallare, mer cynisk och kanske en aningen bitter. Jag vet det, ni behöver inte påminna mig om det. Jag är den första att erkänna det, men när det ser ut som det gör omkring mig så kanske det inte är så konstigt. Det har ingenting med mitt eget liv att göra, kanske till en del. Men jag hade inte gett upp om kärleken då. Inte fram till för ett tag sen heller. Att jag numera är singel är inget som fått mig att ge upp om det där med kärlek. Nej, det är sättet jag ser andra behandla andra på.
Som det där med att veta att det finns dem som hoppas på den gör mig ledsen, när man vet att den andra hälften, eller objektet för känslan, leker med den andre. Får den att hoppas, vänta och längta ännu mer. Och där den andre av egoistiska skäl ger den andre lite hopp om att kanske en dag, snart. Det är inte rätt. Det är fegt. Ja, fegt. Att undvika såra den andre med sanningen. Sanningen kommer att göra mer ont när den uppdagas ju längre tid det går. Tro mig. Och jag tiger still. För det är inte jag som ska vara budbäraren. Jag skulle kunna säga sanningen, jag vet hur en ser ut. Den är inte vacker. För vem vill höra att den andre blir äcklad av en? Jag vill inte vara den som säger det. Räcker med att jag vet. Och ja, jag försöker få den andre att tala om för den ena att det inte kommer att bli nåt mellan dem. Men det är ju det där med att inte såra. *Suck*, för hur svårt är det att förstå att sanningen sårar en kort stund medan lögnen som sårar resten av livet?
Det finns andra exempel, som jag inte behöver gå in på här men dem finns. Jag ser det överallt. Egoistiska orsaker till att inte såra den andre. Men det finns ingenting som sårar mer än just det att inget säga. För sanningen kommer alltid fram. Förr eller senare. Och det där med att stanna kvar av fel orsaker. Det äter en upp inifrån. Sakta men säkert, bit för bit tills det inte finns någonting kvar. Destruktivt, dödande och ensamt.
Nej. Jag ger upp om det där. Men visst skulle det vara trevligt att ha nån som bryr sig om en på det där sättet, men jag vet inte om jag skulle lita på att det var mig den ville ha. Jag vägrar vara den där man nöjer sig med. För det betyder att det är brist på annat. Att ha nån för sakens skull, varken mer eller mindre. Det där med att man duger. Vem vill vara den som duger? Någon man nöjer sig med? Varför medvetet utsätta sig för någonting dylikt? Funderingarna, osäkerheten. För det där med tilliten är naggad i kanten. Jag har lite svårt att lita på folk för tillfället. Eller ja, tror ni förstår vad jag menar. Jag litar inte på folks motiv. Inte efter att jag vet hur det ser ut omkring mig. Nej, hellre är jag ensam. Sen är ju det där att skulle jag ens känna igen det om det dök upp? Skulle jag se kärleken om den stod framför mig? Eller har jag blivit för kall? Stängt dörren till mitt hjärta och slängt bort nyckeln. Sen är det ju det om det finns nån som orkar leta reda på den?...
Genom att kunna erkänna det och veta att ensamheten kan jag hantera så kommer jag aldrig att bli desperat. Det finns nämligen dem också. Som behöver det här med yttre bekräftelse. Att inte se det själv är bara tragiskt. Att andra sen säger det betyder inte ett smack om man inte kan se det själv. Men att bli ihop med första bästa bara för att denne verkar snäll, söt eller gullig är bara tragiskt. Det är faktiskt just det. Tragiskt att uppleva, bevittna och se. Men det finns alltför många sådana...
Men det finns dem som har det bra också. Jag vill säga det också, så ni inte tror jag bara ser det dåliga. Jag är glad för att de som faktiskt har det bra, lever i ärliga förhållanden och litar på att den andre verkligen vill ha dem för deras skull. Att det finns dem som väljer att leva tillsammans. Skaffar barn, för det är ju så nu. Många barn blir det i år. Fem som jag vet hittills, får se om det hinner bli fler innan året är slut. Eloge till er som vågar tro på kärleken. Framtiden. För jag tillhör inte en av dem. Men så har jag ju redan erkänt det.
Idag är en dag med annan innebörd för mig. Idag minns jag någonting annat. Någon annan. En bror jag aldrig träffat. Aldrig sett men vet att jag har. Vila i frid käre bror vi ses en annan dag.