tragiskt
Vette fan hur jag annars skulle beskriva det, för det är ju det det är. Tog upp ämnet litegrann redan i den förra inlägget jag skrev angående det där med alla hjärtans dag och sånt där pluttinuttigt osv osv. Det där med att desperat leta efter någon att bli tillsammans med bara för sakens skull. Det där med att desperat finna kärlek där den inte finns. För det är tragiskt. Det är tragiskt om ens självkänsla sitter i hur en annan människa ser en. Det är tragiskt om man inte ser sig själv som en bra människa om det inte finns någon bredvid en och talar om detta för en. Det är tragiskt om man inte kan vara så trygg i sig själv att man väljer att bli tillsammans med första bästa mähä, för att slippa vara ensam. Det är tragiskt om ens enda kriterie för att bli "kär "är att killen/tjejen är snäll. Det är tragiskt att se att folk nöjer sig med vad som helst bara för att slippa vara ensam.
För sanningen och verkligheten är ju den att kan du inte älska dig själv så finns det ingen annan som kan göra det heller. Sanningen är ju den att kan du inte finna trygghet i dig själv så kommer du aldrig att finna det någon annanstans heller. För verkligheten är ju den att försöker du fly undan känslan genom att hitta yttre bekräftelse hela tiden kommer man aldrig att bli trygg i sig själv. Genom att leta efter yttre bekräftelse hela tiden så kan inte ens egna röst vara så stark. För om man förlitar sig på att man är älskad genom att vara en del av två kommer världen alltid vara en otrygg plats. Om man måste ha någon som talar om hela tiden hur viktig man är kan man inte ha så hög självkänsla. Missförstå mig rätt nu. Det kan vara trevligt att ha någon som talar om för en hur mycket de älskar en. Att vara en av två. Men det är inte det jag skriver om nu. Jag skriver om det där med att desperat vara en av två. Jävligt stor skillnad. Oavsett hur man vrider och vänder på det så är det så det är. Kan man inte vara trygg i sig själv så kommer man för alltid vara otrygg. För det är den otryggheten som gör att man sen är rädd för att bli lämnad. Det är den otryggheten som oftast tar ihjäl ett förhållande. Det är den otryggheten som gör att man alltid kommer att vara ensam även om man är en del av två. För kan man inte slappna av så är man ändå ensam. Om man hela tiden måste få bekräftelse om att relationen är bra tröttar ut en relation. Kväver den. Tar ihjäl den.
För någon med låg självkänsla och desperat behov av yttre bekräftelse är mitt jobb perfekt. För på mitt jobb får man det, oavsett om man vill eller inte. Oftast vill man det inte. Jag arbetar inte med det jag gör för att bli bekräftad som människa. Skulle jag vara det skulle jag vara på helt fel plats. Men de finns dem som gör det. Arbetar med det jag gör för att få sin bekräftelsebehov tillfredsställd. Jag tillhör inte dem. Jag jobbar inte för att bli omtyckt. Jag är glad om jag slapp dessa kärleksförklaringar ibland. Sen finns de dem som arbetar med det jag gör som kommer att gå under förr eller senare, speciellt dem som är gränslösa. De som inte har några gränser, spärrar och kommer för nära. Jag är inte en av dem. Visst är det jobbigt att få höra hurdan hemsk människa jag är ibland. Hurdan kärring jag är som är så stel och fyrkantig. Men jag vet att när jag får höra just detta vet jag att jag gör mitt jobb och jag gör det bra. Det finns regler och struktur av en anledning. Mitt jobb är att upprätthålla dem. Att jag sen också är mänsklig och social är en annan sak. Men jag har mina gränser. Men det finns dem som inte har det. Dem brukar oftast inte bli långvariga. Tro mig.
Nej, istället för att söka yttre bekräftelse så måste man finna tryggheten i sig själv först. Svårare än man tror och en livslång uppgift. Självkänsla är inget man får och har resten av livet. Det måste man arbeta med hela tiden. Självkänsla är en färskvara som måste uppdateras hela tiden. Och att söka det från yttre håll är fel väg att gå. Det yttre kan försvinna. Och då kommer allt det där negativa tillbaka. Den negativa bilden av en själv. Att gå in i en relation för att slippa vara ensam är aldrig bra. För risken är då stor att man nöjer sig med första bästa. Att bli tillsammans med någon som anser att man duger. Säger de rätta sakerna. Dem där sakerna man borde säga till sig själv istället. Visst, jag har dagar där jag känner mig totalt värdelös och ful, men det gör inte att jag väljer att bli tillsammans med första bästa som säger nåt snällt. Nej, det är en svacka som går över. Man kan inte känna sig på topp varje dag. Det vore omänskligt. Eller hur? För det är ju ändå så att det är ju personen man vill vara kär i, och inte tanken om personen. Förstår ni skillnaden?
För sanningen och verkligheten är ju den att kan du inte älska dig själv så finns det ingen annan som kan göra det heller. Sanningen är ju den att kan du inte finna trygghet i dig själv så kommer du aldrig att finna det någon annanstans heller. För verkligheten är ju den att försöker du fly undan känslan genom att hitta yttre bekräftelse hela tiden kommer man aldrig att bli trygg i sig själv. Genom att leta efter yttre bekräftelse hela tiden så kan inte ens egna röst vara så stark. För om man förlitar sig på att man är älskad genom att vara en del av två kommer världen alltid vara en otrygg plats. Om man måste ha någon som talar om hela tiden hur viktig man är kan man inte ha så hög självkänsla. Missförstå mig rätt nu. Det kan vara trevligt att ha någon som talar om för en hur mycket de älskar en. Att vara en av två. Men det är inte det jag skriver om nu. Jag skriver om det där med att desperat vara en av två. Jävligt stor skillnad. Oavsett hur man vrider och vänder på det så är det så det är. Kan man inte vara trygg i sig själv så kommer man för alltid vara otrygg. För det är den otryggheten som gör att man sen är rädd för att bli lämnad. Det är den otryggheten som oftast tar ihjäl ett förhållande. Det är den otryggheten som gör att man alltid kommer att vara ensam även om man är en del av två. För kan man inte slappna av så är man ändå ensam. Om man hela tiden måste få bekräftelse om att relationen är bra tröttar ut en relation. Kväver den. Tar ihjäl den.
För någon med låg självkänsla och desperat behov av yttre bekräftelse är mitt jobb perfekt. För på mitt jobb får man det, oavsett om man vill eller inte. Oftast vill man det inte. Jag arbetar inte med det jag gör för att bli bekräftad som människa. Skulle jag vara det skulle jag vara på helt fel plats. Men de finns dem som gör det. Arbetar med det jag gör för att få sin bekräftelsebehov tillfredsställd. Jag tillhör inte dem. Jag jobbar inte för att bli omtyckt. Jag är glad om jag slapp dessa kärleksförklaringar ibland. Sen finns de dem som arbetar med det jag gör som kommer att gå under förr eller senare, speciellt dem som är gränslösa. De som inte har några gränser, spärrar och kommer för nära. Jag är inte en av dem. Visst är det jobbigt att få höra hurdan hemsk människa jag är ibland. Hurdan kärring jag är som är så stel och fyrkantig. Men jag vet att när jag får höra just detta vet jag att jag gör mitt jobb och jag gör det bra. Det finns regler och struktur av en anledning. Mitt jobb är att upprätthålla dem. Att jag sen också är mänsklig och social är en annan sak. Men jag har mina gränser. Men det finns dem som inte har det. Dem brukar oftast inte bli långvariga. Tro mig.
Nej, istället för att söka yttre bekräftelse så måste man finna tryggheten i sig själv först. Svårare än man tror och en livslång uppgift. Självkänsla är inget man får och har resten av livet. Det måste man arbeta med hela tiden. Självkänsla är en färskvara som måste uppdateras hela tiden. Och att söka det från yttre håll är fel väg att gå. Det yttre kan försvinna. Och då kommer allt det där negativa tillbaka. Den negativa bilden av en själv. Att gå in i en relation för att slippa vara ensam är aldrig bra. För risken är då stor att man nöjer sig med första bästa. Att bli tillsammans med någon som anser att man duger. Säger de rätta sakerna. Dem där sakerna man borde säga till sig själv istället. Visst, jag har dagar där jag känner mig totalt värdelös och ful, men det gör inte att jag väljer att bli tillsammans med första bästa som säger nåt snällt. Nej, det är en svacka som går över. Man kan inte känna sig på topp varje dag. Det vore omänskligt. Eller hur? För det är ju ändå så att det är ju personen man vill vara kär i, och inte tanken om personen. Förstår ni skillnaden?
Kommentarer
Trackback