hRaven

Gårdagen gick mer eller mindre som i dvala efter att jag kom hem. Det svider fortfarande fint på huden, men det hör liksom till. Gjorde ju sådär som jag sa att jag skulle göra i söndags. Jag rotade fram ett block och skrev en lista på morgonen. Vet inte riktigt vad det var jag tänkte på med listandet egentligen. Inte trodde jag att den första skulle bli så lång! Men det kanske ger med sig när man kommer in i det där? Att få saker avklarade så dem inte blir så långa. Idag, är listan ännu längre. Fattar inte. Men jag har väl varit omedveten om saker jag borde få gjort och saker som jag faktiskt gör om dagarna. Nåja. Jag ska inte låta listans längd nedslå mig. Bara att beta av för att den ska bli kortare. Nu skriver jag ju inte ner bara det där jag verkligen måste ta itu med. Som igår och idag står följande överst; Vakna tidigt. En stor grej för mig. Tillhör ju liksom inte vanligheterna. Vissa saker måste bara göras ibland.

Jag är uppe med tuppen idag. Klockan är jättetidig morgon. Typ den där tiden som den brukar ha när vanlliga dödliga ska på jobb. Jag får låtsas att jag tillhör dem nu i ett par dar (ska ju upp med tuppen imorgon å) innan det blir som vanligt igen. Har möte inbokat nu på morgonen. Får se om det blir nå kreativt möte eller vad. Helst skulle jag gärna vilja avboka den, men det går ju liksom inte. Hade det vart vilken annan möte som helst så visst, men inte denna. Resultatet att jag låtsas tillhöra de vanliga dödliga idag.

Morgon. Solen har inte ens vaknat än.

Sååå.

Jag kan bara konstatera att jag och Pojken varit tillsammans i ett år. Ett år! Hur gick det till? Vart tog tiden vägen? Det känns som om jag inte riktigt hängde med där. Ett år. Det är ju tolv månader. Jag hade full koll och hängde med vid åtta månader. Till och med vid tio. Men sen då?

Det känns fortfarande sådär overkligt som det gjorde i början. Sådär att jag inte riktigt fattat att det är på riktigt. Att han skulle vilja vara med mig. Att han tyckte om mig också. På riktigt. Ett år senare känns det fortfarande lite overkligt. Inte lika mycket som i början förstås, men det finns dagar då jag känner att det är lite overkligt fortfarande. Hur det fortfarande känns sådär nytt ibland. Längtan och pirret när vi ska ses finns fortfarande där när vi inte setts på ett tag. Småmysigt.

Och så kommer det dagar då det känns som om vi vart tillsammans i evigheter. Sådär att det känns som om vi haft ett liv tillsammans redan. Där vi känner varann utan och innan och vet exakt var den andre är. Hur vi funkar med rutiner och vardag tillsammans. Lugnt och tryggt. Som ett gammalt par.

Jag inser ju också hur mycket jag tycker om min Pojke. Att jag är riktigt kär i honom helt enkelt. Hur jag kan veta det? Jag störs inte av hans snarkningar. Att jag kan tycka att dem är lite mysiga. Hur jag kan ligga och lyssna på hans andningar när han ligger bredvid mig. Och hur hans snarkningar gör att jag ibland somnar snabbare. Hur jag saknar dem om nätterna när jag inte kan sova när han inte är hos mig. Jag vet ju hur illa det låter. Jag vet ju hur illa det är. Kär helt enkelt.

Ett år. Framtiden är oviss.
Ett år. Vi börjar ha ett förflutet ihop.

Jag gjorde det enda rätta och sjukskrev mig idag. Lyssnade till kroppen och gjorde en iskall kalkyleringen av läget. Uppe med tuppen och pussade Pojken hejdå innan jag slog numret till jobbet. Jag är sjuk. På riktigt sådär vidrigt som bara jag kan bli. Inte alls roligt. Vaknade några gånger av att jag frös. Då är det väl tur att man hade någon att krypa intill och hålla om då. I natt blir det värre.

Sjuk igen med andra ord. Inser ju ganska krasst att mitt liv inte är så bra för hälsan. Att ligga haldöd i soffan varannan månad gör ju det med en. Att man fattar. Men det är som det är just nu. Försöker hitta utvägar men det känns som om jag har målat mig i ett hörn. Vill ju så mycket annat men så får hjärnan motorstopp och jag står och stampar. Pojken tyckte inte alls om det där att det låter som om jag gett upp. Har jag det? Jag hoppas inte det. Just nu vet jag inte.

Så jag blir hemma i minst två pass. Sen får vi känna efter och se. Imorgon ska jag väl ringa och analysera mig själv i telefon. Ställa diagnos och se om personen i andra ändan håller med mig. Oavsett vad de säger så kommer jag att behöva hostmedicin. Sån där som gör att jag slipper huvudvärk eller annat obehag. Vill ju inte att hostan går ner i lungorna heller. Vet alltför väl hur det där är att gå med det där (Hoppas medikamenterna hjälper Rockern). Hade det varit en vanlig förkylning hade det ju vart hur enkelt som helst. Jag tar hellre en veckas snorande istället för hosta. Mest jobbigt. Sömnen blir störd bland annat.

Jag är sjuk. Ändå sitter jag här med dåligt samvete.

Fredag idag. Fredag hela långa dagen och jag sitter här och känner mig som en förbrytare. Att få dåligt samvete av att inte sitta på jobbet en natt, trots att ryggen kvider vid varje rörelse. Vet ej riktigt varifrån denna skuldkänsla kommer ifrån. Eller den som kan kallas för sjuk lojalitet för min arbetsplats. Är man sjuk, nåja icke arbetsför, så är man. Men jag verkar inte fatta det där. För jag är ju inte sjuk. Jag har bara lite ont. Skillnad jue. Suck.

Fredag idag. Fri dag idag. Och jag har sovit inatt. Ryggen är lite bättre idag. Det blir att gå runt här som en sengångare idag och plocka med grejer. Inte alltför avancerat för det pallar inte ryggen med, men lite sådär blir det ju. Skulle ju vilja göra en rejäl utrensning av hela skiten, men nä. Fysiskt omöjligt just idag. Får skjuta upp det där igen. Inte mer med det. Varför blir jag mest sugen på att göra saker när jag inte kan? Sjukt det där. Borde kolla upp vad det är för fel på en. Tiden finns ju där emellanåt, men lusten verkar vara som bortblåst. Hmmm... blir säkert bra det här till slut.

Fredag idag. Kort vecka var det ja. Det där med att det är en bra vecka nu. Hemma i tre dagar och sen helg. Sitter här och dricker mitt morgonkaffe och funderar över saker och ting. Förvånas över min kluvenhet över att vara hemma såhär. Sjuk men ändå inte liksom. Sjuk lojalitet som inte liknar nåt annat. Samtidigt som jag har lite dåligt samete över att jag är lite glad över att ha vart hemma i natt. Får inte ihop det helt enkelt.

Fredag idag. Pojken kommer idag.

Det borde inte vara så svårt att sova ut tycker man ju. Men tydligen hade jag fel. Var ju hur trött som helst när jag la mig i natt. Tänkte i min enfald att jag genom att få lite sömnskuld skulle få mig att sova länge idag. Det blev ej så. Jag borde inte ha klivit upp förrän nu liksom. Inte för fyra timmar sen. För er som inte fattar det där med mina tider eller får nå grepp om hur det där med sovtiderna funkar så kommer en enkel jämförelse här;
Om du vet att du börjar klockan sju på morgonen och vet att du ska jobba i typ tretton timmar så vet jag att ni inte skulle bli så jävla glada om ni vaknar klockan två tre på natten och inte kan somna om.
Så är det för mig.

Nåja. Det är som det är just nu då. Till råga på allt så sov jag oroligt. Skyller på att jag låg ensam i min stora säng. Den som känns som ett rymdskepp ibland. Vet ju att jag kan skylla på den där stora vita saken på himlen också, men det känns som om jag skyller ifrån mig. Jag vet att jag sover oroligt när jag ska iväg och jobba igen. Gnisslar tänder å. Inte alls bra det där, jag vet det. Men men. Det blir inte bättre än såhär just nu.

En fördel dock, jag har hunnit prata i telefon med lite folk idag. Prata ifatt lite och så. Bokat in lite tider också. Nu har jag väl planer på att ta mig ner på stan innan jag börjar mitt pass. Inhandla det där som jag hittade uppåt landet men som inte fanns i min storlek. Jag har inte så konstiga storlekar, men en del kläder är populära helt enkelt och det finns inte så många som kan ha XS. Det fattar ju vem som helst, eller? Borde inte butikerna lära sig det efter ett tag? Så det blir en snabb raid nere på stan idag tror jag. Kolla kontot också kanske?

Jag ser verkligen inte fram emot natten. Mera kaffe åt folket!

Jooo, så att... då sitter man hemma igen då. Börjar bli ganska trött på det här flackandet. Inte resandet i sig, uta just det där att veta att tiden uppe är tidsbegränsat. Ungefär som det där med att bäst före datumet ligger på en vecka innan det är dags att röra på sig igen. Inte av fri vilja, utan för att man måste. Suck.

På vägen ner såg jag en massa Bambis... Bambin?... Bambisar? Bambis? Bambins? Flera Bambi? Ehhh... Jag såg en massa rådjur... ska det vara så svårt?! Nåja, en massa rådjur var det iallafall som häckade kring vägarna, men jag klandrar dem inte direkt. För om jag inte missminner mig så är det jakttider och med den en massa folk ute i skogarna. Så länge de inte springer ut på vägarna så är det bra. Men, bara genom att stå där på åkrarna eller skogsbryn ser det lite idylliskt ut. Sådär naturligt. Och jag slås återigen av tanken att Sverige faktiskt är väldigt fint när den visar den sidan. Synd bara att man inte ser den så ofta... stadsbo som man är.

När jag satt där och såg över landskapen som svischade förbi började jag tänka på Langoljärerna. Kings bok, som också blev film. Om tiden och hur den blir uppäten av langoljärer. Orsaken till att jag tänkte på just dem var elledningarna som sträckte sig över åkrarna. Om hur tiden och allt annat blir uppätet när tiden har passerat. Och jag kände mig som om jag bröt mot en helig regel eller nåt genom att bara sitta där och fundera. Att jag istället för att göra nåt bara satt av tiden. Låter tiden bara gå utan att ta vara på den. Samtidigt som jag vet att jag behöver kunna sitta och bara glo ibland. Vara i stunden, i nuet. Svårare än man tror. Speciellt om man genom att sitta sådär känner att jag borde göra nåt så att inte langoljärerna hinner ifatt mig. Man kan ju bli stressad för mindre.

Snart natten igen, men det betyder bara att jag måste försöka att sitta uppe så länge jag bara kan. Måste vända på dygnet igen. Drygt just nu. Speciellt när man känner att jag bara slösar med tid. Som om jag borde göra nåt annat istället. Hur kan man vara produktiv på natten utan att störa grannarna?

John Blund har redan varit och tittat in en gång. Han kommer väl fler gånger... kan ju inte sova nu heller! Om nån timme eller fyra sådär...

Jag ska upp till Pojken snart. Snart kommer jag att vara på väg uppåt och fundera en stund på vägen innan jag är framme. Brukar ju vara så så den här resan lär ju inte vara ett undantag. Jag ska upp och leka hemmafru igen.Det var ett tag sedan jag gjorde det och jag längtar som fan. Mest efter Pojken då förstås. Har ju inte setts på ett par veckor igen, så det blir skönt att ses igen.

Trött som fan är jag ju, men det skiter jag fullständigt i. Får sova sen. Jag har dragit på mig en liten sovskuld igen. Orsaken är natten som var, eller snarare morgonen. Den samme som är orsakaen till att jag inte är redan uppe och pussar på Pojken. Schemaändringar med nyinsatt personalmötestid på min lediga vecka. Kul jul liksom. Inte alls. Men procenten på tjänsten gick ju upp så. Överlever väl det här med. Får se det positiva istället. Det där som gör att jag faktiskt inte kommer att komma hem till en lägenhet som är i samma kaos som det skulle ha vart om jag inte städat igår. Nu slipper jagta det när jag kommer hem istället.

Nån timme kvar innan jag är på väg uppåt igen. Hinner med en massa markservice här hemma innan dess. Blir bra det här till slut. Vetskapen om att jag ikväll kommer att sitta i en helt annan soffa gör att tröttheten är hanterbar.

Nä. Ska väl se till att växterna överlever tills jag kommer hem igen. Slänga det som ska slängas och sen packa det sista innan jag lämnar stan för den här gången.

Idag har jag känt mig som Leo i Twin Peaks när han sitter i rullstol och säger "new shoes" och spottar ut havregrynsgröten på bröstet. Nu har jag ju inte suttit och spottat havregrynsgröt men ändå. Har liksom känt mig lika off som han ser ut i den scenen och bara suttit och beundrat mina nya skor. Vackra är dem men kanske inte sådär jättepraktiska som Rockern uttryckte det när jag beskrev skorna. Nu är det ju så att skor inte alltid behöver vara det i min värld, men det vet hon ju redan om. Hittade dem på Bianco förresten. Måste ju bara gå in dem först. Det där med lilltår verkar vara ett okänt begrepp för skotillverkare kan jag ju konstatera ännu en gång.

Den nya skivan har fått snurra som fan idag. Och hur bra som helst. Men det visste jag ju att den skulle vara redan innan jag köpte den. Nackdelen är ju att musiken gör mig festasugen. Och så har jag lust att höja volymen så att grannarna också får ta del av dess innehåll. Men jag får nöja mig med att bara njuta av den utan att störa grannar eller ha fest för mig själv. Får ta det till helgen uppe hos Pojken sen. Han har ju den också så. Var ju tvungen att köpa den själv då jag inte orkade vänta tills jag kom upp. Tålamod är inget jag har till övers när det gäller vissa grejer. Nu ser jag fram emot spelningen i december. Den jag har biljett till och redan nu är slutsålt överallt. Så lite nöjd är jag ju. Men just nu är det långt till december! Bandet? Volbeat.

Bankärendet jag hade var för att jag ska få nya bokhyllor. Det var liksom på tiden helt enkelt. Men nu får Rockern leka hyllvakt åt mig ett tag tills jag fixar nån som kan hjälpa mig att få dem över till min sida av stan. Känner ju inte så många som har tillgång till en stor bil, eller kan låna en sån. Får väl fjäska för bror eller nåt. Han ställer ju upp på sånt där bara man frågar snällt och inte har alltför bråttom. Han bor ju inte i stan längre så det ställer ju till det litegrann. Pojken förundras över det där med hur folk verkar vara i den här stan. Hmmm, eller hur de/vi verkar vara utifrån min bekantskapskrets. Sen har jag ju aldrig gett sken av att vara normal heller så han få undra bäst han vill. Jag vet att allt inte står rätt till i den här stan. Finns ju en anledning till varför jag vill bort kanske?

"New shoes"

När man vill ha John Blund på besök så verkar han vara bortblåst helt enkelt. Jag vann nattens duell och han tog sig vidare till andra nejder. Verkar som om han gav upp om mig helt och hållet. För här sitter jag nu och är pigg. Eller ja, piggare än i natt och på gränsen till övertrött. Vansinne.

Blev ju inte att åka hem direkt efter jobbet heller. Möte på stan och därefter hann jag med att springa in på banken, inhandla nya skor, en ny skiva och så en promenad hem också. Allt innan elva... Jag kan ju vara väldigt effektiv när jag väl vill. Synd bara att viljan inte verkar infinna så ofta numera. Eller snarare det där när tiderna passar. Mina tider och de vanliga dödligas är ju två helt skilda saker.

Måndag idag. Ny vecka. Vart är jag på väg?

Första september betyder att det är höst. Hösten är här. Yey! Det är nog bara jag som jublar över detta faktum. Eller nä, jag vet en till som tycker precis som jag. Hon sitter på andra sidan stan, men om hon sedan jublar är ju en helt annan sak. Men jag gör det. Helt enkelt underbart med hösten. Me like. Me like a lot. Det enda som egentligen saknas är en balkong. En sådan saknar jag för tillfället. Men jag får hålla mig till tåls till nästa vecka då jag får ha en till låns igen. *ler*. Måste bara ta mig igenom den här veckan. Den jag kallar för monsterveckan. Det känns som om det nyss var en sådan vecka, men det är väl bara jag som inte hänger med i svängarna som vanligt.

Vart tar dagaarna vägen? Jag bara undrar. Gjorde jag nå speciellt under augusti? Nä. Det gjorde jag ju inte, men ändå flög tiden all världens väg. Hmmm, tittar i kalendern och inser ju att månaden faktiskt finns, men jag verkar befinna mig på en annan tidsaxel eftersom den nu verkade bara försvinna bara sådär. Sover jag? Jag menar bara att ger jag sken av att vara vaken när jag egentligen går runt i sömnen och hoppas på att någon ska väcka mig från den mardröm jag vistas i. Hmmm, ta vara på dagen heter det ju, men jag verkar göra nåt annat jag. Jag fyller mitt liv med dagar istället för dagarna med liv märker jag. Augusti kommer ju inte direkt att hamna i historieböckerna när det gäller mig. Andra kanske men inte min augusti.

Jag får se till att september blir en månad jag kan se tillbaka till och säga att jag faktiskt gjorde nåt av min tid. Men inte den här veckan. Jag får se det som en språngbräda till resten av månaden. För den här veckan, min så kallade monstervecka, kommer det finnas tre saker som kommer att dominera min vardag; sova, äta och jobba. Finns inte direkt tid med annat. Arbetar fem nätter av sju så det är kanske inte så konstigt om jag inte kommer att göra många knop när jag väl är hemma. Spara min energi till annat. Men just nu känner jag bara att det kryper i mig. Känslan av att göra nåt är påtaglig. Kliar i fingrarna helt enkelt. Synd bara att jag inet kan lägga energin på annat än jobb just nu.

September. Väcktes av sirentestet klockan tre som de gör första måndagen varje månad. Lika bra det kanske. Vore ju synd om jag var utvilad inför kommande veckan, eller hur? Veckan har inte ens börjat och jag suckar redan. Fick nya schemat förra veckan. Ändringarna de gjort påverkar inte mina tider, men för de som arbetar andra tider gör det ju det vilket påverkar mig indirekt. Detta gör att min monstervecka blev plötsligt ännu tyngre. Suck. Nä, inte tänka på det nu. Blir ju inte direkt lättare att ta sig till jobbet när man tänker på sånt. Veckan blir ju inte direkt kortare om jag tänker på de kommande fem nätterna. Suck. Jag får bara ta en dag eller natt i taget. Timme för timme. Svårare än så är det ju inte, men det blir ju inte enklare för det. Tänka på annat istället? Inte så lätt alla gånger.

Nä, ska väl hälla i mig sista av morgonkaffet och sen ta mig till affären för att hitta på nåt att äta ikväll. Natten har inte ens börjat och den känns redan lång. Blöö.