hRaven

Sååå.

Jag kan bara konstatera att jag och Pojken varit tillsammans i ett år. Ett år! Hur gick det till? Vart tog tiden vägen? Det känns som om jag inte riktigt hängde med där. Ett år. Det är ju tolv månader. Jag hade full koll och hängde med vid åtta månader. Till och med vid tio. Men sen då?

Det känns fortfarande sådär overkligt som det gjorde i början. Sådär att jag inte riktigt fattat att det är på riktigt. Att han skulle vilja vara med mig. Att han tyckte om mig också. På riktigt. Ett år senare känns det fortfarande lite overkligt. Inte lika mycket som i början förstås, men det finns dagar då jag känner att det är lite overkligt fortfarande. Hur det fortfarande känns sådär nytt ibland. Längtan och pirret när vi ska ses finns fortfarande där när vi inte setts på ett tag. Småmysigt.

Och så kommer det dagar då det känns som om vi vart tillsammans i evigheter. Sådär att det känns som om vi haft ett liv tillsammans redan. Där vi känner varann utan och innan och vet exakt var den andre är. Hur vi funkar med rutiner och vardag tillsammans. Lugnt och tryggt. Som ett gammalt par.

Jag inser ju också hur mycket jag tycker om min Pojke. Att jag är riktigt kär i honom helt enkelt. Hur jag kan veta det? Jag störs inte av hans snarkningar. Att jag kan tycka att dem är lite mysiga. Hur jag kan ligga och lyssna på hans andningar när han ligger bredvid mig. Och hur hans snarkningar gör att jag ibland somnar snabbare. Hur jag saknar dem om nätterna när jag inte kan sova när han inte är hos mig. Jag vet ju hur illa det låter. Jag vet ju hur illa det är. Kär helt enkelt.

Ett år. Framtiden är oviss.
Ett år. Vi börjar ha ett förflutet ihop.