hRaven

Så lämnar Pojken och jag stan för ett par dar i förmån för storstaden en timme bort. Det vill säga att vi kommer att vistas i vår fina huvudstad i ett par dar, och gästar Bror under tiden. Den efterlängtade egenkomponerade minifestivalen är här. Spelningar i dagarna tre.

Ska plocka ihop lite här hemma och stänga ner innan vi drar för idag. Insläpp 18:30 på Klubben ikväll. Måste komma ihåg att ta med mig öronpluggarna så jag inte är döv efter helgen.

Hej på ett tag.

Tisdagmorgon. Känner mig som en sengångare. Allt tar så himla lång tid att göra. Orkar inte med så mycket mer än så heller egentligen. Bara ta mig från punkt A till punkt B blir bra.

Snabbvändning på dygn som gäller igen. Panikknappen är intryckt och jag är uppe med tuppen för att ta mig till andra sidan stan om en timme typ. Nu vet jag ju inte hur lång tid det verkligen tar att ta sig till industriområdet andra sidan stan så vi får väl se hur det här blir. Om det blir lång väntan eller ramla in vid målsnöret. Men vad gör man inte för den där beteendevetaren som jag skulle få träffa. Bara det att beteendevetare förvandlades till en psykolog på vägen. Vetskapen om just den biten gör mig lite orolig. Jag har väldigt dåliga erfarenheter av psykologer helt enkelt. Och det kommer att krävas en hel del för att omvända mig. Men nu ska jag ju inte gå i terapi hos den här så det blir säkert bra. Ska prata om saker som har hänt på jobbet helt enkelt. Sen får vi se om jag kanske ska kontakta en för min egen del privat. En del skulle nog anse att det vore en bra idé. Av många olika orsaker.

Tisdagmorgon. Jag kommer att ta gettoskytteln till andra sidan stan, med lyxen att slippa byta buss. Men jag kommer nog att kliva av nere på stan så att jag kan spana in bokrean och förbanna folk till mycket varmare platser för att de är som de är. Låter lite som om jag kanske borde vänta tills det blir glesare i butiken, men just nu känns det som om jag vill vara där och trängas med alla andra som man gjorde förr. Jag blev för bekväm med saker och ting helt enkelt. Men jag tar psykologen först innan jag bestämmer mig för att trängas med folk eller ej.

Men semlor måste jag ju bara ha. Ja, plural. Tror ni det kommer att räcka med en idag? Dumt av er att tro nåt sånt.

Jag har glömt bort verkligheten en stund igen märker jag. Den där som faktiskt finns utanför dörren och väntar på att jag ska kliva ut i den och ta del av det som kallas livet. För det som finns innanför dem här väggarna kan inte kallas för liv. Det har ju hänt att jag har kallat det här stället för dåligt förklädd dårhus. Och då är jag inte helt ute och cyklar kan jag ju meddela.

Insåg nu under morgontimmarna att jag faktiskt har glömt bort att jag har ju liksom studier vid sidan om. Att delkurs 1 rann ut i sanden handlade mest om att livet kom emellan, men det finns väl ingen ursäkt för att delkurs 2 följer samma spår. Jag vill ju läsa det här. Fan. Nu är det ju en A kurs jag skrivit in mig på så det borde väl inte vara så jäkla svårt.att ta upp den röda tråden igen. Skulle det kännas alltför överdjävligt så får jag väl bara ta uppehåll och vänta till hösten istället. Inte hela världen om jag inte gör det här nu liksom. Hade vart kul om det blir avklarat ändå, men inte som ett krav på mig själv heller. Nä, bara att pallra sig på föreläsning efter jobbet med andra ord. Får se om jag orkar med det så som det känns nu. Märks. Natten är ju inte direkt slut än.

Ska väl fortsätta att snegla lite på Oscarsgalan när jag ändå började göra det. Lite glitter och glamour i natten kan ju vara trevligt.

Måndagmorgon. Ny vecka. Nya möjligheter?

Det finns inget mer att ge.

Mörkret fyller mig.
Kraften i det mörka inom mig är överväldigande.
Känslan förmörkar min blick.
Hatets beska smak fyller min mun.

Borde inte vara såhär.
Ska inte vara såhär.

sen ska jag tydligen bry mig också...

Aj, säger jag bara när det gäller min brutna nagel. AJ! och samtidigt så var det det mest intressanta som hände under hela fredagen. Långfingret är dagsläget inkapslad i plåster för att skydda i allafall litegrann.

För det andra orkar jag liksom inte ens skriva om. Allt det där som jag redan har ältat i all oändlighet. Hur jag vaknar för tidigt. Hur jag inte kan somna om. Hur trött jag är. Och att jag sitter uppe på jobbet och undrar över livets mening. Blir alltmer förundrad över att jag faktiskt sitter här jag sitter. Fortfarande.

Farsan har idag varit nykter i 16 år. Vem hade trott det? Men efter förra veckans resa så måste jag faktiskt säga att jag skulle föredra att ha honom småfull emellanåt. Han kan vara väldigt krävande som människa när han är nykter. Och ja, jag kan faktiskt skriva/säga så.

Morsan meddelade för några dagar sedan att hennes grannes bror gått bort. Jaha? Alltså... missförstå mig rätt nu... på vilket sätt ska jag liksom bry mig? Jag har aldrig träffat karln. Vilket plan berör det mig? Allvarligt alltså? Ska jag liksom lägga energi på det... också?

Känns inte riktigt bra det här.

Jag har under dessa vakna nätter kommit fram till att jag framöver kommer att göra en väldigt avgörande och banbrytande val i livet. Ett val som gör att jag har lättare att andas just nu. Ett beslut jag väljer att fullfölja gör att jag känner mig lite stolt över mig själv. Valet kommer att innebära att jag har en del saker att vänja mig vid först, bara att jag valde alternativet som jag gjorde betyder ju att en förändring är på gång.

Först trodde jag att det handlade om att hjärnan lekte med mig igen, sådär som den ibland kan göra om nätterna. Sånadär tankar som i dagsljus dör eller krymper ihop och gömmer sig igen.

Beslutet och valet jag gjorde var och är en ren egogrej. Att jag väljer att sätta mig själv i första rummet, istället för nummer femtielva på en lista som inte borde få finnas. Inom snar framtid kommer jag att prioritera mig själv. Jag kommer att sätta mig själv i första rummet. Ingen annan gör ju det åt mig. Egentligen borde jag befinna mig där redan nu, men just nu går det inte hundra procentigt. Jag har saker och ting att styra upp först. Sen måste saker och ting ske i viss ordning för att det ska bli rätt. Därför skriver jag som jag gör. Synd bara att det har tagit sähär lång tid att inse det. Eller nja, inte hela sanningen det där. Jag har ju haft mina stunder emellanåt, men sen vet jag ju inte riktigt vad som hände. Jo, jag vet.
Jag ska öva på att säga ifrån. Jag ska lära mig att säga; Tack, men nej tack. Lyssna till magkänslan. Den ljuger inte. Man kan vara ur fas på så många plan och sätt, men magen... den ljuger inte. Hjärnan spelar en spratt och hjärtat kan ljuga. Men magen... den kan tala om saker som inte hjärnan eller hjärtat kan förstå. Det gäller ju bara att lyssna till vad den har att säga. Även om det kan vara svårt ibland.

Baksidan av hela det här är att det ger mig en del ångest. En hel del? Jäkligt mycket ångest. Den suger sig fast och försöker få hjärnan att resonera med mig. Men jag ska inte lyssna med det örat. Jag vet ju att saker och ting sker av en anledning. Samtidigt som saker och ting har en tendens att ordna sig så som de faktiskt var menat att bli från början. Trots ångesten har jag lättare att andas idag.

Tärningen är kastad.
Nu väntar jag på reaktionen.

Varför är det så svårt att lyssna på det råd man ger andra och tillämpa dem på sig själv?
Jag säger ju en massa bra saker och får människor att må bra.
Varför lyssnar jag då inte på mig själv?

Det verkar ju vara så att man blir hemmablind?
Eller vad jag ska kalla det.
Blundar för saker som finns där.
Balanserar bägaren från att rinna över.
Gör smidiga undanmanöver på en väg full av tuvor för att hålla den fellastade vagnen upprätt.

Jag måste börja lyssna på mina egna råd.
Jag måste lära mig att lyssna till det jag faktiskt säger.

Jag måste lära mig att säga; det räcker nu.

Övning ger färdighet?

Rom byggdes inte på en dag.
Och det är svårt att lära gamla hundar att sitta.
En del saker tar tid.
Tålamod är en dygd sägs det.
Inte i det här fallet kan jag ju meddela er.

Vem är i riskzonen?

Ofta kreativa emotionellt engagerade och ambitiösa individer som:

• Har ett starkt behov av att bli sedda/uppskattade

• Har svårt att delegera

• Är lojala och har svårt att säga nej till merarbete

• Ofta arbetar i en organisation med hierarkisk struktur (vård, skola, omsorg, förvaltning)

• Kvinnor 35-50 år

"Man måste brinna för att bli utbränd!"

Symptombild

• Psykisk och fysisk trötthet (vila hjälper inte)

• Emotionellt labil, nära till gråt, aggressivitet och uppgivenhet

• Somatisk huvudvärk, sömnproblem, mag- och ryggbesvär

• Känsla av meningslöshet i arbete och livet i övrigt

• Rastlöshet, överaktivitet, ångest.

• Blir cynisk och sarkastisk

• Missbruk av alkohol, tabletter och mat

• Lågt självförtroende/egenvärde

• Depressiv/nedstämd

Fem stadier av utbrändhet 

1.      FYSISK TRÖTTHET

Att få för lite eller för mycket sömn.

Om du sover för lite, gå och lägg dig tidigare. Om du sover för mycket, pröva motion

Vaknar lätt

Om du vaknar en eller två timmar efter det att du somnat beror det ofta på allt du glömt eller inte hann med under dagen. Ha papper och penna bredvid sängen och skriv upp vad du glömt, sedan somnar du om gott, råder Gunilla Masreliez-Steen. Om du vaknar i vargtimmen och börjar grubbla, gå då upp och läs en bok, som skingrar tankarna. Så dags på dygnet är vi inte kapabla att lösa problem.

Känner sig aldrig utsövd.

Sömnstörningar är typiskt för stressade personer.

 2.      INTELLEKTUELL TRÖTTHET

Svårt att koncentrera sig.

Man är för trött för att klara av att fokusera. Huvudet orkar inte med. Det enda man vill är att få göra något annat.

Man glömmer, minns "ingenting", skjuter upp eller har svårt att fatta beslut, orkar inte tänka, läsa eller skriva och man har för många järn i elden. Man orkar inte prioritera.

3.      SOCIAL TRÖTTHET

I detta stadium börjar rödljuset att lysa klart. Här är det nödvändigt att bli medveten om och lösa problemen. För personer med sociala och människoinriktade arbeten, typ socialarbetare, poliser, lärare med flera, kommer detta steg ofta redan som nummer två.

Man orkar inte med fler människor och drar sig undan kontakt.

Man skyller på allt möjligt för att slippa kontakt och tackar nej till kompisar även om man faktiskt skulle behöva dem just då.

Man uteblir från möten, svarar inte på förfrågningar och är irriterad på andra.

Man kan skälla ut någon annan för en bagatell. Man överreagerar där­för att man helt enkelt inte orkar mer.

Man upplever stark ensamhet. Både relationerna hemma och på arbetet påverkas.

4.  PSYKOLOGISK OCH EMOTIONELL TRÖTTHET

När du kommer hit krävs professionell hjälp. Man kan likna människan vid en bil som stått med lyset på. Nu har bilbatteriet tappat så mycket energi att det behövs startkablar till en annan bil för att motorn ska gå igång.

Stark överkänslighet

Man reagerar på sådant som inte är något att bry sig om, eller reagerar alldeles för starkt på vardagliga händelser. Proportioner saknas.

Panikkänslor.

Man får panik för att man har tappat kontrollen.

Försvarssystemet faller isär.

Här skadas vi. När vi inte längre har förmåga att hålla gränserna och skyddet omkring oss uppe blir vi sårade.

Slutar reagera emotionellt.

Det tillhör livet att vara både glad och ledsen - att inte alls reagera är ett sjukdomstillstånd.

Blir känslokall och cynisk.

Detta ser man ofta hos brandmän, poliser, soldater, socialarbetare med flera. Även journalister har en tendens att bli cyniska. Allt detta jävliga vi möter, allt det som är fruktansvärt och hemskt, förvandlar vi till en sarkasm.

 5.      ANDLIG TRÖTTHET

I stadiet den totala utbrändheten tar människor livet av sig.

Man förlorar förmågan att fästa sig vid något och blir likgiltig.

Man finner inte mål och mening med livet.

Tiden går för fort. Onsdagen är redan här och jag ska iväg om sisådär sex timmar för att hinna med nattåg uppåt. Sen är ju tanken att jag ska vara glad och social med min kära lilla familj (OBS! ironi).

Nu är det ju så att hade det varit en vanlig vecka så hade det ju varit onsdag i allafall. Hur man än vrider och vänder på det så är det ju så. Men istället för jobb i två nätter så kommer jag att ha fem dagar av ren familjeunderhållning framför mig. För att inte tala om att återse hela mammas sida av släkten. Hur i h-e ska jag orka med fem (!) dygn med ihop med dem där? Uhu. Ångest för mindre. Hade det vart pappas sida så hade det ju varit en helt annan sak. Dem tycker jag ju om. De vill jag ju träffa. Faktiskt. Men nu är det den andra sidan som kommer att ses. Där den som faktiskt gjorde sånadär möten uthärdiga ska eskorteras ner i jorden. Hur ska det här gå?

Dagarna med och uppe hos Pojken har gått sådär fort igen.  Igår var jag nere i byn och shoppade inför resan med pengar jag egentligen inte har, men vad göra när det är som det är? Jag har vandrat längst vintriga gator och funderat massor dem här dagarna. Funderat på alternativ till det jag har och vad som skulle kunna vara. Och inser ju att det är bara handlar om ekonomi. Alltid det. Aldrig någonting annat. Hade jag råd så skulle det inte vara några som helst problem med tillvaron. Men nu har jag ju inte råd. Skit också. Och samtidigt veta att Pojken tycker att situationen är ohållbar i längden gör att jag blir ju inte mindre stressad av situationen. Han ser och hör ju hur det här får mig att må och han tycker inte om det han ser eller hör. Han tycker inte om att se mig må kasst. Jag förstår honom för jag tycker inte heller om det här.

Snart dags att packa ihop mitt liv här uppe och gå ut i kylan och bita ihop i fem dagar. Måste fixa en del först och se till att jag har ett liv att komma hem till också. Och förhoppningsvis till någonting bättre än vad jag kommer att lämna i några dagar.

Jag får se den här resan som en chans till eftertanke och tid till att komma underfund med vad jag ska göra med mitt liv. Även om jag kommer att vara omringad av en massa folk under dygnets alla timmar så kommer jag ju ändå ha tid att reflektera över saker och ting. Jag kommer till exempel att tillbringa mer än ett dygn på resande fot och det finns inte så mycket att prata om så att det täcker dygnets alla timmar. Hoppas jag.

Uhu.

Jag märker verkligen av min trötthet nu. Kan vara många olika orsaker, men dagens sovperioder visar nog mest på att det är fel någonstans.

Gick ju upp tidigt. Kändes bra. Var så där pigg, men sen blev det att sova en stund när Pojken kom hem en stund efter att ha skjutsat sin pappa tidigare. Vi sov bort en stund där innan han skulle jobba.

Gick upp och gjorde han sällskap till slut. Satt uppe en stund. Drack lite kaffe. Åt och efter slötittande på TV så blev det tröttmössa på igen och sov bort nåra timmar. Tror nog jag skulle sova lite till om jag inte haft klockan på rigning. Trött som fan.

Men nu ska jag låtsas vara en duktig hemmafru och laga lite mat tills Pojken kommer hem. Först ska jag nog duscha av mig lite av tröttheten så jag inte somnar vid spisen eller nåt.

Jag som hade för mig att månen skulle hålla en vaken. Fel av mig.

När jag kom hem vid fem igår var jag helt slut. Både fysiskt och psykiskt. Jag hann knappt avsluta samtalet med Pojken igår innan jag slocknade på soffan framför TV:n strax efter sex. Jag vaknade till nån timme senare för att enbart förflytta mig till sängen och sova vidare. Jag sov drömlöst och tungt för att sen vakna till liv klockan fyra.

Jag skulle kunna skriva en hel del av vad som sas under dagen och hur det sas och vilka som faktiskt sa vad. Men jag väljer att låta bli. En del av kollegorna såg mest förvånade ut över vad som sas och hur saker och ting tolkades från en del håll. Hur en del hamnade i försvar och vad förklaringarna blev. Och jag orkade inte ens bli arg. Jag fick det ju mer eller mindre bekräftat igår vad de egentligen tycker och tänker utan att säga det rakt ut. Jag vet nu att det inte är inbillning. En del av mig har ju faktiskt trott att jag bara tolkar saker fel och att jag hört fel eller bara läser in saker som inte ens finns där. Men tro mig när jag säger att det finns där.

Ni vet ju att oavsett situation, och om du är på jobb eller inte, så är det ju känslorna som styr. Jag har under åren svalt en hel del av allt det där som jag råkat ut för på mitt jobb. Jag har svalt och sett mellan fingrarna av någon anledning, men nu rann bägaren över. En grej för mycket och det är som om någon öppnat dammluckan och sagt ; ska vi se vad som finns här? Bara det att det slutar ju inte att komma fram saker som jag inte ens hade tänkt på under åren. Saker som jag trodde jag hade kommit över. Men nej. Allt skit som jag fått ta finns nu direkt under ytan och vägrar gå tillbaka till den plats jag faktiskt förvisat dem till under alla år.

Igår var det en dag då jag la korten på bordet. Jag talade om för dem vad jag kände. Vilket inte är det lättaste ska ni veta. För det är ju ändå trots allt min känsla och min uppfattning av det inträffade som är avgörande. Sen är det väl så att jag ska få stöd i det här med att bearbeta saker och ting. Eller hur? Jo, det trodde jag också. Enligt lag så är det så ja. Det kommer de inte ifrån. Men rent privat, om de fick välja så skulle det inte vara så. Orsaken är den att det blir ju nedskrivet och noterat. Blir som en bock i kanten i statistiken. Sen den där känslan om att bli anklagad för saker som inte är mitt fel. Skulle saker och ting vara just sådär som de vill ge sken av så skulle jag ju inte må så här. Eller hur?

Nåja. Resultatet blev ändå att jag fick tio minuter ansikte mot ansikte innan hemgång där saker och ting sas till mig som bara gjorde mig ännu tröttare. Det är jag som får gå hos en beteendevetare.

Varför fortsätter jag förvånas? Jag borde ju veta bättre.
Och så undrar jag varför jag är trött? Dumt av mig.

Jag älskar skuggan på Blue himlen bar
Jag går dit och dör en bit, en bit varje dag
Här dansar oskulden som glittrande guld
bland trasiga hjärtan dränkta i skuld

Här kan man andas, oooh
om du glömt bort hur man andas
Här kan man älska, oooh
om du glömt bort hur man älskar

Jag älskar fablernas månskenscafé
här i gråterskornas kvarter
Jag sköljer ner alla vintrar som vart
här är synden en ovärderlig skatt

Här kan man andas...

Åh, det finns inget rent kvar, det finns inget rent
Det finns inget som kan kallas för smak

Här sitter Venus och ser ut att fått nog
i en underbart barnförbjuden pose
Och min kropp liknar en laddad pistol
när jag sjunger en Blå himlen blues

Så jag kan andas, oooh
för jag har glömt bort hur man andas
Så jag kan älska, oooh
för jag har glömt hur man älskar

Finns på 2:a augusti med Imperiet från 1985
texten finns även att hitta i boken Thåström Txtr (2007)

Nähä. Menar ni. Tror ni verkligen att jag har LITE behov av distans? Konstigt. Vet inte var ni fått det ifrån *himlarmedögonen*.

Onsdag idag och jag har väl vart uppe sisådär fyra timmar snart. Sömnen är ju som det är emellanåt där den är inne i sin värsta fas igen. John Blund är osams med mig igen tror jag. Eller så har jag andra saker som snurrar i skallen som neutraliserar sömnpulvret.

Efter idag så kommer jag att ha det i en och en halv vecka åtmistone. På grund av yttre omständigheter så har jag nu blivit tvungen att ta ut två semesterdagar. Men det blir ju ingen semester att tala om egentligen. Ska åka iväg med närmaste familjen och eskortera morbror P i jorden.

En och en halv veckas ledighet väntar. Får ner Pojken redan imorgon kväll. Sen ska jag hinna med att leka hemmafru också innan jag åker iväg på begravning. Dagen kommer att kännas väldigt lång med tanke på vad som väntar på andra sidan. Underlättar ju inte att dagen förlängts med fem timmar jämfört med vanlig personalmötesonsdag. Ska liksom umgås med dem där är åtta timmar. Hur det nu ska gå i fridens tecken vette fan. Det enda jag kan göra är att se till att jag inte går in i försvar och allt bara blir pajkastning. Inget bra kommer ju ur sånt beteende.

Snart ledig i en och halv vecka. Men så ska jag ju överleva dagen också.

Tyst i huset. Jag försöker drömma mig någon annanstans men verkligheten gör det svårt för dagdrömmar. Inte ens med fantasins hjälp kan jag ta mig utanför husets väggar. Och jag som brukade ha bra fantasi. Det är som om huset stänger inne allt och suger in det i väggarna istället. Som om huset lever på brustna drömamr och ger tillbaka en massa ångest. Det är svårt att andas emellanåt.

Jag följer mina egna fotspår. Förbannar världen. Hatar mänskligheten en stund. En del av den i allafall just nu.

Åker buss. Funderar allvarligt på att börja cykla innan snön smält bort för den här vintern. Orkar inte med att trängas med människor som jag bara känner agg för. Vet inte ens vilka de är. Dem bara finns. Det räcker gott och väl ibland. Borde inte vara så. Det är tyvärr så.

Jag behöver ingen kaos. Räcker nu. Vill inte ha det i mitt liv. Jag känner att jag behöver en massa ensamtid. Ändå inte. Jag behöver en massa tid för mig själv. Men ändå inte ensam. Jag behöver stabilitet. Balans. Lugn. Andlighet. Kreativitet. Kärlek.

Jag behöver mig själv. Jag har tappat bort mig själv igen.

Mitt i natten igen. Inget nytt under solen... månen... som ni ser. Funderingar både högt och lågt. Nära och långt bort. Mest bort. Drömmarna sugs in i väggarna och ger mig bara ångest tillbaka.

Andas...