hRaven

Jag har under dessa vakna nätter kommit fram till att jag framöver kommer att göra en väldigt avgörande och banbrytande val i livet. Ett val som gör att jag har lättare att andas just nu. Ett beslut jag väljer att fullfölja gör att jag känner mig lite stolt över mig själv. Valet kommer att innebära att jag har en del saker att vänja mig vid först, bara att jag valde alternativet som jag gjorde betyder ju att en förändring är på gång.

Först trodde jag att det handlade om att hjärnan lekte med mig igen, sådär som den ibland kan göra om nätterna. Sånadär tankar som i dagsljus dör eller krymper ihop och gömmer sig igen.

Beslutet och valet jag gjorde var och är en ren egogrej. Att jag väljer att sätta mig själv i första rummet, istället för nummer femtielva på en lista som inte borde få finnas. Inom snar framtid kommer jag att prioritera mig själv. Jag kommer att sätta mig själv i första rummet. Ingen annan gör ju det åt mig. Egentligen borde jag befinna mig där redan nu, men just nu går det inte hundra procentigt. Jag har saker och ting att styra upp först. Sen måste saker och ting ske i viss ordning för att det ska bli rätt. Därför skriver jag som jag gör. Synd bara att det har tagit sähär lång tid att inse det. Eller nja, inte hela sanningen det där. Jag har ju haft mina stunder emellanåt, men sen vet jag ju inte riktigt vad som hände. Jo, jag vet.
Jag ska öva på att säga ifrån. Jag ska lära mig att säga; Tack, men nej tack. Lyssna till magkänslan. Den ljuger inte. Man kan vara ur fas på så många plan och sätt, men magen... den ljuger inte. Hjärnan spelar en spratt och hjärtat kan ljuga. Men magen... den kan tala om saker som inte hjärnan eller hjärtat kan förstå. Det gäller ju bara att lyssna till vad den har att säga. Även om det kan vara svårt ibland.

Baksidan av hela det här är att det ger mig en del ångest. En hel del? Jäkligt mycket ångest. Den suger sig fast och försöker få hjärnan att resonera med mig. Men jag ska inte lyssna med det örat. Jag vet ju att saker och ting sker av en anledning. Samtidigt som saker och ting har en tendens att ordna sig så som de faktiskt var menat att bli från början. Trots ångesten har jag lättare att andas idag.

Tärningen är kastad.
Nu väntar jag på reaktionen.