hRaven

Fan. Fan. Fan.

Sitter här och våndas inför natten. Jag har nämligen inte sovit en blund sen jag klev upp sju i morse, ändå har jag försökt göra just det sen jag kom hem vid två. Efter två timmar inser ju vem som helst att det bara är att ge upp och hoppas på det bästa. Ändå känns det som om jag inte direkt är upplagd för de kommande tretton timmarna jag har framför mig på jobbet. Kan man säga ja.

Hemma igen.

Funderar på en hel del saker. Mest på saker som sagts under de senaste två tre veckorna. Där det känns som en del saker bara eskalerat till vad det är idag. Hur saker och ting bara blir så fel.

Jag tänker på känslokartan som ligger i spillror och jag mest bara går runt och är hudlös. Mer udlös än vad jag har varit. Där känslorna spelar mig en spratt och leker med mig och andra som får stå ut med det som inte är så som det ser ut att vara. Jag kan inte låta bli att sända en tacksamhetstanke till Pojken för att han orkar med mig när jag är så här. När det är så här.

Och så tänker jag på resan förra veckan. Den som gör att det finns en hel del att tänka på. Tänka kring.

Allt är som vanligt med andra ord.