känslomässigt slut
När jag kom hem vid fem igår var jag helt slut. Både fysiskt och psykiskt. Jag hann knappt avsluta samtalet med Pojken igår innan jag slocknade på soffan framför TV:n strax efter sex. Jag vaknade till nån timme senare för att enbart förflytta mig till sängen och sova vidare. Jag sov drömlöst och tungt för att sen vakna till liv klockan fyra.
Jag skulle kunna skriva en hel del av vad som sas under dagen och hur det sas och vilka som faktiskt sa vad. Men jag väljer att låta bli. En del av kollegorna såg mest förvånade ut över vad som sas och hur saker och ting tolkades från en del håll. Hur en del hamnade i försvar och vad förklaringarna blev. Och jag orkade inte ens bli arg. Jag fick det ju mer eller mindre bekräftat igår vad de egentligen tycker och tänker utan att säga det rakt ut. Jag vet nu att det inte är inbillning. En del av mig har ju faktiskt trott att jag bara tolkar saker fel och att jag hört fel eller bara läser in saker som inte ens finns där. Men tro mig när jag säger att det finns där.
Ni vet ju att oavsett situation, och om du är på jobb eller inte, så är det ju känslorna som styr. Jag har under åren svalt en hel del av allt det där som jag råkat ut för på mitt jobb. Jag har svalt och sett mellan fingrarna av någon anledning, men nu rann bägaren över. En grej för mycket och det är som om någon öppnat dammluckan och sagt ; ska vi se vad som finns här? Bara det att det slutar ju inte att komma fram saker som jag inte ens hade tänkt på under åren. Saker som jag trodde jag hade kommit över. Men nej. Allt skit som jag fått ta finns nu direkt under ytan och vägrar gå tillbaka till den plats jag faktiskt förvisat dem till under alla år.
Igår var det en dag då jag la korten på bordet. Jag talade om för dem vad jag kände. Vilket inte är det lättaste ska ni veta. För det är ju ändå trots allt min känsla och min uppfattning av det inträffade som är avgörande. Sen är det väl så att jag ska få stöd i det här med att bearbeta saker och ting. Eller hur? Jo, det trodde jag också. Enligt lag så är det så ja. Det kommer de inte ifrån. Men rent privat, om de fick välja så skulle det inte vara så. Orsaken är den att det blir ju nedskrivet och noterat. Blir som en bock i kanten i statistiken. Sen den där känslan om att bli anklagad för saker som inte är mitt fel. Skulle saker och ting vara just sådär som de vill ge sken av så skulle jag ju inte må så här. Eller hur?
Nåja. Resultatet blev ändå att jag fick tio minuter ansikte mot ansikte innan hemgång där saker och ting sas till mig som bara gjorde mig ännu tröttare. Det är jag som får gå hos en beteendevetare.
Varför fortsätter jag förvånas? Jag borde ju veta bättre.
Och så undrar jag varför jag är trött? Dumt av mig.