hRaven

Tisdagmorgon. Känner mig som en sengångare. Allt tar så himla lång tid att göra. Orkar inte med så mycket mer än så heller egentligen. Bara ta mig från punkt A till punkt B blir bra.

Snabbvändning på dygn som gäller igen. Panikknappen är intryckt och jag är uppe med tuppen för att ta mig till andra sidan stan om en timme typ. Nu vet jag ju inte hur lång tid det verkligen tar att ta sig till industriområdet andra sidan stan så vi får väl se hur det här blir. Om det blir lång väntan eller ramla in vid målsnöret. Men vad gör man inte för den där beteendevetaren som jag skulle få träffa. Bara det att beteendevetare förvandlades till en psykolog på vägen. Vetskapen om just den biten gör mig lite orolig. Jag har väldigt dåliga erfarenheter av psykologer helt enkelt. Och det kommer att krävas en hel del för att omvända mig. Men nu ska jag ju inte gå i terapi hos den här så det blir säkert bra. Ska prata om saker som har hänt på jobbet helt enkelt. Sen får vi se om jag kanske ska kontakta en för min egen del privat. En del skulle nog anse att det vore en bra idé. Av många olika orsaker.

Tisdagmorgon. Jag kommer att ta gettoskytteln till andra sidan stan, med lyxen att slippa byta buss. Men jag kommer nog att kliva av nere på stan så att jag kan spana in bokrean och förbanna folk till mycket varmare platser för att de är som de är. Låter lite som om jag kanske borde vänta tills det blir glesare i butiken, men just nu känns det som om jag vill vara där och trängas med alla andra som man gjorde förr. Jag blev för bekväm med saker och ting helt enkelt. Men jag tar psykologen först innan jag bestämmer mig för att trängas med folk eller ej.

Men semlor måste jag ju bara ha. Ja, plural. Tror ni det kommer att räcka med en idag? Dumt av er att tro nåt sånt.