nattinlägg
Tyst i huset. Jag försöker drömma mig någon annanstans men verkligheten gör det svårt för dagdrömmar. Inte ens med fantasins hjälp kan jag ta mig utanför husets väggar. Och jag som brukade ha bra fantasi. Det är som om huset stänger inne allt och suger in det i väggarna istället. Som om huset lever på brustna drömamr och ger tillbaka en massa ångest. Det är svårt att andas emellanåt.
Jag följer mina egna fotspår. Förbannar världen. Hatar mänskligheten en stund. En del av den i allafall just nu.
Åker buss. Funderar allvarligt på att börja cykla innan snön smält bort för den här vintern. Orkar inte med att trängas med människor som jag bara känner agg för. Vet inte ens vilka de är. Dem bara finns. Det räcker gott och väl ibland. Borde inte vara så. Det är tyvärr så.
Jag behöver ingen kaos. Räcker nu. Vill inte ha det i mitt liv. Jag känner att jag behöver en massa ensamtid. Ändå inte. Jag behöver en massa tid för mig själv. Men ändå inte ensam. Jag behöver stabilitet. Balans. Lugn. Andlighet. Kreativitet. Kärlek.
Jag behöver mig själv. Jag har tappat bort mig själv igen.
Mitt i natten igen. Inget nytt under solen... månen... som ni ser. Funderingar både högt och lågt. Nära och långt bort. Mest bort. Drömmarna sugs in i väggarna och ger mig bara ångest tillbaka.
Andas...