inte hemma än
Jag vet att jag borde ha skrivit denna innan jag la upp turistbilderna från Rovaniemi, men jag orkade helt enkelt inte.
Sitter uppe hos Pojken och funderar hur jag ska klara av den här dagen. Hur jag kommer att klara kommande natt. Jag bestämde nämligen att stanna här uppe en natt till innan jag var tvungen att ta mig hem. Jag valde i lördags att ta smällen av min egotänk under måndagsnatten. Underlättar ju inte direkt att jag är uppe med tuppen en dag som denna heller. Men lika bra det kanske.Så jag kommer hem med ett tidigare tåg och hinner kanske blunda en stund innan jag ska iväg och ta nattpasset. Jag kan bara hoppas på att mitt egotänk nu är/var värt det.
Vart tog tiden vägen? Det var ju nyss jag satt här och våndades över resan upp. Resan är avklarad och det var sådär som jag misstänkte att den skulle vara. Nu är det ju så att det var väldigt bra att vi bodde hos farbror Si som med familj neutraliserade morsans och farsans beteende. Hade blivit olidligt annars. Bror trött han med efter resan. En veckas semester skulle ju inte sitta helt fel.
Resan då? Vad ska jag säga?
Lång tåg-buss-bilresa upp och samma väg ner igen. Under andra omständigheter hade det säkert varit jättebra och kul och så. Men med sällskapet i fråga så kan jag bara säga att det inte är att rekomendera. Inte heller sovplats som tilldelades mig (nummer 75).
Släkten är värst kan man ju lätt säga. Nu var det ju mors sida av släkten som slöt upp under mindre trevliga former. Och det var många med mig som tyckte att morbror P fattades. Det var ju liksom han som gjorde sånadär tillställningar hanterbara. Släktmöten överhuvudtaget. Men nu är han eskorterad till den eviga vilan, och där kommer han att förbli. Nu var begravningen för de närmaste, annars hade det ju varit mycket mer blommor i bilden nedan. Kallt var det ju också.
I det stora hela var ju resan bra i sig. Förutom att mina föräldrar befann sig ett par meter bort hela tiden. Hade visserligen valt att resa under trevligare former, men annars så. Sen kan jag ju säga att resa mitt i vintern uppåt sådär är inget jag kommer att göra igen om jag får välja. Mina vinterskor är inte gjorda för arktisk kyla kan jag ju meddela. Men å andra sidan så är det inte mycket som är gjord för det heller.
Kan ju avsluta det här med att säga som en av järnvägsarbetrna sa till oss när vi stog i Luleå i 25 minus; Inga mygg här uppe nu. Man ska ju se det positiva i allt sägs det ju.
Sitter uppe hos Pojken och funderar hur jag ska klara av den här dagen. Hur jag kommer att klara kommande natt. Jag bestämde nämligen att stanna här uppe en natt till innan jag var tvungen att ta mig hem. Jag valde i lördags att ta smällen av min egotänk under måndagsnatten. Underlättar ju inte direkt att jag är uppe med tuppen en dag som denna heller. Men lika bra det kanske.Så jag kommer hem med ett tidigare tåg och hinner kanske blunda en stund innan jag ska iväg och ta nattpasset. Jag kan bara hoppas på att mitt egotänk nu är/var värt det.
Vart tog tiden vägen? Det var ju nyss jag satt här och våndades över resan upp. Resan är avklarad och det var sådär som jag misstänkte att den skulle vara. Nu är det ju så att det var väldigt bra att vi bodde hos farbror Si som med familj neutraliserade morsans och farsans beteende. Hade blivit olidligt annars. Bror trött han med efter resan. En veckas semester skulle ju inte sitta helt fel.
Resan då? Vad ska jag säga?
Lång tåg-buss-bilresa upp och samma väg ner igen. Under andra omständigheter hade det säkert varit jättebra och kul och så. Men med sällskapet i fråga så kan jag bara säga att det inte är att rekomendera. Inte heller sovplats som tilldelades mig (nummer 75).
Släkten är värst kan man ju lätt säga. Nu var det ju mors sida av släkten som slöt upp under mindre trevliga former. Och det var många med mig som tyckte att morbror P fattades. Det var ju liksom han som gjorde sånadär tillställningar hanterbara. Släktmöten överhuvudtaget. Men nu är han eskorterad till den eviga vilan, och där kommer han att förbli. Nu var begravningen för de närmaste, annars hade det ju varit mycket mer blommor i bilden nedan. Kallt var det ju också.
I det stora hela var ju resan bra i sig. Förutom att mina föräldrar befann sig ett par meter bort hela tiden. Hade visserligen valt att resa under trevligare former, men annars så. Sen kan jag ju säga att resa mitt i vintern uppåt sådär är inget jag kommer att göra igen om jag får välja. Mina vinterskor är inte gjorda för arktisk kyla kan jag ju meddela. Men å andra sidan så är det inte mycket som är gjord för det heller.
Kan ju avsluta det här med att säga som en av järnvägsarbetrna sa till oss när vi stog i Luleå i 25 minus; Inga mygg här uppe nu. Man ska ju se det positiva i allt sägs det ju.
Kommentarer
Trackback