hRaven

Pratade lite med Rockern om det där med jante. Eller snarare det där med att ha dåligt samvete över att vara hemma från jobbet. När jante dyker upp på axeln och harklar sig lite innan hon börjar ifrågasätta mitt mående. När hon undrar om man verkligen är sådär sjuk som man känner sig. Jag känner efter och vet ju med mig att jag är sjuk, men samvetet gör att jag tvivlar på den. Att det inte är så farligt som det verkar. Jag hinner knappt avsluta tanken innan nysattackerna kommer. Sånadär riktiga som gör att bröstvårtorna styvnar. Så, jag är sjuk. På riktigt. Feber har jag väl också. Utan en sån där apparat så kan man ju inte vara säker säger dem, men jag känner min kropp ganska väl i den frågan. Att jag ignorerar en massa andra symptom är en annan sak. Hör liksom inte hit.

Pojken ringde från jobbet och undrade om jag skulle jobba helgen. Hmmm, har tänkt på det där med. Känt efter ordentligt och just nu skulle svaret vara nej. Imorgon vet jag säkert. Frågan är ju om jag anser att jag är sjuk nog att leva efter att de dragit av sjuklönen när den kommer i oktober. Om jag ska ta mig till jobbet även om jag inte är hundra (och riskera att bli sjukare)... eller... om jag ska ta hand om mig själv tre dar till? Jag vet ju att jag klarar mig, men det känns bara pissigt. Jag väntar till imorgon helt enkelt. Mycket kan hända på en dag. Sen har vi ju jante också. Jävla kärring!!!

Jag har inte gjort många knop idag. Gjorde linssoppa för ett helt kompani som jag ska äta av i några dar. Men det är ingen bedrift direkt. Den sköter ju sig mer eller mindre sig själv. Släng i alla ingrediensera i en kastrull och koka i en kvart och låt stå en stund. Inget avancerat bara en jäkligt god soppa. Synd att jag inte känner nå smak då. Kan ju i och för sig frysa in lite till en annan dag.

Nu ska jag väl fortsätta bråka med jante en stund. Inta ryggläge och fundera över livets mening.