hRaven

Alla hjärtans dag idag. Eller ja... det står så i kalendern och stan och alla program idag går i kärlekens tecken. Tema kanske är ett bättre ord? Rött, rött och återigen rött. Hjärtan, rosor och kärlek överallt. Sådär jätte pluttinuttigt i varje dagstidning idag. Andra tidningar likaså, men att det prackas på en gör mig illamående. Som en påminnelse om att faktiskt ta hand om sina nära och kära. Behövs det verkligen en hel dag för det? Bara undrar? Borde det inte vara självklart liksom?

Jag har nåt att bekänna; jag har gett upp om kärleken. Jag vet att jag har blivit kallare, mer cynisk och kanske en aningen bitter. Jag vet det, ni behöver inte påminna mig om det. Jag är den första att erkänna det, men när det ser ut som det gör omkring mig så kanske det inte är så konstigt. Det har ingenting med mitt eget liv att göra, kanske till en del. Men jag hade inte gett upp om kärleken då. Inte fram till för ett tag sen heller. Att jag numera är singel är inget som fått mig att ge upp om det där med kärlek. Nej, det är sättet jag ser andra behandla andra på.

Som det där med att veta att det finns dem som hoppas på den gör mig ledsen, när man vet att den andra hälften, eller objektet för känslan, leker med den andre. Får den att hoppas, vänta och längta ännu mer. Och där den andre av egoistiska skäl ger den andre lite hopp om att kanske en dag, snart. Det är inte rätt. Det är fegt. Ja, fegt. Att undvika såra den andre med sanningen. Sanningen kommer att göra mer ont när den uppdagas ju längre tid det går. Tro mig. Och jag tiger still. För det är inte jag som ska vara budbäraren. Jag skulle kunna säga sanningen, jag vet hur en ser ut. Den är inte vacker. För vem vill höra att den andre blir äcklad av en? Jag vill inte vara den som säger det. Räcker med att jag vet. Och ja, jag försöker få den andre att tala om för den ena att det inte kommer att bli nåt mellan dem. Men det är ju det där med att inte såra. *Suck*, för hur svårt är det att förstå att sanningen sårar en kort stund medan lögnen som sårar resten av livet?

Det finns andra exempel, som jag inte behöver gå in på här men dem finns. Jag ser det överallt. Egoistiska orsaker till att inte såra den andre. Men det finns ingenting som sårar mer än just det att inget säga. För sanningen kommer alltid fram. Förr eller senare. Och det där med att stanna kvar av fel orsaker. Det äter en upp inifrån. Sakta men säkert, bit för bit tills det inte finns någonting kvar. Destruktivt, dödande och ensamt.

Nej. Jag ger upp om det där. Men visst skulle det vara trevligt att ha nån som bryr sig om en på det där sättet, men jag vet inte om jag skulle lita på att det var mig den ville ha. Jag vägrar vara den där man nöjer sig med. För det betyder att det är brist på annat. Att ha nån för sakens skull, varken mer eller mindre. Det där med att man duger. Vem vill vara den som duger? Någon man nöjer sig med?  Varför medvetet utsätta sig för någonting dylikt? Funderingarna, osäkerheten. För det där med tilliten är naggad i kanten. Jag har lite svårt att lita på folk för tillfället. Eller ja, tror ni förstår vad jag menar. Jag litar inte på folks motiv. Inte efter att jag vet hur det ser ut omkring mig. Nej, hellre är jag ensam.  Sen är ju det där att skulle jag ens känna igen det om det dök upp? Skulle jag se kärleken om den stod framför mig? Eller har jag blivit för kall? Stängt dörren till mitt hjärta och slängt bort nyckeln. Sen är det ju det om det finns nån som orkar leta reda på den?...

Genom att kunna erkänna det och veta att ensamheten kan jag hantera så kommer jag aldrig att bli desperat. Det finns nämligen dem också. Som behöver det här med yttre bekräftelse. Att inte se det själv är bara tragiskt. Att andra sen säger det betyder inte ett smack om man inte kan se det själv. Men att bli ihop med första bästa bara för att denne verkar snäll, söt eller gullig är bara tragiskt. Det är faktiskt just det. Tragiskt att uppleva, bevittna och se. Men det finns alltför många sådana...

Men det finns dem som har det bra också. Jag vill säga det också, så ni inte tror jag bara ser det dåliga. Jag är glad för att de som faktiskt har det bra, lever i ärliga förhållanden och litar på att den andre verkligen vill ha dem för deras skull. Att det finns dem som väljer att leva tillsammans. Skaffar barn, för det är ju så nu. Många barn blir det i år. Fem som jag vet hittills, får se om det hinner bli fler innan året är slut. Eloge till er som vågar tro på kärleken. Framtiden. För jag tillhör inte en av dem. Men så har jag ju redan erkänt det.

Idag är en dag med annan innebörd för mig. Idag minns jag någonting annat. Någon annan. En bror jag aldrig träffat. Aldrig sett men vet att jag har. Vila i frid käre bror vi ses en annan dag.