hRaven

för i år..
inte datumet..
även om det är första mars inatt/idag...
försökte in i det längsta att inte skriva om detta...
men jag borde ha vetat bättre...
kan inte släppa tankarna om jag inte får ner dem svart på vitt...
inte för att jag går runt och tänker på det hela tiden men ändå...
det dyker upp då och då under dagen...
jag visste att den dagen skulle komma att jag skulle uppleva detta...
att jag inte är skonad...
att jag på nåt mirakulöst sätt skulle vara onåbar...
men så händer det..
rätt som det är...
utan förvarning...
även om man kunde vänta sig det...
det kunde man se för länge sen...
det fanns två vägar att gå...
graven eller livet...
han valde graven...

vet inte riktigt hur jag ska reagera...
kan låta krasst när jag säger detta men sånt händer...
bara det att jag inte varit med om det förr...
att dem dör för mig...
men dem säger att det är bäst att vänja sig...
kanske det är också...
kan låta hårt, men sant...
vi kan inte göra mer än vad vi har gjort...
vi kan inte göra mer än vad vi redan gör...
och kommer att göra...
i slutändan är det deras val...
oavsett konsekvenserna...
i helgen gick en i graven...
det sägs att de kommer i tre...
får se om de har rätt...
får se om de får rätt...

det enda jag är tacksam över är att det inte var jag som hittade honom...
tacksam att han valde att inte befinna sig där jag finns..
fanns...
det enda man kan göra är att inte komma för nära...
bli för involverad...
man kan bry sig om...
vara empatisk...
men inte för nära...
gör man det kommer man att gå under...
men jag vet...
jag vet att gränsen är hårfin...
för hur vet man om man kommit för nära?
för involverad?
kanske inte förrän det är för sent...
oavsett så vet jag att en dag kommer det dyka upp någon man inte kan låta bli att bry sig om...
men det var inte han...
inte denna gång...
men jag vet...
det kommer en dag då det är jag som kommer att försöka väcka dem döda...