hRaven

med konstgjord andning...
hjärtmassage och allt annat som man gör med människor som är på gränsen...
jag har gått på knäna eller knogarna...
beror på hur man ser på det...
inställd på att på fredag är sista dagen...
hela månaden...
en dag i taget...
lusten att jobba varit minimal...
suttit av tiden...
eller nåt...
vad ska jag där å göra typ...
lust att bara skrika rakt ut...
kräkas eller gråta...
samma känsla där har jag förstått...
men så, helt plötsligt, så har dem ändrat sig...
det blir förlängt en månad...
jaha?
bara sådär...
helt plötsligt, idag...
"bitarna har fallit på plats"...
visst...
inte för att verka otacksam men vadfan...?
men tack ändå...
att ni vill ha mig kvar...
men just nu...
just nu har jag en känsla någonstans att jag borde nog egentligen vara så jävla fräck och säga tack men nej tack...
om jag hade haft pengarna...
råd att göra det så skulle jag ha gjort det...
rakt av...
be dem ta in en annan...
man behandlar inte någon så...
men nu har jag inte råd att göra så...
nu har jag inte det...
önskar att jag kunde...

men det rör sig om en månad till...
trettio dagar...
jaha, sen då?
så här är det att "bara" vara vikarie...
ingen uppskattning...
ingen uppmuntran...
tack och adjö...
samtidigt som det säger en hel del om mig som person också...
att inte kunna njuta av dagen som det är...
att inte kunna vara tacksam för det lilla...
de flesta skulle bli överlyckliga om de fick en månads fast vik...
men inte jag inte...
jag tänker på vad som händer sen...
vad händer efter första maj...
sommaren...
ekonomin...
livet...
relationen...
en massa funderingar...
osäkerhet...
känslomässig stress...
allt tar stryk och blir lidande när man är så här...
limbo...
i livets väntrum...
...