föräldrar och relationen till dem IV

I ett par dar så har samtalet med morsan spökat inom mig. Inte det att det var ett långt samtal. Inte heller det som egentligen ar orsaken till den, hennes födelsedag. Utan det som hon säger till mig iblnad. En del av mig vill tro att hon säger saker utan att tänka på hur nedlåtande och sårande det faktiskt är. En annan säger att det är precis vad det är, att hon säger saker bara för att såra mig.

Pojken har lite svårt att greppa det där med att jag inte har någon som helst sorts relation till mina. Eller kanske ska skriva att han är förvånad över det faktum att jag inte har en relation till dem. Som samtalet med morsan nu i lördags var det första mellan oss sen hon var och hämtade farsan efter begravningen. Ett tag sen som ni märker, typ en och en halv månad. Vet inte heller hur länge det hade gått tills vi pratades vid igen om det inte hade vart för att det var hennes födelsedag när jag ringde. Kanske börjar han förstå nu? Speciellt nu när jag berättade vad hon sa. Orden som till och med han blev förvånad över.

Vad hon sa? Efter att jag sagt att jag kanske kommer att dyka upp med pojken nästa vecka, det betyder nu under denna vecka, så snart jag tagit mig uppåt landet igen så. Att jag kanske kommer till helgen en sväng. Hennes kommentar var; "Jahaa, jag som trodde det skulle hinna ta slut innan jag fick träffa honom". Pojken undrade vad hon menade med det och var hon fått det ifrån. Om jag visste svaret på den frågan skulle jag svara, men inte fan vet jag vad som får morsan att säga såna saker som hon gör.

Han förstod också att det kan inte vara kula tt få höra såna saker från henne. Nej, det är det inte. Ibland är det bara småsaker som hon säger. Minen hon har när man träffar henne. Men så kommer dord som det där. Hur jag hör hennes röst. Tonläget och så kommer orden. Och känslan jag får med den. Sen undrar hon varför jag inte hör av mig. Hon undrar vad det är som gör att vi inte har en mor och dotter relation. Jo, tjena. Ser hon inte det, så får det vara. Andra ser det. Hör det. Märker det. Men inte hon. och jag är inte den som ska tala om det för henne. Inte nu.

Men jag ska ta hem pojken till henns. Till dem. Ta en fika eller vad som helst. Sen slipper jag det ett tag framöver. Slipper tjatet. Sen blir det ett tag till nästa gång igen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback