TYSTNADEN
Jag hör den,
Tystnaden...
så påtaglig, genomträngande och kvävande.
Tystnaden,
varför är den så svår?
Jag minns nätter som var så mörka att det kändes som om de skulle sluka mig och så
tystnaden, svart som sammet som sänkte sig över mig.
Men så plötsligt hör jag röster
är det en man eller är det en kvinna?
Eller är det bara mannen?
Klirrande glas och musik och en mansröst.
Mörkret är inte så påtagligt längre, svarta sammeten höjer sig och jag ser ljus någonstans ifrån,
var det köket?
Rösterna höjs, inte helt klara, mannen mumlar någonting och kvinnan svarar. Hon låter gäll
eller är det tvärtom?
Musiken i bakgrunden och så tyst igen...
musiken och röster igen och jag sover.
Känner mig trygg, jag är inte ensam.
De är vakna om det skulle vara så att jag har en mardröm.
Välkommen!
Så skönt att du kunde komma till mig, sluka mig och få bort allt ljud.
Tystnaden, den välsignade tystnaden.
Tack för att du kom ikväll.
Mannen har tystnat och så även kvinnan eller var det tvärtom?
Tystnaden, tack för att Du sänkte dig över dem...
tack för att Du kom med glömskan och stillheten...
Vågar jag gå upp?
Tänk om de vaknar?
Om jag är helt tyst?
Hör de mig då?
Jag måste...
de har somnat,
är det helt tyst?
Var det inte någon som var vaken?
Var det gäster?
I så fall hur många?
Röster, känner igen dem.
Trygga röster.
Mamma och pappa ja, det är deras röster jag hör och
så någon till och en till,
gamla kända röster.
Skratt?
Ja, de är glada.
Jag smyger upp.
Jag vet att jag egentligen inte får men jag vill vara med.
Smyger upp och gläntar på dörren innan jag smyger ut,
lyssnar,
avvaktar
Skratt och klirret av glas...
Ögonen vänjer sig vid ljuset från lamporna i köket,
annars är det mörkt.
Jag gnuggar mig i ögonen och ställer mig i köksdörren.
De upptäcker mig,
de blir tysta.
Det är tyst, bara musikem från bandspelaren hörs.
Så ser jag hur pappa lutar sig fram och sträcker ut armarna och jag går dit.
Upp i hans knä och de fortsätter dricka, prata, lyssna på musik och sjunga och skratta.
Det luktar tryggt.
Tyst igen... men det är ljust.
Hela lägenheten badar i solljus och det är tyst.
Jag går runt och det är rent och ljust i hela lägenheten.
Mamma är hemma.
Var är pappa?
Hans saker är inte kvar.
Han är borta.
Och tystnaden sänker sig i lägenheten.
Tystnaden, förbannade tystnaden.
Jag ser mamma sitta vid köksbordet och titta ut.
Ingenting annat. Inga ljud.
Musiken har tystnat och allt är stilla.
Det enda som rör sig är röken från mammas cigarett som ringlar sig upp mot taket för att sedan försvinna.
Tystnaden har sänkt sig över mamma.
Jag går och låter mamma vara ifred.
Inga ord, ingen musik, bara tystnaden...
Som svart sammet virar den sig runt mig och börjar sakta kväva mig,