hRaven

Jag inser att det ibland kan bli lite för mycket när det gäller att umgås med mina föräldrar. Jag skulle väl egentligen inte ha så mycket emot att umgås med farsan ensam. Just den delen har jag aldrig haft problem med, oavsett var när och hur. Vi förstår varann på ett plan som inte kan förklaras. Men sen finns det tillfällen som denna. Det här med att han ligger på sjukhus och inte riktigt är vid sina sinnes fulla bruk och det faktum att morsan är där. Jag vet om problemet men så försöker jag komma över det där. Försöker att dra ett streck över det förflutna mellan henne och mig, för att jag ska kunna ha en relation med farsan. Men jag inser efter idag att jag kommer aldrig att ha en normal relation till min mamma. Samtidigt blir jag så arg på mig själv att jag ens blir förvånad när det inte funkar.

Efter besöket på sjukhuset för att titta in hos farsan en stund innan jag hade tänkt ta tåget hem så ändras mina planer till att det blev att morsan skjutsade hem mig. Hon passar på och hälsar på hos en av hennes väninnor när hon ändå är här. Resan ner från henne tar två timmar. Och jag insåg ganska snart att de två timmarna skulle bli väldigt långa. Jag visste det redan innan vi ens lämnade sjukhuset. Jag som helst ser till att inte behöva prata med henne alltför ofta, har nu under en veckas tid pratat med henne tre gånger i telefon och träffat henne två gånger. Så varför utsätter jag mig för situationer som denna? Speciellt när jag vet hur det blir. Jag har inget att säga till henne. Just nu är jag bara väldigt glad över att jag inte kommer att ha henne sovande här. För det hade varit att utmana ödet skulle jag tro.

Jag har inte en bra dag idag helt enkelt. Bara en sån där självklar insikt över hur det är. Har varit och risken är ganska stor att det kommer att vara så i framtiden också. Sen vet jag ju att hon är en av mina största energitjuvar och jag vet inte hur jag ska värja mig från det. Hur jag ska orka med henne när jag bara blir trött av att träffa henne eller ens prata med henne. Den närmaste tiden kommer att bli tuff när hon kommer att vara den som meddelar mig om hur det går för farsan och så vidare. Samtidigt som jag har den eviga frågan hängande över mig; när ska jag ta med mig pojken hem till dem. Hade väl inte varit så svårt om jag hade velat åka hem till dem över huvud taget. Men som det ser ut nu så blir det en fråga för framtiden och när farsan blir mycket bättre. Just nu är ingen bra tidpunkt. Just nu är jag bara dränerad på energi. Samtidigt som jag sitter hemma ensam och det mesta känns bara blöö.