föräldrar och relationen till dem
Bror var över på sin lunch idag och vi pratade lite om hur det är just nu. Och sen det faktum att varken jag eller han har någon riktig relation till vår mor. Inte sådär som det i "normala" fall borde vara. Eller så där som "alla andra" verkar ha. Orsaken till samtalsämnet var och är det att jag var och träffade pojkes föräldrar innan nyår. Bror undrade hur det var och hur det gick, innan han skrattade till och konstaterade att morsan kommer att bli vansinnig över att få veta att jag träffat hans föräldrar innan jag tog hem honom till mina. Brunchfikat hos hans föräldrar gick bra, även om jag var hur nervös som helst inför att träffa dem. Det hör ju liksom till på nåt sätt. Ett stort steg i förhållandet när man blir presenterad för den andres föräldrar. Jag vet nu var han kommer ifrån på nåt sätt. Och det finns tillfällen som jag kan önska att jag skulle kunna ha en sån relation till min egen mamma. En sån där som han har... där de hör av sig till varann två till tre gånger i veckan för att prata en stund. Någonting som jag aldrig haft, och förmodligen aldrig kommer att ha med min egen morsa.
För nu är det ju så att jag har ingen normal relation till mina föräldrar, allra minst till morsan, så det där med att ta hem min nya hem till henne är något jag inte ser fram emot direkt. Orsaken är ganska enkel; hon kommer att hitta nåt fel nånstans oavsett hon vill eller ej. Jag tvivlar nämligen att farsan har haft den positiva effekten på henne att hon slutat kritisera mig. För nu är det ju så att jag skulle inte ha några problem med att ta hem honom till farsan, men nu är det ju så att dem där liksom hör ihop numera. Jag har inte vant mig vid den tanken riktigt än, även om det är snart två år sen som de släppte bomben inför mig. Men en del saker kanske man inte ska vänja sig vid? De har nu varit gifta i lite över ett år och jag kan ärligt inte svara på hur jag tycker om det där egentligen. Som jag skrev då för länge sen så är det ju så att om det skulle ha varit helt främmande människor skulle jag tycka att det var lite romantiskt. Men nu är det inte direkt så... om saker och ting var annorlunda så visst. Men nu... nej. Största skillnaden numera är att morsan nu inte kan särbehandla mig och brorsan som hon gjort innan.
Jag har berättat för min pojke om det här och han förstår inte riktigt hur det har varit. Han förstår att det inte kan ha vart enkelt och fortfarande inte är sådär enkelt, men inte hur det är. Samtidigt som han har en bra relation till sina föräldrar med samtal och besök med jämna mellanrum så är det ju inte så för mig. Han kan ringa dem för att tala om att han kommit fram som han ska när han kommer ner till mig, medan jag har vart både i Slovenien och Tyskland utan att mina föräldrar haft en aning om det. De har fått reda på det i efterhand om de ens fått reda på det om man säger så. Skillnad på relation till föräldrar helt enkelt. Jag kan komma på mig själv att undra hur det skulle vara om det var annorlunda. Samtidigt som tanken om normalitet känns väldigt främmande för mig. Hur skulle jag kunna veta hur det är? Hmmm... Det kanske kommer tillsammans med han. Vem vet? Allt är möjligt om man är öppen för det.
Men nu återstår det bara att ta med honom hem till mina föräldrar och kanske göra det innan brorsan berättar det för morsan kanske? Så det är väl att ta tjuren vid hornen och åka kanske? Få det överstökat liksom, sen slipper jag tjatet om det där och behöver inte tänka på det mer. Enkelt kan man ju tycka eller hur? Men nu är det inte så. Suck.
För nu är det ju så att jag har ingen normal relation till mina föräldrar, allra minst till morsan, så det där med att ta hem min nya hem till henne är något jag inte ser fram emot direkt. Orsaken är ganska enkel; hon kommer att hitta nåt fel nånstans oavsett hon vill eller ej. Jag tvivlar nämligen att farsan har haft den positiva effekten på henne att hon slutat kritisera mig. För nu är det ju så att jag skulle inte ha några problem med att ta hem honom till farsan, men nu är det ju så att dem där liksom hör ihop numera. Jag har inte vant mig vid den tanken riktigt än, även om det är snart två år sen som de släppte bomben inför mig. Men en del saker kanske man inte ska vänja sig vid? De har nu varit gifta i lite över ett år och jag kan ärligt inte svara på hur jag tycker om det där egentligen. Som jag skrev då för länge sen så är det ju så att om det skulle ha varit helt främmande människor skulle jag tycka att det var lite romantiskt. Men nu är det inte direkt så... om saker och ting var annorlunda så visst. Men nu... nej. Största skillnaden numera är att morsan nu inte kan särbehandla mig och brorsan som hon gjort innan.
Jag har berättat för min pojke om det här och han förstår inte riktigt hur det har varit. Han förstår att det inte kan ha vart enkelt och fortfarande inte är sådär enkelt, men inte hur det är. Samtidigt som han har en bra relation till sina föräldrar med samtal och besök med jämna mellanrum så är det ju inte så för mig. Han kan ringa dem för att tala om att han kommit fram som han ska när han kommer ner till mig, medan jag har vart både i Slovenien och Tyskland utan att mina föräldrar haft en aning om det. De har fått reda på det i efterhand om de ens fått reda på det om man säger så. Skillnad på relation till föräldrar helt enkelt. Jag kan komma på mig själv att undra hur det skulle vara om det var annorlunda. Samtidigt som tanken om normalitet känns väldigt främmande för mig. Hur skulle jag kunna veta hur det är? Hmmm... Det kanske kommer tillsammans med han. Vem vet? Allt är möjligt om man är öppen för det.
Men nu återstår det bara att ta med honom hem till mina föräldrar och kanske göra det innan brorsan berättar det för morsan kanske? Så det är väl att ta tjuren vid hornen och åka kanske? Få det överstökat liksom, sen slipper jag tjatet om det där och behöver inte tänka på det mer. Enkelt kan man ju tycka eller hur? Men nu är det inte så. Suck.
Kommentarer
Trackback