en enkel fråga?
Jag läser en hel del böcker. Det blir en och en annan under mina vakna nätter på jobbet. Speciellt när det är lugnt. För att slippa hamna i dilemmat att boken tar slut mitt i natten så har jag oftast med mig en bok på minst trefyrahundra sidor. Det blir ett par hundra per natt när jag är på det humöret. Mindre om det är en engelsk bok. Jag föredrar att läsa om saker som tar mig till en helt annan plats än min arbetsplats. Jag har till exempel befunnit mi i södra Frankrike i ex antal nätter. I träskmarkerna i amerikanska södern eller annan del av USA beroende på vem som skriver boken. Sen har vi ju dem där som tar mig till en helt annan värld. Men nu på den sista tiden har jag befunnit mig på Irland till exempel.
Just nu läser jag en bok som kom ut för tio år sen. Valet av bok kanske inte är den smartaste med tanke på vad jag jobbar med, men ibland verkar inte hjärnan registrera saker innan det är för sent. Sen tillhör jag ju dem där som ogärna låter böcker vara olästa när jag väl börjat. Det har hänt, men det är ytterst sälsynt. Den jag har läst två tredjedelar ur just nu är Marian Keys En oväntad semester. Ja, jag sa ju att valet av bok kanske inte var den bästa med tanke på min arbetsplats. Men nu är det som det är. Jag läste en annan bok av henne nyligen (Sushi för nybörjare) och tänkte ge den här boken en chans. Jag hade säkert tyckt att den var hur bra som helst... för tio år sen. Men nu... inte på jobbet i allafall. Boken handlar ju om en tjej som åker in på behandlingshem. Inte direkt verklighetsflykt från jobbet. Suck. Men den ska läsas om det så ska ta tio år till. Nä, så farligt är det väl inte egentligen.
Nackdelen med den där boken är att i den finns det en mening som ställde till det i skallen för mig. Tolvstegsbehandling och deras frågor är inte alls sådär passande att läsa om på fel plats. Även om man inte har missbruksproblem så kan sånt ställa till det för en. Meningen fick mig att haja till, men fortsatte sen att läsa vidare tills det tog stopp. Hjärnan unde inte släppa den där meningen helt enkelt. Väldigt harmlös mening, för den som inte har en massa skit i ryggsäcken. Den enkla lilla meningen var (och är) Vad var mitt tidigaste minne?. Harmlös mening egentligen, tills jag började tänka. Minnas. Sen dess har boken legat orörd. Tankarna och minnen är inget som jag vill ha med mig till jobbet kan jag ju meddela, men när man sitter där ensam så är det svårt att låta bli helt enkelt. Speciellt när man har boken framför sig. Har egentligen inte så många sidor kvar att läsa ur den men det tar emot helt enkelt. Det är ingen bok som man kan änvända sig av för verklighetsflykt... om man nu inte jobbar med det eller har någonting med innehållet att göra. Dem där "normala" människorna utan skit i ryggsäcken med andra ord.
Vad var mitt tidigaste minne? Jag har skrivit om det tidigare... TYSTNADEN, som skrevs 061122. Men det är inte det första jajg tänker på när jag tänker på mitt första minne. Finns annat som jag helst av allt inte vill ens tänka på när jag är ensam hemma, än mindre när jag sitter på jobbet. Jag blir liksom lite hudlös då. Mycket vatten har runnit under broarna sen dem där sakerna hände en (hände och hände, det jag utsattes för heter det väl). Men när man är trött så känns det ibland som om man är tre år igen. Eller fyra, fem eller till och med nio. Som ett barn helt enkelt. Inte det bästaste känslolägena att befinna sig i när man sitter på jobbet kan jag ju meddela. Men det är som det är ibland. Vissa saker kan man helt enkelt inte slå ifrån sig. Dem bara dyker upp. Finns där. Påtagliga. Hemska. Och det är bara att bita ihop och låtsas som om det regnar.
Jag hade säkert tyckt om den där boken för tio år sen. Inte nu. Inte idag. Men den ska väl läsas ut helt och hållet. Även om det kommer att ta tid. Sen ska jag väl ta mig till en annan värld när jag tar mig an nästa bok. Lika bäst skulle jag tro. Kan ju inte gå på jobbet sådär hudlös som just den där meningen får mig att känna mig. En mening som är svår att skaka av sig. Den finns där. Tär på en. Tvingar mig att ta itu med en del demoner. Kanske lika bra. Så man får det gjort. Även om det är tungt. Hade ju vart så mycket trevligare om mitt första minne var trevligt. Roligt. Soligt. Kärleksfull. Men nä. I min värld är det inte så.
Vad var ditt tidigaste minne?
Just nu läser jag en bok som kom ut för tio år sen. Valet av bok kanske inte är den smartaste med tanke på vad jag jobbar med, men ibland verkar inte hjärnan registrera saker innan det är för sent. Sen tillhör jag ju dem där som ogärna låter böcker vara olästa när jag väl börjat. Det har hänt, men det är ytterst sälsynt. Den jag har läst två tredjedelar ur just nu är Marian Keys En oväntad semester. Ja, jag sa ju att valet av bok kanske inte var den bästa med tanke på min arbetsplats. Men nu är det som det är. Jag läste en annan bok av henne nyligen (Sushi för nybörjare) och tänkte ge den här boken en chans. Jag hade säkert tyckt att den var hur bra som helst... för tio år sen. Men nu... inte på jobbet i allafall. Boken handlar ju om en tjej som åker in på behandlingshem. Inte direkt verklighetsflykt från jobbet. Suck. Men den ska läsas om det så ska ta tio år till. Nä, så farligt är det väl inte egentligen.
Nackdelen med den där boken är att i den finns det en mening som ställde till det i skallen för mig. Tolvstegsbehandling och deras frågor är inte alls sådär passande att läsa om på fel plats. Även om man inte har missbruksproblem så kan sånt ställa till det för en. Meningen fick mig att haja till, men fortsatte sen att läsa vidare tills det tog stopp. Hjärnan unde inte släppa den där meningen helt enkelt. Väldigt harmlös mening, för den som inte har en massa skit i ryggsäcken. Den enkla lilla meningen var (och är) Vad var mitt tidigaste minne?. Harmlös mening egentligen, tills jag började tänka. Minnas. Sen dess har boken legat orörd. Tankarna och minnen är inget som jag vill ha med mig till jobbet kan jag ju meddela, men när man sitter där ensam så är det svårt att låta bli helt enkelt. Speciellt när man har boken framför sig. Har egentligen inte så många sidor kvar att läsa ur den men det tar emot helt enkelt. Det är ingen bok som man kan änvända sig av för verklighetsflykt... om man nu inte jobbar med det eller har någonting med innehållet att göra. Dem där "normala" människorna utan skit i ryggsäcken med andra ord.
Vad var mitt tidigaste minne? Jag har skrivit om det tidigare... TYSTNADEN, som skrevs 061122. Men det är inte det första jajg tänker på när jag tänker på mitt första minne. Finns annat som jag helst av allt inte vill ens tänka på när jag är ensam hemma, än mindre när jag sitter på jobbet. Jag blir liksom lite hudlös då. Mycket vatten har runnit under broarna sen dem där sakerna hände en (hände och hände, det jag utsattes för heter det väl). Men när man är trött så känns det ibland som om man är tre år igen. Eller fyra, fem eller till och med nio. Som ett barn helt enkelt. Inte det bästaste känslolägena att befinna sig i när man sitter på jobbet kan jag ju meddela. Men det är som det är ibland. Vissa saker kan man helt enkelt inte slå ifrån sig. Dem bara dyker upp. Finns där. Påtagliga. Hemska. Och det är bara att bita ihop och låtsas som om det regnar.
Jag hade säkert tyckt om den där boken för tio år sen. Inte nu. Inte idag. Men den ska väl läsas ut helt och hållet. Även om det kommer att ta tid. Sen ska jag väl ta mig till en annan värld när jag tar mig an nästa bok. Lika bäst skulle jag tro. Kan ju inte gå på jobbet sådär hudlös som just den där meningen får mig att känna mig. En mening som är svår att skaka av sig. Den finns där. Tär på en. Tvingar mig att ta itu med en del demoner. Kanske lika bra. Så man får det gjort. Även om det är tungt. Hade ju vart så mycket trevligare om mitt första minne var trevligt. Roligt. Soligt. Kärleksfull. Men nä. I min värld är det inte så.
Vad var ditt tidigaste minne?
Kommentarer
Trackback