hRaven

Egentligen borde inlägget ha skrivits för ett par dar sen men har inte riktigt förmått mig att göra det. Orden fanns där men det fanns ingen ordning i dem. Ingen reda. Bara oformulerade kaotiska tankar och känslor jag inte riktigt vet vad jag ska göra av de. För er insatta vet vad jag pratar om, en relation som jag fick veta i början av januari. En relation som en gång existerat och som jag är resultatet av. Nyheten om denna relation satte allt på sin spets. Ja, allt och allt... hela min existens på sin spets. Mitt jag, hela min identitet. Vem jag var, vem jag är. Allt det där som man trodde var självklart. Allt det där som man visste var sant. Mitt jag. Det egna jaget. Oavsett allt skit som hänt i ens liv var det ändå kärnan i mig själv som fanns kvar. Min sanning. Mitt liv. Min uppväxt. Och helt plötsligt hade det liksom ändrats. Allt jag var kändes som ett hån. Det kändes som hela jag var en lögn. Hela mitt liv bara nåt som jag trodde hade hänt. Orsaken? Efter trettio år hittade mina föräldrar tillbaka till varandra igen. Visst, för er som läser dem där raderna nu kan det verka hur gulligt och romantiskt som helst, men för mig som levt i skuggan av den relationen är det en annan sak. Och det är trots allt det som format mig till den jag är. Trettio år av allt annat än dans på rosor. Trettio års kamp till att hitta det jag var. Trodde jag var. En enda mening fick mig att vackla. Tveka. Tvivla. Och så mycket rannsakan. Jag missunnar dem inte deras nyfunna kärlek. Deras nya liv tillsammans. Nej, missförstå mig rätt. Jag vet bara inte hur jag ska tycka egentligen. Jag deras dotter ifrågasatte allt som jag hade upplevt. Visste, kunde och lärt mig att hantera. Förstå. Leva med. Acceptera. Och så detta... vilket gör det svårt.

Och i förrgår gick dem och gifte sig. Jag var vittne till detta. Jag bevittnade ett par människor gifta sig. Två människor som jag känt hela mitt liv. Två människor som jag har kallat för mina föräldrar. Men dem som stog där kände jag inte. Vet inte vilka dem är längre och jag vet inte om det är mitt fel eller deras. Saker och ting har ju förändrats genom åren. Den största skillnanden kanske ändå ligger i att farsan blev nykter för snart fjorton år sen. Det är lång tid. Och jag minns än idag vad jag sa till honom under familjeveckan på behandlingshemmet; börjar du igen så vill jag att du ringer och talar om det för mig och därefter kastar mitt nummer. Det samtalet kom aldrig. Och han är nykter än idag. Det betyder ändå inte att jag är helt problemfri. Det betyder inte att jag inte har mina svarta dagar där alla de där negativa sakerna i ens liv och person kommer fram. Men så är det att vara missbruksbarn. Sen spelar det ingen roll om man är fem, trettio eller hundra... du har alltid din barndom med dig. Nackdelen är ju då att jag aldrig fick ha en sådan. Och jag har tillfällen där jag är förbannad på dem båda. Mest för att det känns som att deras nyfunna kärlek och lycka ska sudda ut allt det där negativa som fanns i mitt liv som barn. Som om det dom är idag ska kunna gottgöra mitt eget privata helvete. Ja, jag kanske låter bitter, men låt mig vara det.  Ja, jag kanske låter som en trotsig liten unge på fem, men låt mig få göra det.

Jag vet inte vad jag ska tycka. Jag vet inte hur jag ska känna. Det enda jag vet är att om de hade varit helt okända människor skulle jag inte ha nåt emot det. Kul för deras skull. Smågulligt och nästan svårt att förstå. Tanken svindlar lite. Romantiskt och sött... som andra skulle säga. Men nu är det inte så... Det som varje barn drömmer om som liten blev verklighet i förrgår. Mina föräldrar hittade tillbaka till varandra och gifte sig. Nu funkar jag inte som alla normala barn. Jag hade aldrig den drömmen. Fanns ju en anledning. Och en del av mig är fortfarande det där sårade barnet som aldrig fick vara ett barn. Hur hanterar man sånt?