ibland
Ibland är sådär att man bara vill skrika åt hela världen att dra så långt pepparn växer. Ibland så fylls jag av en känsla av att jag bara vill krypa ner i ett svart hål och bara blunda för att slippa se omvärlden. Ibland så är det bara så. Ibland. Tyvärr är det väl så att ibland händer alltför ofta. Där ibland blir till ofta för att ibland bli till sällan. Men idag är en av dem där ibland dagarna. Världen blev kall. Bokstavligt och bildligt. Julen gör att jag bara fylls av irritation. Människor blir som ombytta. Hysteri och galenskap. Vems jäkla påhitt är det egentligen? Bara undrar.
Ibland så finns det inga ord för vad jag känner. Ibland önskar jag att jag kunde vara mer verbal. Det är ju inte så att jag inte pratar om saker. Det gör jag. Jag kan sätta ord på det mesta tills man kommer till en del känslor och då stänger jag in mig istället. Ibland önskar jag att jag kunde vara öppnare med att visa vad jag tycker istället för att svälja allt. Svälja de negativa känslorna tills någonting inom en brister. Men det hör väl till livsödet med att vara missbruksbarn. Att inte kunna visa känslor. Att inte kunna visa någonting alls. Eller, nja, nu ljuger jag lite. Jag menar ju förstås känslorna som man inte fick visa. Dem där negativa känslorna. Dem där som jag har svårt med att visa öppet än idag. Dem där förbjudna känslorna. Dem där som egentligen bara är normalt. Vad det nu än är. Vet ju inte det. Vet bara att jag hara mycket kvar att lära mig. Att kunna visa när jag är arg. Att kunna visa sin ilska. För den som inte vet hur det är att växa upp i ett hem där sånt var förbjudet kommer aldrig att förstå. Samma sak med sorg. Känslor som är så starka att det gör ont i en när man sväljer dem och visar ett leende istället. Jag har visserligen blivit bättre på det där med att visa känslor. Men oj vad svårt det är. För det blir så intensivt ibland.
Ibland önskar jag att jag hade andra förutsättningar här i livet. Ibland önskar jag att jag hade haft en annorlunda uppväxt. Liv också för den delen. Men det är bara ibland, för jag vet att det är ju just det som gör mig till den jag är idag. Men jag önskar att jag en dag kan känna alla känslor som man kan känna utan att skämmas för dem. För det sätter sig där inne någonstans det där med att inte få visa känslor. Att det är nåt fult. Men också det att; "kom inte här med ditt skit, ser du inte att jag mår dåligt?" eller det där med att: "var inte sådär, nu ska vi vara glada". Man lär sig att dölja sina känslor. Man visar inte att man mår dåligt. Man visar inte att man är ledsen. Man stänger av. Nackdelen är att man stänger av allt. Och det betyder också att glädjen dör. Nu har jag ju blivit bättre på det där med att visa när jag är glad. Glad är en bra känsla. Den förstår jag mig på. Resten är en annan sak. Och jag går fortfarande på minorna ibland.
Ibland är det här med känslor jättesvårt. Inte bara de negativa delarna utan också dem bra. Som det här med kärlek till exempel. Bland de svåraste att dölja faktiskt. Hmmm, och du undrar säkert varför man ska dölja det? För dig kanske det är enkelt. För andra är det säkert hur naturligt som helst, men för mig är det inte så. Känslor ska inte visas. Känslor ska man hålla för sig själv. Så har det varit. Så är det fortfarande ibland. Jag har blivit bättre på det där med att visa känslor, men det är svårt. Speciellt när andra påpekar det och då blir det skämmigt. Låter absurt när man ser det svart på vitt. Att man skäms för sina egna känslor när de blir offentliga. Men jag har inte fått en bra grund att stå på helt enkelt. Hur i helvete ska jag kunna veta hur man ska vara när det ibland känns som om jag var gästspelare i fel film? Kan nån tala om det för en? Att veta att det jag känner är tillåtet, till och med normalt, så känns det bara konstigt. Jag vet ju inte vad normalt är. Har aldrig haft en aning om det där heller. Jag vet bara det jag vet. Jag vet bara att jag ibland får gissa mig till vad normalt är. Skillnad på det där med att veta och känna. Hjärnan och hjärtat pratar inte samma språk ibland.
Ibland vill jag bara krypa ner i ett svart hål och be hela världen dra åt helvete. Ibland så vill jag bara sätta mig på ett tåg och låta hjulen ta mig till en annan plats. Till en annan värld. Ibland så kan jag ta och vandra en ödslig landsväg utan mål eller mening, bara för att känna att jag är på väg någonstans. Ibland så ser jag äver horisonten och drömmer mig bort till en annan plats, en annan tid, ett annat liv. Så gör sig livet påmind igen och man är tillbaka till verkligheten. Jag är här. Jag vet att jag egentligen har det bra. Jag har det bra helt enkelt. det kunde ju vara värre som bekant. Men ibland så önskar jag bara att livet och världen kunde te sig lite ljusare. Men ibland så är det bara en av dem där dagarna där jag vill gömma mig för världen.
Ibland. Ofta och mer sällan.