hRaven

Ibland är det svårt att vara den man är. Som vuxet barn till missbrukare så finns det saker som andra vanliga normala dödliga har svårt att förstå sig på. Det största hindret med att försöka leva ett normalt liv som vuxet barn är just det där att man får gissa sig till vad som är normalt. Det är precis så som det låter och nu i helgen kom detta verkligen till sin spets. En av hans bättre vänners pappa försvann här förra veckan och det har inneburit en massa saker för hans del som vän. Hans egna saker att tänka på och hur han skulle reagera om det hände honom och så vidare och så vidare. Vi pratade mest om att hoppas han hittas snart oavsett vad som har hänt, så att hans vän får ett avslut på nåt sätt. Att få veta vad som hänt och på nåt sätt få hem han. Problemet är att jag med mitt bagage inte riktigt förstår det där. Jag vet hur man bör reagera och kan försöka förstå, men nu är det inte så. Hur kan jag någonsin kunna förstå hur det känns när ens förälder försvinner? Jag menar bara att jag har liksom aldrig haft någon förälder närvarande under min uppväxt. En pappa som inte fanns där fysiskt. Och en mamma som fanns där fysiskt men inte psykiskt.

Pratade med en väninna om det där i fredags morse och eftersom både hon och jag har en lite konstig relation till sina föräldrar så visste hon ju vart jag kommer ifrån. Jag kände mig som en hemsk människa som inte kunde ens tänka mig in i hur det skulle vara att ens förälder försvann. Min första reaktion var mest att; jaha? Sen kommer det där att om människor försvinner så är det oftast med dödlig utgång. Visst, jag är cynisk. Realist också... men det är jag som är som jag är. Jag kan ju försöka förstå men jag kommer aldrig att kunna sätta mig in i hur det skulle kunna vara (och är). Sa det till väninnan också, men hon förstod mig också. För skulle jag nås av nyheten att farsan skulle vara försvunnen så skulle jag inte bli förvånad direkt. Jag skulle väl se det som att han tagit sig ett återfall. Egentligen inte med morsan heller om hon försvann helt plötsligt, men varför går jag inte inpå här. Visst, nu är jag ju inte sådär känslokall som det kanske låter. Jag skulle bli orolig, men jag skulle inte bli förvånad och samtidigt så vet jag ju att jag skulle ju inte ligga sömnlös på grund av det. Han, pojken, däremot har svårt att förstå det där med mig. Han kan förstå att om man inte har en bra relation till sina föräldrar så är det som det är för mig (oss).  Och jag gör mitt bästa att få han att förstå mig samtidigt som jag försöker förstå honom. Inte alltid så enkelt.

Det finns ju en risk att man låter hur omänsklig som helst, men så är det inte. Jag vet inte hur det är att ha en bra och normal relation till sina föräldrar. Jag har redan redogjort för det för några dagar sen. Det enda jag kan göra är att gissa mig till vad normalt är. En del saker är bara svårare än andra. Det här är en av dem. Kanske är det så att jag saknar en del saker i min känslomässiga kartotek, men det är svårt att göra någonting åt det. Jag vet att mycket av allt som har hänt har gett mig en form av mur, ett skydd, mot saker som kan göra ont. Och jag vet inte hur jag ska bete mig ibland. Jag vet inte hur jag ska vara. Jag vet inte vad de rätta orden är i en situation som denna. Det jag vet är att jag inte vet hur det är. Sen försöker jag att inte krångla till det alldelles för mycket. Jag vet bara hur det borde vara, och det är inte så som jag är.

Jag avslutar detta med att berätta för er som vill veta och undrar så fann de honom igår, död. Nu får ju sonen ett avslut i allafall. Obduktionen kommer, förhoppningsvis, kunna ge honom de svar han behöver. De misstänker inte att det ligger ett brott bakom, men som sagt... vi får vänta på obduktionsrapporten helt enkelt.