självcensur men ändå inte
Ingen bra idé att blogga när man sitter med ångest deluxe och innan man hunnit prata med människor som VET hur det kan vara. Panikade mig litegranna igår kan jag ju säga. Så den andre av inläggen är puts väck, även kommentaren. Orkar liksom inte. Den delen kan någon annan ta in real life liksom. Hur kul är det för er att läsa sånt på en skala? Nej. Usch. Mina problem med morsan kan jag ju lämna till ett annat forum. Speciellt de mest akuta.
(Och ja, resten av det här inlägget kan ju den som inte vill läsa om familje issues lägga ner. Jag kommer att går loss rejält.Känner att jag behöver det.)
Som jag skrev igår så tog jag en konfrontation med den ena igår. Morsan. Hon har ju liksom undrat under åren varför jag inte hör av mig och så vidare. Jag talade om det igår. Jag började snarare och såg att hon hamnade i försvar. Sådär som jag sett mina boende som är mitt uppe i missbruk göra. Det går inte att prata med en människa som gått in i försvar. Tro mig. Och igår var inget undatag. Det slutade med att jag satt och grät för att jag fick höra att det var jag som hade missförstått allt och mindes fel och allt det andra som kunde vara mitt fel. Jojo. Tjena. HATAR när någon förminskar min känsla. Speciellt när jag har börjat erkänna mina känslor. Jag har ju för fan till och med skrivit ner saker i mina dagböcker om vad hon sagt och grejer. Men nej. Jag hade fel för sånt skulle ju hon komma ihåg. Ja, eller hur? Självförnekelse är en bra kompis. Suck.
Jag hann inte komma fram till det mest väsentliga. Det som är kärnan i problemet innan hon sitter och säger att "ja, man kan ju inte förvänta sig mer av nån som mig". Kärnan i problemet är den att hon valde bort föräldrarollen väldigt tidigt när det gällde mig. Inte andra. Hon var allas extra mamma. ALLA mina vänner tycker/tyckte om henne och säger att hon är mysig och gullig och så vidare och så vidare. Att hon förstår. Jojo. Alla andra utom mig. Ville jag något eller det var nåt fick jag liksom alltid frågan; "Är det viktigt? Eller kan det vänta för jag är trött." Hon var trött jämt. Till slut så slutar man vända sig till henne. Eller oavsett vem det var som skulle bemöta en med den frågan. Man slutar helt enkelt. Och jag började aldrig igen.
Nu undrar hon varför jag aldrig hör av mig eller kommer och hälsar på. Ja, jo... vad svarar man på det? Att det är svårt att börja när det aldrig funnits en ra relation. Elelr det att man ringer väl inte till en människa som antingen kritiserar eller säger saker som får en att må dåligt. Och man säger ju liksom inte då "Ehh, vill ju inte störa". För det var ju den frågan jag fick när jag växte upp och levde med henne. Det är därifrån som jag har fått det där med att jag inte vill störa människor. Jag kan än idag känna så, fast det är sjutton år sen som jag flyttade hemifrån. Jag gör så med de flesta jag känner. Jag kan sitta med luren i handen och vilja prata med någon eller har behov av det så sitter jag med känslan av den där frågan igen. Den jag växte upp med och gjorde att jag slutade vända mig till morsan; Är det viktigt? Och oftast så blir svaret att det är väl inte så viktigt. Ja, jag vet. Sjukt beteende. Dyfunktionell familj skapar dyfunktinella människor.
Som det där att efter att det var färdigdiskuterat enligt morsan, och jag valde att inte fortsätta i och med försvarsställningen, så bytte hon samtalsämne som om vi hade suttit och pratat väder. Jaja. Joo, eller hur? Kvällen gick i samma tecken. Syns inte finns inte. Sopa in under mattan och tig ihjäl problemet. Tills de skulle åka. Då säger farsan att jag inte ska skylla så mycket på saker som hänt på dem. Ehhh? VA? Jag fann mig snabbt och sa;
- Jag skyller inte ifrån mig heller. Jag försöker förklara något som ni velat ha svar på. Och jag skyller inte på dig (farsan). Det finns en anledning varför jag inte hör av mig. Nu har jag sagt den. Jag skyller inte på någon jag pekar inte finger utan jag konstaterar bara det som varit och varför.
Ingen av dem sa nåt till svar eller ja, de bytte samtalsämne som alltid förr. Grattis till mig liksom. Fint väder vi fick idag.
Hur var er torsdag och fredagmorgon?
(Och ja, resten av det här inlägget kan ju den som inte vill läsa om familje issues lägga ner. Jag kommer att går loss rejält.Känner att jag behöver det.)
Som jag skrev igår så tog jag en konfrontation med den ena igår. Morsan. Hon har ju liksom undrat under åren varför jag inte hör av mig och så vidare. Jag talade om det igår. Jag började snarare och såg att hon hamnade i försvar. Sådär som jag sett mina boende som är mitt uppe i missbruk göra. Det går inte att prata med en människa som gått in i försvar. Tro mig. Och igår var inget undatag. Det slutade med att jag satt och grät för att jag fick höra att det var jag som hade missförstått allt och mindes fel och allt det andra som kunde vara mitt fel. Jojo. Tjena. HATAR när någon förminskar min känsla. Speciellt när jag har börjat erkänna mina känslor. Jag har ju för fan till och med skrivit ner saker i mina dagböcker om vad hon sagt och grejer. Men nej. Jag hade fel för sånt skulle ju hon komma ihåg. Ja, eller hur? Självförnekelse är en bra kompis. Suck.
Jag hann inte komma fram till det mest väsentliga. Det som är kärnan i problemet innan hon sitter och säger att "ja, man kan ju inte förvänta sig mer av nån som mig". Kärnan i problemet är den att hon valde bort föräldrarollen väldigt tidigt när det gällde mig. Inte andra. Hon var allas extra mamma. ALLA mina vänner tycker/tyckte om henne och säger att hon är mysig och gullig och så vidare och så vidare. Att hon förstår. Jojo. Alla andra utom mig. Ville jag något eller det var nåt fick jag liksom alltid frågan; "Är det viktigt? Eller kan det vänta för jag är trött." Hon var trött jämt. Till slut så slutar man vända sig till henne. Eller oavsett vem det var som skulle bemöta en med den frågan. Man slutar helt enkelt. Och jag började aldrig igen.
Nu undrar hon varför jag aldrig hör av mig eller kommer och hälsar på. Ja, jo... vad svarar man på det? Att det är svårt att börja när det aldrig funnits en ra relation. Elelr det att man ringer väl inte till en människa som antingen kritiserar eller säger saker som får en att må dåligt. Och man säger ju liksom inte då "Ehh, vill ju inte störa". För det var ju den frågan jag fick när jag växte upp och levde med henne. Det är därifrån som jag har fått det där med att jag inte vill störa människor. Jag kan än idag känna så, fast det är sjutton år sen som jag flyttade hemifrån. Jag gör så med de flesta jag känner. Jag kan sitta med luren i handen och vilja prata med någon eller har behov av det så sitter jag med känslan av den där frågan igen. Den jag växte upp med och gjorde att jag slutade vända mig till morsan; Är det viktigt? Och oftast så blir svaret att det är väl inte så viktigt. Ja, jag vet. Sjukt beteende. Dyfunktionell familj skapar dyfunktinella människor.
Som det där att efter att det var färdigdiskuterat enligt morsan, och jag valde att inte fortsätta i och med försvarsställningen, så bytte hon samtalsämne som om vi hade suttit och pratat väder. Jaja. Joo, eller hur? Kvällen gick i samma tecken. Syns inte finns inte. Sopa in under mattan och tig ihjäl problemet. Tills de skulle åka. Då säger farsan att jag inte ska skylla så mycket på saker som hänt på dem. Ehhh? VA? Jag fann mig snabbt och sa;
- Jag skyller inte ifrån mig heller. Jag försöker förklara något som ni velat ha svar på. Och jag skyller inte på dig (farsan). Det finns en anledning varför jag inte hör av mig. Nu har jag sagt den. Jag skyller inte på någon jag pekar inte finger utan jag konstaterar bara det som varit och varför.
Ingen av dem sa nåt till svar eller ja, de bytte samtalsämne som alltid förr. Grattis till mig liksom. Fint väder vi fick idag.
Hur var er torsdag och fredagmorgon?
Kommentarer
Trackback