hRaven

Jag har en del gamla demoner att ha ihjäl. Dem där som gör sig påminda ibland. En del dagar är värre än andra. Och idag är en sån där dag igen. Eller ska jag skriva natt? En av dem där dagarna (och nätterna) som dem samlat styrka och bryter sig igenom mitt försvar. En av dem där dagarna som jag känner mig hudlös igen. Gamla minnen gör sig påmind igen. De smyger sig på ibland. Sådär obemärkt och känner sig för lite. Backar undan en bit och jag kan hantera dem på mitt sätt. Sådär som jag gör varje dag. Jag kan trycka undan dem igen och känna att dem är hanterbara. För oavsett allt skit som finns begravd och låst så finns dem där. Jag hanterar med dem varje dag. Varje dag gör dem sig påminda. En liten sak där. Doft. Bild. En mening någonstans. Sådär bara i förbifarten men dem finns där. Spegelbild. Skugga. Men så ibland. Inte så ofta numera, men ibland så kommer dem igenom med full styrka. Och jag har svårt att hantera dem när de kommer alla på en gång. Men en dag som denna gör det svårt att hantera allt. De gör sig påminda. En sak i taget säger dem ju ibland. Hade ju vart så skönt om dem bara kom en sak i taget. Men så samlar dem ihop sig. Väntar på rätt tillfälle och gör en gemensam slag i saken. Med gemensam styrka attackerar de mig när jag är mest sårbar. Mottaglig kanske? Vem vet. Men en dag eller natt som denna gör en del saker ohanterliga.

De har gjort trevande försök ett tag nu. De har gjort små planerade attacker ett par gånger tidigare. Men idag är inte en sån dag. Som om de väntat ut mig på nåt sätt. Väntat tills jag mår bra. En dag där försvaret är som svagast. Där de med samlad styrka forscherat dörren som jag så noga hade stängt igen. Visst har jag gläntat på den. Tagit fram dem en och en i dagsljuset och analyserat dem i minsta detalj. Var för sig. Mina demoner. Mina vättar. Mina vildvittror. Mina hjärnspöken. Kalla det vad ni vill. Men de är mina demoner. Jag har blottat dem och jag har avslöjat dem för vad det är. Men så ibland... som idag så har de samlat sig och kommer i samlad trupp. Jag har till och med berättat om dem. Jag har berättat om dem för väl valda tillfällen. Tillfällen där jag känner att vederbörande kan hantera dem. Även tidigare än jag trodde var möjligt. Saker som måste berättas för att de ska förstå. Kanske ska jag säga han? För att han ska förstå vad det är han ger sig in i. När det gäller mina medsystrar i ödets karusell så är det inte så svårt att berätta saker. Att prata om dem för vad det är. För de har gått igenom samma saker men ändå olika. Gemensamma erfarenheter som idag yttrar sig på samma sätt som för mig. För när det är som det är ibland med mig och mina demoner så yttrar de sig på ett konstigt sätt. För någon som inte har upplevt en del av vad jag har fått uppleva så kan det vara svårt att förstå hur jag tänker. Hur jag fungerar. För det är ju ändå så att när man tror att det är som bäst... när man mår som bäst... när man tror att allt är bra så kommer dem som ett slag i magen. Hårt. Obönhörligen. Och jag, den jag de trodde de kände, viker sig under demonernas styrka och blir någonting annat. Någon de inte känner igen. De ser ett välbekant ansikte men innehållet är någonting helt annat. Den styrka de såg att jag ägde finns inte. Den styrka de såg att jag bar på är som bortblåst och jag blir bara en svag kopia av vad de trodde jag var. Ibland så slås jag av tanken att jag måste vara en jäkla bra skådespelare för att de inte ser vad jag är egentligen. Vad som finns i djupet av mig. Men det är väl så att man går inte runt och visar sina sämsta sidor till folk. Man vill väl inte visa sina svagaste sidor för folk. Dem där som de kan använda emot en. En del dagar så går jag bara rumt och förväntar mig att folk ska avslöja mig som den bluff jag känner mig som. En del dagar. En del dagar som denna.

Jag vet inte vad det är men det är som om de väntar ut en. Väntar tills den dagen som jag mår som bäst. När allt verkar perfekt. Det är då dem kommer. Och så har vi dagar som denna. En dag som tvingar mig att tänka på vad som varit. Minnas vad som en gång var. Allt det där som format mig till det jag är idag. Jag vet att utan allt det där, utan mina demoner, skulle jag inte vara den jag är. En bra dag skulle jag kunna ärligt säga att jag är ändå glad för allt skit som hänt mig för utan det skulle jag inte vara den jag är idag. En bra dag så kan jag vara glad för allt jag ändå fått uppleva för att annars hade jag inte varit där jag är idag. Idag är jag inte glad för det. MEN jag kan ärligt säga att jag är glad för det jag har idag trots det som hänt mig. Trots det jag fått uppleva. För det är kanske så. Trots allt. Det kunde ju ha vart värre. Jag vet det. I slutändan är det ju så. Oavsett vad det är så är det ju så. Skit som kommer i olika form. Skit som jag inte ens vill nämna med namn. Bara att det finns en massa skit som jag upplevt. Råkat ut för och skit som gjorts med en. Sak samma vad det är. Det är vad det är. Jag kan inte få det ogjort. Det finns inget sätt att ändra det förflutna. Det som har hänt har hänt. Oavsett vad. Det enda är att lära sig att leva med dem. Oavsett hur skiten ser ut och oavsett hur skiten förvandlats till en demon. För det är det de har gjort. Upplevelser. Minnen. Saker som hänt som förvandlats till hjärnspöken. Demoner. Mina demoner. Och en del dagar är det bara allt skit man minns. En del dagar så är det bara demonerna som gör sig påminda. Det som resulterar i icke existerande självkänsla. Och den mest dominanta demonen av dem alla, dock inte den största, är det där med vuxet barn till alkoholist. För visst är det så. Och en del skulle kanske mena på att demonerna grundar sig i rädsla. Nej, säger jag. För så är det inte. Att vara vuxet barn är inte enkelt. Det är mycket som man måste lära sig att leva med. Mycket att lära sig att hantera. Mycket att lära sig att ta itu med. Mycket att brottas med. Varje dag. Och en del dagar så är det varje minut. Mina demoner kanske har sin grund där, men så har vi min samlade livserfarenhet. Allt det där som man upplevt. Jag vet att det mesta, inte allt, beror på just det faktum att jag är ett barn av dem där andra. Dem där som kan kallas för dem som drog det kortaste strået. Dem där som fick dåliga kort tilldelade från första början. En del saker skulle kanske ha hänt om jag hade haft andra förutsättningar. Men så har vi ju det där med yttre omständigheter. Dem där som man inte kan påverka. Dem där som man faktiskt satt sig i själv på grund av olika orsaker. Men jag vet att mycket av allt skit som har hänt i mitt liv har hänt på grund av att jag inte visste något annat. Att det som man upplevde då var på något sätt normalt. Jag vet hur sjukt det låter men tyvärr sant.

Sen har vi han. Han som jag knapp nämnt här men som är ytterst verklig. Så verklig att det gör ont i mig. Han som bröt sig igenom mitt försvar. Den som jag skrivit om. Han som tog sig igenom och fick mig att tro. Han. Bara det att han har fått mig att tro är så stort. Så pass stort att det skrämmer mig ibland. Speciellt med tanke på att det inte var alltför längesen som jag faktiskt klev in i hans värld. För rädslan finns där. Den har aldrig lämnat mig, men för var dag som går så vågar jag tro på det mer. Han som vill ha mig. Hela mig. Och han vill veta. Han vill förstå. Och jag vågar tro på det så pass mycket att jag berättar saker. En del saker är svårare än andra. Men jag berättar. Och han är kvar. En del av mig är livrädd för att han ska ge upp. Inse att jag är bär på alldeles för mycket skit för att han ska orka med det. Samtidigt så är det en del av mig som känner att han orkar med det. Jag har berättat saker som ingen annan vet om. Saker som jag hållt hemligt för alla andra utom för mig själv. Den största demonen av dem alla. Den hemskaste och vidrigaste av dem alla. Den som jag har haft svårast att hantera. Den som påverkat alla andra relationer jag haft hittills. Den som orsakat alldeles för många och onödiga slitningar i mina tidigare relationer. Men med honom så har just denna demon ingen effekt. Som om han neutraliserar den på nåt sätt. Ett sätt jag inte kan förstå men som jag är väldigt tacksam över. Tro mig. Sen har vi alla dem där små demonerna. Dem där som har olika styrkor. Olika ljuskänslighet. De som dyker upp i små vardagliga saker. Tillfällen som är väl valda men som jag inte kommer ifrån. En mening. Ord i ett helt annat sammanhang så finns dem där. En doft. Situation som påminner om nåt helt annat. En del dagar är svårare än andra. Men med han så blir det enklare. Jag kan inte förklara det men så är det. Han gör någonting som får demonerna att släppa sitt grepp. Han får dem att bli svagare. En del dagar så räcker det med att veta att han finns. Bara vetskapen om att han finns gör en det enklare. Det är det som skrämmer mig mest idag. Att han är så påtaglig. Att han finns. För jag är inte van vid det här. Jag vet inte hur jag sa hantera det ibland. Jag vet vad jag har idag. Jag vet vad jag har haft. Jag vet en hel del saker, men jag vet ingenting om framtiden. Och det skrämmer mig.

Mina demoner gör sig smärtsamt påminda idag. De påminner mig om vad som har varit. Var de kommer ifrån. Vad det har varit. Och vad de är. Genom att ha berätta om dem och fört dem in i dagsljus så vet jag att de förlorat makt över mig men en del dagar så har de makten igen. Jag vet att genom att blotta dem för vad de är så tappar de makt. De blir svagare. På så sätt kan jag se till att de inte förstör mer än vad de redan har gjort tidigare. För en del av mig är medveten om att det bara är minnen som egentligen inte borde ha makt över mig. En del av mig är medveten om att det är mina egna tankar som gör såhär med en. En del av mig vet att det är så. Men samtidigt så är jag medveten om att den rationella delen av mig och känslodelen av mig är två skilda saker. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker intala mig själv att mina demoner är just bara hjärnspöken som grundar sig i andra saker. Men jag kommer inte ifrån den känslan. Den som är starkare än min rationella sida. Det är ju ändå alltid så att det i slutändan är känslorna som styr. Och det faktum att jag kommer inte ifrån det jag är. Det jag kommer ifrån. Det som är grunden till mig. Mitt jag. Min själ. Den jag trots allt är tacksam för i slutändan. Jag kan leva med det. Jag kan hantera det. Jag vet att det kunde ha vart värre. Jag kunde ha varit på en annan plats idag. Hade de inte vart för den inre styrka som jag ändå trots allt har skulle mitt liv te sig annorlunda idag. Jag vet det. Och den tanken skrämmer mig ibland. För hade mina demoner övertaget om mitt liv skulle jag befinna mig på en annan plats idag. Jag vet det. Andra vet det. Och jag är tacksam för att jag har den delen i mig oavsett, och trots, allt skit som hänt en i ens liv. Däri ligger grunden till min obotliga tro på ödet. Att allt sker av en anledning. Att om inte jag varit med om det jag varit med om så skulle allt tett sig annorlunda. Jag hade vart annorlunda. Och så hade jag inte velat ha det idag.

Jag har demoner att ha ihjäl. Stora demoner. Fula vidriga demoner. Mina demoner. Men jag har förtröstan... imorgon är en annan dag. Jag låter mina demoner härja fritt inatt. Inget annat. Jag ska inte ge dem makt över mig och tankarna går till honom. Han som gör saker och ting enklare. Lättare. Bara en sån sak. Skrämmande som fan... men jag vågar tro på känslan. Jag vågar tro på mig. Han. Oss. Stort eller hur? För hade demonerna den samma gamla styrka som förr så skulle de ha rubbat på den känslan. De hade rubbat på tron. Men inte inatt. Inte de tidigare försöken. Och just det faktum att jag vet hur det har sett ut. Hur det brukar vara, men inte är, skrämmer mig mer någonting annat. Att den känslan inte infinner sig. Att det som sker i mitt liv just nu faktiskt har större makt än mina demoner skrämmer mig. Jag känner inte igen det. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Det enda jag kan göra är att acceptera det för vad det är. Inte försöka analysera det. Inte försöka förstå. Utan just låta det vara vad det är. Att se det för vad det är. Att ta vara på varje minut. Andas det. Leva i nuet. Och visst är det skrämmande. För det innebär att jag har släppt på kontrollen. Det där yttre kontrollbehovet jag faktiskt har haft för att få ordning i kaoset i mitt inre. Han har märkt att jag har släppt på den. Och om han märker att jag har släppt på den så måste den ha varit märkbar. Men han påverkar mig på plan jag inte trodde var möjlig. Samtidigt som jag faktiskt välkomnar det så skrämmer det mig. Kanske inte så svårt att förstå. Jag är jag. Målar fan på väggen och allt det där. Idag är idag. Imorgon är en annan dag. För det är ju lite så ändå att trots att en del saker är lättare att hantera nu så betyder det inte att det är enkelt. Enklare. Men demonerna har fortfarande en del att säga till om. Kanske är det så att en del av dem lever på sista sucket och behöver styrkan av de andra för att kunna påverka på nåt sätt. Kanske är det så. För en del av dem har ingenting att komma med längre. De försöker så fort jag är ensam. De tar chansen då. De tar chansen när det är en dag som denna. Men när jag konfronterar dem så kryper de undan en del. Och det ger mig styrka att stå emot. Friskhetstecken kanske? Vem vet.

I have demons to kill.