fredagen första februari
Idag har det varit fredag och det har tillhört till dem där dagarna som man bara önskade man kunde vända ryggen till världen och sova bort sitt liv. Har lite svårt att sova utan pojken bredvid mig har jag märkt. Att jag hade svårt med det där med sömn redan innan var ju ingen hemlighet direkt, men det här blir ju bara löjligt. Det blir för tyst och jag kommer på mig själv att leta efter han mitt i natten. Sängen är tom och kall bredvid mig när jag la mig så det borde ju vara tom under natten också tycker man, men mitt undermedvetna letar efter han. Inte kul alls.
Första fredagen i februari kom och gick sådär halvsegt som det bara kan vara ibland, även om jag tog en vända nere på stan för att styra upp jobbresan till nästa vecka. Söker man jobb så betalar arbetsförmedlingen för resorna. Så med nya fräscha biljetter i fickan och en skum känsla i kroppen. Vet ej vad det är... förväntan kanske? Nåja, pratade med tanten på arbetsförmedlingen om saker och hon skulle lägga in det i min mapp eller vad det kallas där nere så det blev uppdaterat. Speciellt det där med att jobbet jag intervjuades till i onsdags inte blev mitt... men det var väl ingen överraskning direkt. Det föll på det där att jag saknar körkort. Jag vet att jag skulle kunna tolka det där hur som helst och se det från en helt annan synvinkel, men jag gör det inte. Så svart vill jag inte vara just nu. Demonerna får hålla sig till tåls helt enkelt. Det kommer en dag för det där med skulle jag tro.
På stan stötte jag på en bekant från förr. En av dem där som försvann i samma veva som livet tog en annan vändning. Han verkade stressad och var sådär som bara han kan vara. Och hans första fråga var visserligen först det där traditionella artighetsfrasen; hur är det? Jag svarade sådär som man bör; Bra. Även om det är sant till och från så är det ju ändå det folk vill höra. Det är ju inte direkt sådär att de vill ha ett ärligt svar. Jaja. Så kommer fråga nummer två; Jobbar du? Vad är det fär jäkla fråga egentligen eller är det bara en fråga om hur man prioriterar i livet? Jag vet bara att min andra fråga efter att man inte setts på några år inte skulle vara om man jobbar. Men å andra sidan så tillhör jag ju inte direkt dem där som är sitt jobb. Finns ju dem också. Det blev inte ens kul att se han heller när det blev sådär konstigt. Blev en av dem där flyktiga mötena och jag visste redan innan vi gick olika vägar så var det en sorts avsked. Skumt hur det kan bli.
Mitt i natten igen.
Första fredagen i februari kom och gick sådär halvsegt som det bara kan vara ibland, även om jag tog en vända nere på stan för att styra upp jobbresan till nästa vecka. Söker man jobb så betalar arbetsförmedlingen för resorna. Så med nya fräscha biljetter i fickan och en skum känsla i kroppen. Vet ej vad det är... förväntan kanske? Nåja, pratade med tanten på arbetsförmedlingen om saker och hon skulle lägga in det i min mapp eller vad det kallas där nere så det blev uppdaterat. Speciellt det där med att jobbet jag intervjuades till i onsdags inte blev mitt... men det var väl ingen överraskning direkt. Det föll på det där att jag saknar körkort. Jag vet att jag skulle kunna tolka det där hur som helst och se det från en helt annan synvinkel, men jag gör det inte. Så svart vill jag inte vara just nu. Demonerna får hålla sig till tåls helt enkelt. Det kommer en dag för det där med skulle jag tro.
På stan stötte jag på en bekant från förr. En av dem där som försvann i samma veva som livet tog en annan vändning. Han verkade stressad och var sådär som bara han kan vara. Och hans första fråga var visserligen först det där traditionella artighetsfrasen; hur är det? Jag svarade sådär som man bör; Bra. Även om det är sant till och från så är det ju ändå det folk vill höra. Det är ju inte direkt sådär att de vill ha ett ärligt svar. Jaja. Så kommer fråga nummer två; Jobbar du? Vad är det fär jäkla fråga egentligen eller är det bara en fråga om hur man prioriterar i livet? Jag vet bara att min andra fråga efter att man inte setts på några år inte skulle vara om man jobbar. Men å andra sidan så tillhör jag ju inte direkt dem där som är sitt jobb. Finns ju dem också. Det blev inte ens kul att se han heller när det blev sådär konstigt. Blev en av dem där flyktiga mötena och jag visste redan innan vi gick olika vägar så var det en sorts avsked. Skumt hur det kan bli.
Mitt i natten igen.
Kommentarer
Trackback