ser bra ut på papper
En ny vecka går mot sitt slut och jag har väl inte gjort sådär jättemycket kan jag ju erkänna. Visserligen så var jag ju på ännu en sökresa i onsdags och avverkade några mil sittandes på ett tåg. Nackdelen med sökresor såhär är att de bidrar till min önskan att flytta. De gör att förhoppningen om att jag är på väg blir ännu starkare och det blir ganska frustrerande i slutändan. Förra veckans intervju fick jag besked om idag... och svaret blev inte jätteförvånande ett nej. Jag vet ju det. Jag vet ju hur det blir så varför ens lägga sin energi på att söka jobb, låta sig bli granskad från varje vinkel och djup för att det sen ändå ska leda till ett nej? Som om jaga blivit den där motvikten som de måste ha med för att kunna motivera varför de tar en annan. Ja, jag vet inga bra tankar just nu. Men jag har ju skrivit om det tidigare, utan att egentligen ha skrivit ner det bokstavligt. Men just nu känns det så. Men sen vet jag ju att jag måste väl hålla kvar masken av optimism och öppenhet i fråga om intervjuerna, för vem vill anställa en surpuppa liksom. Men för varje intervju som leder till ett nej, gör att det blir svårare och svårare. Men det ska väl leda till någonting nånstans?
Hmm... Nackdelen är att intervjun i onsdags var på ett ställe där jag verkligen kände mig hemma. Skumt det där, men så kan det vara ibland. De som intervjuade kändes mer eller mindre redan sådär som man jobbat med. Mentaliteten och sättet... men jag vågar inte hoppas. Varför skulle jag liksom? Det ser så himla bra ut på papper, det ve jag ju och sen när det kommer till kritan så blir det ändå ett nej. Orsaken är så himla simpel och ett så stort hinder; avsaknaden av körkortet. Det är det som är det jobbigaste. Att veta att man inte får jobbet på grund av att man saknar just den där jäkla plastkortet som visar att man minsan kan köra bil. Är man en bättre människa då? Bara undrar. Hade det inte varit för CSN och deras krav på pengar i år så skulle jag ha råd att ta det nu. Men att betala för både och just nu är omöjligt. För det är ju inte så att jag inte tänkt att ta skiten, så är det inte. Det är en fråga om ekonomi helt enkelt.
Fredag idag och stan har drabbats av sshlagerfeber. Det syns överallt att Melodifestivalen är i stan den här helgen. Tydligen är det så stort att städer blir som galna. Undrar om det varit likadant i andra städer? Antar det eftersom till och med kvitton på vissa ställen har loggan till spektaklet på baksidan. Jag tilhör ju inte till schlagerfolket, även om det händer att jag sett på den stora euroschlagerfinalen. Men jag kommer att inte se på delfinalen, och jag kommer att befinna mig nånannastans när den går av stapeln. Efter en vecka i sin egen lya så kommer jag att sätta mig på ett tåg, igen, med pojkens hemstad som mål. En vecka sen jag klev av och satte ner röven i soffan här hemma. Tiden går så fort ibland, och ändå har jag inte gjort nå speciellt så. Förutom födelsedagsfest och intervjun så har jag faktiskt inte gjort så mycket. Jag har hunnit med att träffa folk helt enkelt, kanske det är där tiden går? Eller, dum fråga egentligen, jag vet ju att det beror på det. Timmarna rinner iväg när man har trevligt helt enkelt.
Det är fredag idag och solen skiner. Det enda jag kan hoppas på att den når mitt inre också. För just nu känns det väldigt mörkt. Jag hade verkligen velat ha det där jobbet jag var på intervju till förra veckan. Sen spelar det ingen roll vad de säger och hur de formulerar deras nej. Snällt ändå av dem att ringa och ge mig motiveringen till varför. Så jag får väl hoppas på att de i onsdags anser att jag skulle kunna bidra med någonting till deras gäng. Men jag vågar inte hoppas på det heller direkt. Jag får trösta mig med att tänka på det som väninnan M en gång sa; Det är en bedrift att komma så långt som till en intervju. Klen tröst just nu även om jag vet att det är så. Just nu är det bara sådär som det kan vara med mig ibland. Jag vet att jag ser bra ut på papper. Men tydligen är det nå fel på en i verkligheten. Eller är det bara så att det inte är meningen helt enkelt? Ibland önskar jag att jag hade facit i hand för hur det här kommer att sluta. Skulle ge en massa sinnesro om inte annat. Att veta att jag inte gör allt det här förgäves. För det är inte roligt.
Nä, kanske dags att börja fixa till saker här hemma så det ser bra ut när man kommer hem igen sen. Kan ju inte direkt skylla på att det blir stökigt av att jag inte varit hemma. Men först mera kaffe.
Hmm... Nackdelen är att intervjun i onsdags var på ett ställe där jag verkligen kände mig hemma. Skumt det där, men så kan det vara ibland. De som intervjuade kändes mer eller mindre redan sådär som man jobbat med. Mentaliteten och sättet... men jag vågar inte hoppas. Varför skulle jag liksom? Det ser så himla bra ut på papper, det ve jag ju och sen när det kommer till kritan så blir det ändå ett nej. Orsaken är så himla simpel och ett så stort hinder; avsaknaden av körkortet. Det är det som är det jobbigaste. Att veta att man inte får jobbet på grund av att man saknar just den där jäkla plastkortet som visar att man minsan kan köra bil. Är man en bättre människa då? Bara undrar. Hade det inte varit för CSN och deras krav på pengar i år så skulle jag ha råd att ta det nu. Men att betala för både och just nu är omöjligt. För det är ju inte så att jag inte tänkt att ta skiten, så är det inte. Det är en fråga om ekonomi helt enkelt.
Fredag idag och stan har drabbats av sshlagerfeber. Det syns överallt att Melodifestivalen är i stan den här helgen. Tydligen är det så stort att städer blir som galna. Undrar om det varit likadant i andra städer? Antar det eftersom till och med kvitton på vissa ställen har loggan till spektaklet på baksidan. Jag tilhör ju inte till schlagerfolket, även om det händer att jag sett på den stora euroschlagerfinalen. Men jag kommer att inte se på delfinalen, och jag kommer att befinna mig nånannastans när den går av stapeln. Efter en vecka i sin egen lya så kommer jag att sätta mig på ett tåg, igen, med pojkens hemstad som mål. En vecka sen jag klev av och satte ner röven i soffan här hemma. Tiden går så fort ibland, och ändå har jag inte gjort nå speciellt så. Förutom födelsedagsfest och intervjun så har jag faktiskt inte gjort så mycket. Jag har hunnit med att träffa folk helt enkelt, kanske det är där tiden går? Eller, dum fråga egentligen, jag vet ju att det beror på det. Timmarna rinner iväg när man har trevligt helt enkelt.
Det är fredag idag och solen skiner. Det enda jag kan hoppas på att den når mitt inre också. För just nu känns det väldigt mörkt. Jag hade verkligen velat ha det där jobbet jag var på intervju till förra veckan. Sen spelar det ingen roll vad de säger och hur de formulerar deras nej. Snällt ändå av dem att ringa och ge mig motiveringen till varför. Så jag får väl hoppas på att de i onsdags anser att jag skulle kunna bidra med någonting till deras gäng. Men jag vågar inte hoppas på det heller direkt. Jag får trösta mig med att tänka på det som väninnan M en gång sa; Det är en bedrift att komma så långt som till en intervju. Klen tröst just nu även om jag vet att det är så. Just nu är det bara sådär som det kan vara med mig ibland. Jag vet att jag ser bra ut på papper. Men tydligen är det nå fel på en i verkligheten. Eller är det bara så att det inte är meningen helt enkelt? Ibland önskar jag att jag hade facit i hand för hur det här kommer att sluta. Skulle ge en massa sinnesro om inte annat. Att veta att jag inte gör allt det här förgäves. För det är inte roligt.
Nä, kanske dags att börja fixa till saker här hemma så det ser bra ut när man kommer hem igen sen. Kan ju inte direkt skylla på att det blir stökigt av att jag inte varit hemma. Men först mera kaffe.
Kommentarer
Trackback