Lemmy
När man sitter på tåg så mycket som jag gör numera så finns det inte så mycket annat att göra än att läsa. Och jag läser, och läser och läser. Den senaste hann jag läsa ut i fredags på väg upp och jag måste ju kommentera den lite; Lemmy White Line Fever. Jag hittade boken i Uppsala Pocketshop, och den började läsas omgående. Jag vet att boken numera finns på svenska, men det hade ju blivit lite fel det där. Lemmy kan inte läsas på svenska, den tappar ju sin charm då. Lemmy är inte svensk! För när man läser den så har man hans röst i skallen, och det hade blivit lite fel kan jag ju meddela.
Lemmy är, för er som nu kan ha missat det, sångaren i Motörhead. Han är en av hårdrocksvärldens ikoner, och det kan man inte bortse ifrån oavsett om man gillar dem eller ej. De tillhör ju inte direkt till mina egna favoriter, även om man sett dem ett X antal gånger. Sveriges husband som jag kallar dem själv, samtidigt som de är med i lineupen på de flesta festivaler man har varit på, och han är lite svår att missa liksom. Lemmy är Lemmy, det kommer man ju inte ifrån. Sen finns det ju dem som försöker anamma hans scenframträdande, men det är ingen som lyckas kan jag ju meddela. Det är inte vem som helst som kan stå rakt upp och ner på scen och få publiken att röja så som dem gör. De finns dem som försöker kan jag ju säga, men misslyckas radikalt.
Jaja, boken var det ja. Han berättar om sitt liv so far. Och vilka grejer han kan berätta om. Hela metalscenens uppväxt och utveckling om man säger så. Vad han gjort, vart han varit och turerna hit och dit. Killen, nja en tolkningsfråga det där, borde ju vara död om man säger så. För det är nog bara han som kan leva som han gör. Att han sen nämner det också, att han egentligen borde vara död, gör ju inte mindre sann. Som det där med när han berättar att han hade tänkt göra en sorts behandling, där man byter ut blodet, så slipper man avgiftning och så vidare, men efter att ha gjort tester så säger läkaren att han har så mycket skit i kroppen att skulle han få rent blod så skulle han dö. Om någon fick hans blod så skulle den dö. Då kanske det inte är så konstigt att han sen säger att whiskey är ett bra sätt att nyktra till på. Han, som i år blir 63, lever som han alltid gjort. Spelar som han alltid gjort. Och är Lemmy helt enkelt.
Men jag kan ju ändå inte låta bli att skriva följande. Om han inte hade varit Lemmy. Om han inte hade varit musiker, så hade hans liv tett sig annorlunda. För, även om det kan låta krasst, så är han en alkoholist och narkoman. Han, om han inte hade varit Lemmy, hade knappast fått alla de tjejer som faktiskt vill ha han. Egentligen är det ingen skillnad på honom och den där alkisen/narkomanen som man ser ner på. Men nu är han ju Lemmy. Tydligen skillnad det där. Och det är väl där som den största skillnaden mellan folk och folk syns. Som om musiker var en annan ras. Eget folkslag i sig. Men i och för sig, det kanske de är. För det är inte vem som helst som passar för det livet heller. Tro mig jag vet. Känner en hel del musiker om man säger så. Konstnärssjälar och allt vad de heter. Det tar han upp också, Lemmy. Att det kräver sin man helt enkelt.
Läs den om ni får chansen, helst på engelska då förstås, för som sagt Lemmy är inte svensk. Och så tror jag att en hel del saker saknas i den svenska översättningen. Vad? Att det är Lemmy som berättar kanske? Att det är hans sätt att prata som gör det så enkelt att ta sig igenom boken. Hans engelska humor till exempel. Nåja, oavsett hur ni läser den är upp till er, men är ni det minsta intresserade om musikhistoria så läs den. Eller ska man säga, hårdrockshistoria, för mannen har upplevt allt. Bokstavligt talat.
Lemmy är, för er som nu kan ha missat det, sångaren i Motörhead. Han är en av hårdrocksvärldens ikoner, och det kan man inte bortse ifrån oavsett om man gillar dem eller ej. De tillhör ju inte direkt till mina egna favoriter, även om man sett dem ett X antal gånger. Sveriges husband som jag kallar dem själv, samtidigt som de är med i lineupen på de flesta festivaler man har varit på, och han är lite svår att missa liksom. Lemmy är Lemmy, det kommer man ju inte ifrån. Sen finns det ju dem som försöker anamma hans scenframträdande, men det är ingen som lyckas kan jag ju meddela. Det är inte vem som helst som kan stå rakt upp och ner på scen och få publiken att röja så som dem gör. De finns dem som försöker kan jag ju säga, men misslyckas radikalt.
Jaja, boken var det ja. Han berättar om sitt liv so far. Och vilka grejer han kan berätta om. Hela metalscenens uppväxt och utveckling om man säger så. Vad han gjort, vart han varit och turerna hit och dit. Killen, nja en tolkningsfråga det där, borde ju vara död om man säger så. För det är nog bara han som kan leva som han gör. Att han sen nämner det också, att han egentligen borde vara död, gör ju inte mindre sann. Som det där med när han berättar att han hade tänkt göra en sorts behandling, där man byter ut blodet, så slipper man avgiftning och så vidare, men efter att ha gjort tester så säger läkaren att han har så mycket skit i kroppen att skulle han få rent blod så skulle han dö. Om någon fick hans blod så skulle den dö. Då kanske det inte är så konstigt att han sen säger att whiskey är ett bra sätt att nyktra till på. Han, som i år blir 63, lever som han alltid gjort. Spelar som han alltid gjort. Och är Lemmy helt enkelt.
Men jag kan ju ändå inte låta bli att skriva följande. Om han inte hade varit Lemmy. Om han inte hade varit musiker, så hade hans liv tett sig annorlunda. För, även om det kan låta krasst, så är han en alkoholist och narkoman. Han, om han inte hade varit Lemmy, hade knappast fått alla de tjejer som faktiskt vill ha han. Egentligen är det ingen skillnad på honom och den där alkisen/narkomanen som man ser ner på. Men nu är han ju Lemmy. Tydligen skillnad det där. Och det är väl där som den största skillnaden mellan folk och folk syns. Som om musiker var en annan ras. Eget folkslag i sig. Men i och för sig, det kanske de är. För det är inte vem som helst som passar för det livet heller. Tro mig jag vet. Känner en hel del musiker om man säger så. Konstnärssjälar och allt vad de heter. Det tar han upp också, Lemmy. Att det kräver sin man helt enkelt.
Läs den om ni får chansen, helst på engelska då förstås, för som sagt Lemmy är inte svensk. Och så tror jag att en hel del saker saknas i den svenska översättningen. Vad? Att det är Lemmy som berättar kanske? Att det är hans sätt att prata som gör det så enkelt att ta sig igenom boken. Hans engelska humor till exempel. Nåja, oavsett hur ni läser den är upp till er, men är ni det minsta intresserade om musikhistoria så läs den. Eller ska man säga, hårdrockshistoria, för mannen har upplevt allt. Bokstavligt talat.
Kommentarer
Trackback