hRaven

En okänd person för mig men jag lyssnade iallafall. Blev väl lite nyfken trots allt. Hon har haft ett liv; men pratade om följande -  (hennes egna ord) ? Jag kommer att tala om Latinamerika och om mig själv, om engagemang och delaktighet och om konsekvenserna av mina livsval. Men också om att välja till istället för att välja bort. Och som alltid så börjar jag fundera på mitt eget liv.

Hur skulle livet ha sett ut om man valt en annan väg? Nu har jag ju inte bytt världsdel eller kulturkrockar eller politisk aktiv på sjuttiotalet. Jag föddes då när världen förändrades som mest. Men ändå. Är jag barn av min tid? Att det måste ske förändraingar för att vi som föddes på sjuttiotalet ska kunna känna oss nöjda? Att det krävs förändringar för att vi som föddes då, för minst trettio år sen, ska kunna känna att vi lever? Att det vi gör har någon nytta? Att vi behövs... Undrar om inte det är just det som är vår tids gissel. Vårt arv och förbannelse. Att vi som föddes och växte upp då ska veta vad vi vill... ni vet sjuttiotalets pedagogik där man utgick från barnets behov. Vad ville vi? Vad vill vi? Vad känner vi? Hur känner vi?

Hur skulle mitt liv sett ut om jag aldrig flyttat? Hur skulle mitt liv vara idag om jag inte gjort just det? Flyttat och bytt stad när jag gjorde det? För det är ju där som det egentligen händer... Mitt liv har väl alltid handlat om just flytt. Att mitt liv får såna vändningar att jag inte har något annat val än just det. Flytta. Ibland ha jag undrat om jag ger upp och packar ner mitt och drar iväg.. eller om det snarare handlar om att jag tömt en plats på allt vad den har att ge och måste vidare för att jag ska kunna leva. Känna att jag andas. Kan det vara så enkelt att jag kräver mer än nån annan av en plats? Att jag måste känna mig hemma... behövd... älskad... Men mest av allt inspirerad. Jag saknar kreativitet i mitt liv. Jag saknar färg i mitt liv. Jag vill ha hela spektrat av färg i det som blev gråskala. Där skuggorna dominerar och verkligheten är trist och grå. Men det är svårt att hitta inspiration av sig själv. Att hitta det där i sig själv när det bara är trist. Grått. Trött. Dött?

Men det kanske är någonting annat i mig som drar? En längtan eller en tro att ödet har annat att ge mig. Att jag har andra saker att upptäcka. Uppleva. Göra. Och framför allt andra människor att träffa. Möta. Kanske är det så att mitt liv är just det där som en av de medier sa till mig för väldigt länge sen. Mitt levnadsöde... meningen med mitt liv... är att vägleda andra. Att vara den som hjälper andra på rätt väg. Finna de vilsna. Finna de som behöver min hjälp utan att leta och ta dem vidrae. Ge dem tro på sig själv. Ge dem modet att gå vidare. Få dem att våga tro på sin egen förmåga. Nackdelen är att jag verkar sakna en mentor. Någon som jag kan luta mig mot. Någon jag kan vända mig till när jag behöver stöd. Hjälp. Mod. Ork. Jag har haft tillfälliga stöttepelare, men så försvinner dem någonstans på vägen. Inte meningen helt enkelt.

Men jag är där igen. Flyttagen. Jag är redo, men saknar destination. Jag är redo att packa ner ett liv igen för någonting annat. Bopålarna är inte stabila och jag är rotlös. Jag har ingenting som håller mig kvar i den här stan. För enbart arbete gör inte att man har ett liv. Enbart jobb gör inte ett liv. Så det där med att jag inte har någonting kvar i den här stan stämmer. Det liv jag hade togs ifrån mig. De rötter jag hade slets upp och vittrade sönder. Det liv jag hade blåstes ut lika enkelt som när någon blåser ut ett ljus. Som vägdamm som spolas bort efter regn. Och alla spår av vad en gång var ett liv har suddats ut. Raderats och glömts bort av alla andra än mig. Spåren finns kvar. Fantomkänslor om någonting som inte finns kvar men det undermedvetna inte riktigt fattat är borta. Osynliga ärr av ett liv som inte var meningen. Inte för mig. Men det borde ha slutat på ett annat sätt. Men det var inte mitt val... då. Och någonting hände under året. Någonting hände som tog död på livet. Skrattet. Livet. Och ersattes med en längtan om någonting annat. Någonting annat, som jag inte vet vad det är eller vart det finns. Vet bara att jag är flyttagen. Rastlös. Uttråkad.

Och det där med att inte ha någonting kvar i den här stan är nästan helt sant... jag har kanske någonting här. Vänner. Men de vänner jag faktiskt har kvar förstår vad jag menar. De förstår mitt resonemang. Och flytt betyder inte att jag försvinner för alltid. Bara någonting nytt. Ny början. Det handlar inte om att välja bort någonting utan jag väljer till. Jag skulle kunna ge upp och bara acceptera läget. Jag skulle kunna ge upp och låta mig själv göra själslig självmord. Men jag vill inte det. Jag kan inte förmå mig att göra det. Jag vägrar. Så jag väljer inte bort något... jag väljer till. Det svåra är att säga vad det är jag väljer när jag saknar destination. För vart är jag på väg? Framtiden är som ett oskrivet blad. Som en vit fläck på kartan. Ingen som helst aning om vart jag är på väg. Det enda jag vet är att jag är redo att slita upp bopålarna och stöta ner dem någon annanstans. Och sen det att jag kommer att fuska lite under min semester... jag ska göra en resa. Se mig om lite i världen. Sen får vi se vart vindarna bär. Det enda jag vet är att jag inte kan stanna kvar där jag är nu.

Jag måste våga lyssna på mitt hjärtas röst. För inte förrän jag har lyssnat på vad den har att säga, som jag vet vart jag är på väg. Jag måste lyssna inåt innan jag kan följa hjärtats väg. Men just nu är den tyst... drunknat i andras röster. Andras krav. Alla måsten. Alla borde. Mentala resväskorna är packade... jag är redo att resa men hjärtat tiger still. Tålamod är väl nyckelordet just nu... svaren kommer till mig tids nog. Bara jag ger det tid. Lyssnar. Lär mig att andas igen. Och lär mig att leva igen. Sakta ner lite som det heter så fint. Sen kanske kommer resten som av sig självt?