hRaven

Vissa dagar, vissa nätter, får en att tänka lite mer på saker och ting. Inte allt som bara är nattsvart eller grådassigt... Vissa nätter kan man faktiskt känna hopp. Jag vet inte vad det är med just dessa nätter, specialla nätter enligt wicca. En av de stora stora sabbaterna som är under året. Och det finns två som får en att känna och tänka på speciella händelser. Att man är del av någonting större. Det är någonting speciellt med just midsommarnatten... eller midsommarsolstånd. Årets kortaste dag. Dagen när man firar ljuset. Värmen. Sommaren. Men på nåt sätt så får den här natten mig att känna hopp om någonting annat. Och jag vet exakt vad det är. Det börjar bli mörkare igen. Även om det inte är konstaterat eller någonting sådant så misstänker jag att jag lider av vår och sommardepression. Att jag mår som sämst när man egentligen ska må som bäst enligt andra. Det börjar på vårkanten... och så eskalerar känslan fram till denna natt för att just i natt nå sin kulmen. Och jag känner bara lättnad... Det börjar redan ett par dar innan midsommar. Då man känt för att promenera i solnedgången. Luktat på sommaren. Känt brisen smeka min bara hud. Lyssnat till mina egna steg i gruset. Hör prasslet av lövverket ovanför huvudet och jag kan bara le. Det är stunder som då som jag kan känna att det kommer att bli bra oavsett hur verkligheten ser ut just då. För när jag går på/vid/i såna platser så känner jag mig älskad. Svårt att förklara det där. En känsla som fyller mig och får mig att hoppas. Men känslan tystnar när jag kommer ut i verkligheten igen. Ut i vardagen. Ut i asfalten.

Årets kortaste natt inatt. Jag har suttit uppe och sett på soluppgången... Den som försvann bakom molnen innan den ens kom upp ordentligt. Ser nämligen ut att bli en grå midsommar, men å andra sidan är hon bara tidig morgon än. Eller fortfarande. Jag hoppas bara för alla dem som faktiskt ska fira denna dag att det blir fint... faktiskt så gör jag det. Regning midsommar är inget man vill ha. Skurar på sin höjd... Men mig kvittar det. Jag ska sova bort hela dagen för att jobba natten sen. Så för min del så slipper jag, och slapp jag, fundera vad jag ska göra. Eller det att jag slipper planera. Schemat gjorde det väldigt enkelt. Och sen det faktum att ingen frågat mig vad jag ska göra. Ingen som frågat mig om vad jag ska hitta på en dag som denna. Ingen som bryr sig om att fråga. Och det kan få mig att känna mig ensam och bortglömd. Utelämnad och ike önskvärd. Men sen är det ju det där med att jag faktiskt inte är alldelles förvånad eller chockad av denna faktum. Jag visste att det skulle komma en dag när jag inte ens får frågan. Denna dag har liksom varit på väg länge. Det började väl med att folk ignorerade mig när jag träffade dem ute. Sen det att det var jag som fick ta kontakt med folk... till slut så tröttnar man. Och så går dagarna. Så går veckorna och så sitter man sen här en natt som denna och konstaterar fakta. Ingen som frågar hur man mår. Ingen som frågar om man ska med. Nu är det ju så att oavsett om frågan kommer så kan jag inte. Sen har vi ju det att även om jag hade vart ledig så hade jag valt att stanna hemma... ren trots. Jag klarar mig. Jag har vant mig vid det faktum att jag inte har ett liv. Att jag saknar någonting väsentligt. Men det finns ju fler anledningar än att man växer ifrån... glider isär... vänner och bekanta. Jag har ett jobb som påverkar mitt liv på fler plan än jag tycker att det är bekvämt. Men just nu så känner jag mig inte illa till mods på grund av det. För inatt är en magisk natt. Det enda jag vet är att en natt som denna så väcks någonting i mig till liv... hopp. Konstigt det där.

Glad midsommar på er... oavsett vad ni hittar på idag.