"men in trees"
Av någon konstig anledning har jag fastnat för den serien som går på trean onsdagkvällar. Jag hade funderat över det ett tag om varför, för jag gillar inte ens henne som skådis. Så slog det mig under förra onsdagens avsnitt... tittade till och med på reprisen för att verkligen förstå vad det var avsnittet handlade om. Jag insåg då varför jag tycker om den... inte för att den är bra, för det är den inte utan snarare det att jag känner igen mig i henne. Hennes funderingar. Rädslan. Ångesten. Avslut och nya börjor. Och längtan efter nåt annat. Sen det att hon faktiskt vågade tro igen... tro på kärleken. Hoppas. Känna. Även om det inte var för henne. Och ältandet och funderingarna. Vilsenheten i sig själv. Men det är väl så det är?
Och så förra avsnittet fick mig att inse vad det är jag faktiskt behöver i mitt liv just nu. Jag behöver inspiration. Jag saknar den där kreativa delen av mig. Jag saknar en musa. Jag saknar en själ. Sen dess har jag lekt med tankar. Lekt med idén om att försöka hitta den. Om det så betyder att jag måste flytta, må så vara. Om jag så måste byta miljö helt, varför inte? Jag har absolut ingenting som håller mig kvar där jag är nu. Jag har insett det nu. Så glasklart det kan bli. Speciellt efter de senaste veckornas händelser.
Små saker som händer. Till synes betydelselösa men tillsammans blir en stor bild. Och gårdagens samtal och fråga fick mig att inse att jag har inget att förlora. Samtalet jag fick var från jobbet... inga vikarier och jag ska in istället. Jag fick visserligen frågan om jag kunde... och det tog en sekund att tänka efter... lite längre att säga det. Ingen skillnad på att sitta vaken där eller här hemma en natt. Det enda är att jag där får betalt av att göra nästan samma saker som hemma. Och extra pengar på kontot är aldrig fel eller hur? Det är ju så att jag saknar ett liv. Tragiskt, men sant.
Jag har ingenting som håller mig kvar där jag är. Jag har inga rötter. Jag saknar ett nätverk. Visst, en del av er kanske skulle komma med invändingar som jag kan argumentera bort. Finns ingenting kvar. Fråga så får ni svar... Vänner? hmm... dem få jag har förstår nog vad jag menar med det här inlägget. Finns ju många andra sätt att hålla kontakten på... så vad skulle det vara för skillnad mot vad det är idag? Så kallade kompisar... finns inga. Jag slutade existera när det tog slut. Verkligheten ser ut så i den här stan. Jobbet? Nä, kommer ju ändå inte ha ett jobb när det läggs ner. Tro mig när jag säger att jag tänkt...
Nu betyder det ju inte att jag ska flytta till Alaska (även om jag inte skulle tacka nej direkt). Jag vet också att flytta för sakens skull funkar inte. Blir ju inte bättre av att flytta nån annanstans... saker finns ju ändå kvar i en själv. Jag tänkte mest på byte av miljö. Det yttre... till någonting som ger mig inspiration. Någonting som får min själ att flyga. Just nu känns den bara kuvad. Tyst och grå. Jag vill ge den luft under vingarna. Spelar väl ingen roll om jag är ensam här eller nån annanstans? Sak samma liksom. Ensamheten ser likadan ut oavsett var man är...
Kanske var det därför som jag valde att våga tro på mig själv och beställde resan som jag kommer att åka själv på? Det känns rätt att göra den resan själv... ensam blir jag ju inte. Stort steg för min egen överlevnad... jag behover göra den här resan själv. Sen att jag vet att inte hoppas på för mycket är nåt att tänka på också. Men ändå... det handlar om mig! En yttre resa för att komma fram till mig själv... Låter kanske konstigt men det är så det känns.
Sen att serien får mig att hoppas på att jag en dag kommer att träffa nån. Nån som tar mig för den jag är och lyckas se förbi allt skit. Nån som lyckas övertyga mig om att jag är värd att älskas. Att jag kan bli älskad. Någon som får mig att tro. Däri ligger problemet. Jag tror inte. Och det handlar inte om det folk tror... dem som jag faktiskt pratat om det här med. Att jag inte skulle våga... det är inte det som är problemet. Problemet ligger i tron. Och det gör jag inte. Jag kan inte.
*För er som inte vet vad det är jag pratar om så handlar serien om en tjej som jobbar som relationscoach där hon efter en jobbig separation flyttar från storstan NY till Alaska. Och med allt vad det innebär... jag sa aldrig att den var bra. Bara att jag känner igen mig i henne.
Och så förra avsnittet fick mig att inse vad det är jag faktiskt behöver i mitt liv just nu. Jag behöver inspiration. Jag saknar den där kreativa delen av mig. Jag saknar en musa. Jag saknar en själ. Sen dess har jag lekt med tankar. Lekt med idén om att försöka hitta den. Om det så betyder att jag måste flytta, må så vara. Om jag så måste byta miljö helt, varför inte? Jag har absolut ingenting som håller mig kvar där jag är nu. Jag har insett det nu. Så glasklart det kan bli. Speciellt efter de senaste veckornas händelser.
Små saker som händer. Till synes betydelselösa men tillsammans blir en stor bild. Och gårdagens samtal och fråga fick mig att inse att jag har inget att förlora. Samtalet jag fick var från jobbet... inga vikarier och jag ska in istället. Jag fick visserligen frågan om jag kunde... och det tog en sekund att tänka efter... lite längre att säga det. Ingen skillnad på att sitta vaken där eller här hemma en natt. Det enda är att jag där får betalt av att göra nästan samma saker som hemma. Och extra pengar på kontot är aldrig fel eller hur? Det är ju så att jag saknar ett liv. Tragiskt, men sant.
Jag har ingenting som håller mig kvar där jag är. Jag har inga rötter. Jag saknar ett nätverk. Visst, en del av er kanske skulle komma med invändingar som jag kan argumentera bort. Finns ingenting kvar. Fråga så får ni svar... Vänner? hmm... dem få jag har förstår nog vad jag menar med det här inlägget. Finns ju många andra sätt att hålla kontakten på... så vad skulle det vara för skillnad mot vad det är idag? Så kallade kompisar... finns inga. Jag slutade existera när det tog slut. Verkligheten ser ut så i den här stan. Jobbet? Nä, kommer ju ändå inte ha ett jobb när det läggs ner. Tro mig när jag säger att jag tänkt...
Nu betyder det ju inte att jag ska flytta till Alaska (även om jag inte skulle tacka nej direkt). Jag vet också att flytta för sakens skull funkar inte. Blir ju inte bättre av att flytta nån annanstans... saker finns ju ändå kvar i en själv. Jag tänkte mest på byte av miljö. Det yttre... till någonting som ger mig inspiration. Någonting som får min själ att flyga. Just nu känns den bara kuvad. Tyst och grå. Jag vill ge den luft under vingarna. Spelar väl ingen roll om jag är ensam här eller nån annanstans? Sak samma liksom. Ensamheten ser likadan ut oavsett var man är...
Kanske var det därför som jag valde att våga tro på mig själv och beställde resan som jag kommer att åka själv på? Det känns rätt att göra den resan själv... ensam blir jag ju inte. Stort steg för min egen överlevnad... jag behover göra den här resan själv. Sen att jag vet att inte hoppas på för mycket är nåt att tänka på också. Men ändå... det handlar om mig! En yttre resa för att komma fram till mig själv... Låter kanske konstigt men det är så det känns.
Sen att serien får mig att hoppas på att jag en dag kommer att träffa nån. Nån som tar mig för den jag är och lyckas se förbi allt skit. Nån som lyckas övertyga mig om att jag är värd att älskas. Att jag kan bli älskad. Någon som får mig att tro. Däri ligger problemet. Jag tror inte. Och det handlar inte om det folk tror... dem som jag faktiskt pratat om det här med. Att jag inte skulle våga... det är inte det som är problemet. Problemet ligger i tron. Och det gör jag inte. Jag kan inte.
*För er som inte vet vad det är jag pratar om så handlar serien om en tjej som jobbar som relationscoach där hon efter en jobbig separation flyttar från storstan NY till Alaska. Och med allt vad det innebär... jag sa aldrig att den var bra. Bara att jag känner igen mig i henne.
Kommentarer
Trackback