hRaven

Ibland har jag funderat på att avsluta allt här. Bara stänga av allt och aldrig mer se åt samma håll igen men så kommer det en dag där jag känner ett behov av att skriva. Bara för att liksom. Sen kommer dilemmat; var ska jag börja? Oftast har det hänt saker som jag inte nämnt alls? saker som bara är och saker som sker. Tankarna som hör till börjar oftast där, små funderingar. Tankar om nåt obetydligt som sen växer sig större och när jag känner ett behov av att skriva ner det så har redan tillfället gått förlorat. För anledningen till varför tanken kom har slutat existera. Skumt det där. Och så känns det bara onödigt att ta om allt från början. Gamla saker som redan tappat sin innebörd, men som leder till andra saker.

Sen kommer det dagar som denna. Morgon, eller vad det nu kallas. Det är väl lördag också tydligen. Men istället för en ledig helg så sitter jag på jobbet, inringd? och där jag inte brukar vara på tider jag inte haft sen juli förra året. Ska bli intressant att se och känna hur det känns att jobba dag igen. Det var ett tag sen sist som sagt. För om man bortser från planeringsdagar och sånt så har jag inte haft dagpass sen juli förra året som sagt. Illa det kanske? Vet inte det? vet bara att jag har mitt schema. Jag har mina kvällar och nätter? resten är bara en svag aning om ett liv någon annanstans.

Denna helg eller snarare vecka är det Vattendraget också? skulle säkert vara trevligt att se vad som finns till försäljning där nere, men jag skiter i det där helt enkelt. Ekonomin tillåter inte ens resor till och från jobbet. Får välja vilket jag ska göra. Gå till eller från jobbet. Blir säkert bra det där till slut. En mil enkel väg nämligen. Så det blir att bara läsa om det? låta andra gå och berätta för andra, mig, istället. Vet att egentligen är det bara samma saker år efter år, men det hade vart skoj att komma ut bland människor. Att låtsas ge sken av ett liv. Låtsas som om man har ett sånt. Men nej, blir aldrig så. Istället så sitter jag på jobbet, fjärde helgen i rad och undrar vad det var som hände. Vart tog jag vägen? På nåt sätt slutade jag existera verkar det som.

Igår satte jag mig ner och tittade på reprisen av ?men in trees?, jobbade ju i onsdagskväll så det blev ingen sånt för mig då. Tittade på den och tänkte på vad som skulle bli dagens eller veckans tankenöt eller sanning. Och det den var tydlig? igen. Man kan inte stressa sig vidare, man ska låta saker ta sin tid. Det är inte lätt att gå vidare, att börja om. Att våga lyssna inåt är aldrig enkelt. Men så nyttigt när man gör det? och det att erkänna sina fel. Att våga erkänna sina tillkortakommanden. Svårt det där. En balansakt som kräver sin person. Att våga säga det högt. Och hur kommer man vidare?

Nu pratar jag inte bara i fråga om förhållanden? utan oavsett. Som jag känner nu är som om jag befann mig i nån sorts limbo. Nån skum dimension mellan vad som varit och vad som komma skall. En dimension där man bara är ledsen. Jag vet ju vad jag haft? alltid har haft? men jag vet inte vad det är som komma skall. Eller om det ens kommer att komma. Jag vet bara en enda sak just nu; mitt jobb tar slut i höst. Allt annat är bara dagar? sen att jag har bokat en resa till mitten av juli är en annan sak? betyder ju inte att det finns hundraprocentiga garantier på att den resan ska bli av. Jag vet ju att resan kommer att bli av, att jag kommer att göra den men det finns inga garantier som sagt. Det enda jag vet med hundraprocentig säkerhet är att jag mitt jobb läggs ner. Allt annat är en chanstagning? eller jag väljer ordet risk. För så som det sett ut för min del hittills så har allt jag gjort vart en risktagning. Det har bara slutat med att de är jag som förlorar i slutändan. Jaja, jag vet? med den inställningen så blir det aldrig bra sägs det, men vad göra när livserfarenheten säger precis det där. Sen underlättar det ju aldrig att jag numera blir kallad för bitter av en del i min omgivning. Och visst, jag blev nog det?