hRaven

Skrev för en vecka sen om bristen av balans i mitt liv. Balansen har ännu inte infunnit sig och jag kan bara misstänka anledningen till det. Jag själv. Att jag själv orsakar kaoset i mig, omkring mig. Det finns en sida av mig som inte är så enkel att leva med. En sida som jag inte är stolt över. En sida av mig som får för mycket makt ibland. En sida av mig som jag försöker arbeta bort. Har försökt i flera år nu, men misslyckas gång på gång. Den där sidan av mig som tar saker personligt. Ja, personligt. Även om jag vet att det inte är så så säger känslan att det är så. Demonerna gör det personligt. Dem tar det bokstavligt. Många vet inte om denna sida av mig och fått andra att undra vad det är för fel. Felet är jag själv. Mina demoner, mina nojor. Men så verkliga att just nu, idag och att jag inte vet hur jag ska hantera det. Så, jag hanterar dem på det enda sätt jag kan just nu. Låter dem ta över. Inte bra, jag vet, men jag har ingen energi att motarbeta den just nu. Synd, för det påverkar mitt liv på ett sätt jag inte vill. Det är ett effektivt sätt att göra sig av med mig om det är det ni vill. Säg bara orden så finns jag inte kvar. Vill du till exempel inte att jag ska ringa dig en specifik tid eller dag, då gör jag inte det. Rationella delen av mig vet att du menar just då och den tiden. Du menar vartenda ord, för just det tillfället. Jag vet det, tills demonerna tar över. Då låter det inte så inom mig längre och känslan tar över. Då blir det en helt annan sak, och då är det för alltid. Att jag inte ska höra av mig mer, någonsin. Nackdelen är att jag gör det inte heller. Ringer. Ett annat exempel är att jag kan fråga om jag kan komma på över och kanske ta en fika. Tyvärr råkar du ha förhinder eller vill vara för dig själv den dagen. Samma sak där, rationella delen av mig vet att du menar just då, den där specifika tidpunkten. Du kan till och med säga att jag kan komma en annan dag. Känslan som kommer och tar över och det blir att jag aldrig mer frågar om jag kan komma förbi på en fika. Du kommer aldrig höra orden från min mun igen. Sen är det ju det här med att bjuda över folk också. Jag gör det och uteblir du oavsett anledning, eller det bara kommer en massa kanske så får du inte frågan igen. Det är upp till dig själv sen. Jag vet, den rationella delen av mig vet att det finns andra orsaker än det jag tror, men demonerna säger annorlunda. Vill varken tvinga mig på nån eller få folk att känna sig besvärade. Och jag vill inte störa. Det finns ju en anledning till varför jag alltid frågar om jag stör när och om jag ringer. Som ni märker så är demonerna väldigt påtagliga i mig. Sen är det ju det här med sms, skickar jag ett antal sådana och inte får ett svar så slutar jag. Även om varje cell i min kropp vill annat. Mina hjärnspöken. Dem som jag lät ta över igår natt. Jag har ingen energi att bekämpa dem just nu. Det är som det är. Tyvärr. Det är demonerna som är orsaken bakom beslutet inatt. Men det är jag som får leva med den. Inte demonerna. Demonerna sitter där och säger samma sak om ooch om igen; "Icke önskvärd". "Inte saknad". Den rationella delen av mig vet att jag inte ska lyssna till känslan. Men jag är en känslomänniska. På gott och ont.

Just nu är det mest ont.