påminnelsen
En vän påminde mig om någonting som jag faktiskt hade lyckats förtränga. Någonting jag trodde var dött och för länge sen glömt. Jag hade fel. Kanske hade den funnits där under ytan, men den blev plötsligt påtaglig. Vännen väckte nåt inom mig till liv. Jag föredrar glömskan. Förnekelsen.
För sent.
För sent.
vad handlar bloggen om?
Vad är det jag skriver om egentligen? Vet bara att orden formas av mina fingrar som flyger över tangentbordet. Ord som jag vet kommer från mig, men vad handlar bloggen om? Vet ej, kan inte direkt sätta det under en kategori. Vet att jag satt livsåskådning eller nåt sånt som tema. Vet ej om det egentligen är det. Att det kanske ibland snuddar vid ämnet är en annan sak. Vet bara att jag skriver det som dyker upp i mig just då. Eller snarare saker som jag måste få ur mig. Ibland känns det som om jag hasplar ur mig saker som jag inte riktigt har koll på. Yrar om saker som jag inte begriper mig på. Funderingar kring livet, ödet och allt det andra som sker omkring mig. Men så, händer det att jag faktiskt har en tanke, ett tema som jag följer fullt ut. Men alltsom oftast vet att jag skriver det som sker i mitt liv. Kanske inte just när det sker och inte heller tydligt vad som sker. Bara att det sker någonting. Dolt mellan raderna finns det ett liv. Mitt liv. Ett liv som under det här året inte har varit så roligt att leva. Ett liv som jag blivit tvyngen att omvärdera. Ett liv som jag fått strukturera om. Ett liv som jag kan känna håller andan i väntan på någonting. Ett liv som sitter i livets väntrum. Ett liv som genomgått flera livskriser under våren. Ett liv. En livstid. Mitt liv.
För att återgå till frågan i rubriken, vad handlar bloggen om. Min alltså. Livsåskådning? Kanske. Religion? Beror på hur man ser på religion visserligen. Familj och relationer? Visst gör det det egentligen, i allra högsta grad. Under våren blev det mycket om separationer. Idag är det mest om vikten av att ha vänner. Den moderna människans familj. Filosofi? Njae, även om jag har en hel del filosofiska funderingar. Singelliv? Nja, ser mig inte direkt som någonting man vill ha. Vanlig dagbok? Nej, skriver inte om det och jag skriver inte varje dag. Min vardag tillhör mig, att jag kliver upp på morgonen och vad jag hade på mig idag till jobbet är liksom lite irrelevant i det stora hel. Irrelevant, för er som läser detta. Att jag sen kanske en och en annan gång skriver om jobbet, eller andra vardagliga saker hör liksom till på ett sätt. Jag lever ju. Jag har en vardag. Det har ju alla. Djur? Kommer på mig själv ibland att jag inte ens nämnt de fyrbenta i mitt liv. Men det kommer en dag då jag skriver om dem med, men som tema skulle det bli fel. Om man nu inte ser sig själv och andra människor som djur då förstås. Livsstil? Kanske kommer det en dag som jag tar upp detta också. Just nu ingen prioritet att skriva om mig själv som en livsstil. Vad folk ser och de uppfattar mig som är inget jag riktigt tänker på just nu, även om man får frågan ibland. Att jag ser ut på ett visst sätt, har håret som det är och klädsel med allt det andra som hör till, är som att sätta sig själv i ett fack. Vill inte göra det. Jag vet att jag har skrivit om vad jag lyssnar på, men annars nej. Jag är mycket mer än bara en livsstil. Men jag vet att det kommer en dag då jag kommer att spy galla över just detta en annan gång. Inte idag. Inte nu. Mat eller annat sånt? Nej, men jag äter. Nu vet ni det. Jag vet att det finns andra alternativ, men kommer inte på dem just nu. Anledningen till min undran är egentligen väldigt enkel. Har en vän här på bloggen som lagt sig på blockportalen, funderade på om jag skulle göra det. Men så slog det mig, vad handlar min blogg om? Ni kanske kan säga det, ni som läser detta. Om det finns dem som gör det vill säga.
Hur min presentation sen skulle se ut är en helt annan fråga. Kanske kommer jag sitta här och fundera kring det också. För oavsett hur jag vänder och vrider på det så kommer jag sättas i ett fack, om jag skriver en presentation utifrån mitt liv, mina intressen, musik och så vidare och så vidare. Jag är inte där än. Men det kanske är det som skulle behövas just nu. Låta folk veta. Få grepp om vem som döljer sig bakom namnet. Vad jag är. Vem jag är. På så sätt kanske det skulle förklara en del tankemönster i det jag skriver och varför jag skriver som jag gör. Tål att tänkas på.
det känns
Känns kluvet. Splittrat. Det känns som om jag förlorat någonting som jag aldrig hade. Någonting livsavgörande. Viktigt. Hur kan man förlora något man aldrig haft?
brist på balans
Började skriva ett inlägg, som jag omvandlade till ett mail, som jag sedan aldrig skickade iväg eller sparade. Inlägget blev för personligt, mailet för privat. Vissa saker ska man låta vara osagda. Och började tänka på jämvikt. Balansen jag saknar i mitt just nu. Allt skit som har hänt, det ena större än det andra och de bra sakerna i mitt liv kan jag räkna på en hands fingrar. Om jag använder alla fem beror på hurdan dag jag har eller haft. Tror ju på att saker och ting sker av en anledning, oavsett vad den anledningen är. Men hur mycket skit ska man orka tåla? Borde det inte finnas en kosmisk jämvikt för det här? Någonting som reparerar skadan efter allt skit. Att för varje dålig sak så ska man få uppleva någonting bra, någonting som balanserar vågen på nåt sätt. Just nu har jag riktig slagsida på min våg. De negativa sakerna överväger och de bra sakerna håller på och trillar ur den andra skålen. Ibland känns det till och med som om att de verkar vilja komma bort ur den. Jag skulle vilja ta ett snack med den som blandat korten som jag tilldelats. Ödets groupier typ. Just nu sitter jag med en väldigt dålig hand, har inte riktigt lärt mig spelet än. Jo, jag är medveten om pokerassociationerna just nu men det känns ju så. Jag vet att jag måste spela den här handen klart innan jag får nya tilldelade. Men det känns som om jag sitter och spelar samma spel om och om igen. Ett spel som jag jämt förlorar. Som om alla andra har en bra hand eller sitter med tre ess i ärmen. Kanske måste jag lära mig nåt av detta först eller nåt. Eller så får jag lägga mig, och hoppas att ödets groupier ger mig bättre kort nästa gång. Eller så måste jag helt enkelt lära mig att bluffa. Inte visa vad jag känner. Inte avslöja vad som sker bakom mina gråblå. Men jag är så dålig på att ljuga. Jag vet inte hur man gör riktigt. Kanske lika bra, för en lögn är aldrig bra. Det finns inga bra lögner. Det finns inga bra tillfällen att ljuga. För man lurar bara sig själv, och det vet jag av erfarenhet fungerar bara en tid innan den slår tillbaka. De få gångerna jag faktiskt gjort det, för väldigt länge sen. Ärlighet vara längst heter det ju. Ljuger man om man inte säger saker högt? Nej, jag vet att svaret är det nej, men ibland kan man bli ifrågasatt för saker som man tänkt men inte sagt. Saker som kanske varit bra att ha sagt, när man tänkte dem. Kände dem. För sen är det för sent har jag hört. Men mitt mod sviker mig. En del saker gör en väldigt sårbar. Och efter allt skit som jag haft i mitt liv vill jag inte blotta mig igen. Jag har varit hudlös, känslig och sårbar. Vill inte riskera att bli hudlös igen. Jag behöver jämvikt först. Balans i tillvaron. Det kanske blir för sent att säga nåt sen, men den risken tar jag. Vill ju inte att de få bra sakerna i mitt liv blir ännu färre. De är väldigt få just nu, och jag vill så gärna ha dem kvar. Värdesätter dem alla. Och om det finns en kosmisk jämvikt så har den en stor skuld att betala till mig, med ränta. Snarast. Men visst, min livslektion just nu kanske är att ha tålamod. Att jag måste lära mig att jag inte kan få det jag vill ha. Att jag inte dör om jag få vänta en stund till. Om jag lider är en annan sak. Men kanske är det så att; good things comes to those who wait. Jaha, får väl ta en kölapp i livets väntrum och hoppas på att jag inte måste sitta och vänta alltför länge. Hoppas dem inte går på lunch under tiden också.
___
jag väntar.
___
tålamod var det ja.
___
jag väntar.
___
tålamod var det ja.
jag vill
Jag vill gå barfota på en ödslig och slingrig landsväg. Jag vill känna den hårt packade leran som sammet under mina fotsulor. Jag vill känna det höga gräset smeka mina bara vader. Jag vill gå barfota på en daggvåt gräsmatta. Jag vill möta soluppgången tillsammans med göken en tidig morgon. Jag vill se solen gå ner bakom träden i väst. Jag vill sitta på en solvarm altan tills de sista solstrålarna lämnat plats åt natten. Jag vill njuta av en solnedgång i en värld av tystnad. Jag vill lyssna till nattens ljud i en varm säng. Jag vill vakna en tidig morgon och känna att jag är utvilad. Jag vill gå ut till en liten sänka och dansa med älvorna tills solen går upp. Jag vill känna dimslöjorna smeka mina ben. Jag vill andas den klara morgonluften och känna att jag lever. Jag vill sitta och titta på sömniga sommarflugor surra innanför ett stängt fönster.
Jag vill sitta ute med papper och penna och lyssna till vindens viska i trädkronorna. Jag vill sitta och skriva under bar himmel och höra fåglarnas sång. Jag vill känna vinden ta tag i sidorna jag skrivit som om den ville tjuvläsa mina ord. Jag vill ligga på en äng och se hur gässen förflyttar sig söderut. Jag vill känna doften av nyslagen hö. Jag vill kunna springa ut och omfamna varm sommarregn. Jag vill gå ut mitt i natten och dansa naken under stjärnorna i månskenet.
Jag vill höra hur elden sprakar i en öppen spis. Jag vill känna doften av nyhuggen ved och kåda. Jag vill sitta en kväll i eldens sken och njuta av tystnaden. Jag vill möta hösten på dess hemmaplan. Jag vill se skiftningarna i naturen utanför mitt fönster. Jag vill leva en dag i taget. Jag vill känna vinden leka med mitt hår. Jag vill känna vinden ta tag i mig och bära mig till en varm famn. Jag vill ligga i en säng och lyssna till regnet som smattrar mot taket. Jag vill vill kunna ligga i en varm säng och lyssna till vinden utanför. Jag vill känna tyngden av en arm om mig när jag sover. Jag vill lyssna efter någon annans sovande andetag bredvid mig. Jag vill kunna sträcka ut min hand och känna en sovvarm kropp tätt intill mig. Jag vill se in i sömndrukna ögon och se kärleken i dem. Jag vill känna att jag drunknar i dem. Jag vill möta ett leende innan frukost. Jag vill få en kyss som är bara till för mig. Jag vill känna. Jag vill att drömmen blir sann.
Jag vill...
Jag vill sitta ute med papper och penna och lyssna till vindens viska i trädkronorna. Jag vill sitta och skriva under bar himmel och höra fåglarnas sång. Jag vill känna vinden ta tag i sidorna jag skrivit som om den ville tjuvläsa mina ord. Jag vill ligga på en äng och se hur gässen förflyttar sig söderut. Jag vill känna doften av nyslagen hö. Jag vill kunna springa ut och omfamna varm sommarregn. Jag vill gå ut mitt i natten och dansa naken under stjärnorna i månskenet.
Jag vill höra hur elden sprakar i en öppen spis. Jag vill känna doften av nyhuggen ved och kåda. Jag vill sitta en kväll i eldens sken och njuta av tystnaden. Jag vill möta hösten på dess hemmaplan. Jag vill se skiftningarna i naturen utanför mitt fönster. Jag vill leva en dag i taget. Jag vill känna vinden leka med mitt hår. Jag vill känna vinden ta tag i mig och bära mig till en varm famn. Jag vill ligga i en säng och lyssna till regnet som smattrar mot taket. Jag vill vill kunna ligga i en varm säng och lyssna till vinden utanför. Jag vill känna tyngden av en arm om mig när jag sover. Jag vill lyssna efter någon annans sovande andetag bredvid mig. Jag vill kunna sträcka ut min hand och känna en sovvarm kropp tätt intill mig. Jag vill se in i sömndrukna ögon och se kärleken i dem. Jag vill känna att jag drunknar i dem. Jag vill möta ett leende innan frukost. Jag vill få en kyss som är bara till för mig. Jag vill känna. Jag vill att drömmen blir sann.
Jag vill...
till en vän...
det räcker med att veta att du finns...
bara vetskapen gör att det värmer i hjärteroten...
vi kanske inte vet allt om varandra, men det vi vet räcker...
vardagliga detaljer kan man faktiskt leva utan...
jag behöver inte veta mer...
det du berättar räcker gott och väl...
att veta att du vill ha mig i ditt liv...
att du valt att låta mig vara en del av dig...
trots allt...
eller kanske just därför?
att du väljer att ha mig i ditt liv betyder mycket...
vet ju vad du gått igenom...
vad du har för livserfarenhet...
det händer att jag vill ringa dig när det händer nåt speciellt men låter bli...
vill inte tränga mig på...
du har ditt liv och jag har mitt...
men någonstans där mitt emellen världar finns vi...
som om vi har en egen dimension där vi möts...
du och jag...
ibland kommer på mig själv att tänka på dig...
kan sitta med telefonen i handen men slår aldrig numret...
skriver raderna jag aldrig skickar...
vissa saker kan ju vänta trots allt...
jag värdesätter det vi har...
värdesätter det som finns mellan oss...
värdesätter dig...
jag skulle inte kunna tänka mig mitt liv utan dig...
tack för att du finns...
saknar dig...
kram
bara vetskapen gör att det värmer i hjärteroten...
vi kanske inte vet allt om varandra, men det vi vet räcker...
vardagliga detaljer kan man faktiskt leva utan...
jag behöver inte veta mer...
det du berättar räcker gott och väl...
att veta att du vill ha mig i ditt liv...
att du valt att låta mig vara en del av dig...
trots allt...
eller kanske just därför?
att du väljer att ha mig i ditt liv betyder mycket...
vet ju vad du gått igenom...
vad du har för livserfarenhet...
det händer att jag vill ringa dig när det händer nåt speciellt men låter bli...
vill inte tränga mig på...
du har ditt liv och jag har mitt...
men någonstans där mitt emellen världar finns vi...
som om vi har en egen dimension där vi möts...
du och jag...
ibland kommer på mig själv att tänka på dig...
kan sitta med telefonen i handen men slår aldrig numret...
skriver raderna jag aldrig skickar...
vissa saker kan ju vänta trots allt...
jag värdesätter det vi har...
värdesätter det som finns mellan oss...
värdesätter dig...
jag skulle inte kunna tänka mig mitt liv utan dig...
tack för att du finns...
saknar dig...
kram
anima sola IV
ja, jag vet...
jag borde kanske ge upp rubriken vid det här laget, men jag är inte klar...
samma tanketråd som i det första av dem här...
och det känns som en ny rubrik bara skulle förvirra folk...
eller kanske är det för min egen skull?
för skrivandet är för min egen skull..
egentligen så vet jag ju inte om folk läser det jag skriver...
orkar läsa det jag skriver...
vill?
jaja...
åter till tanketråden som är orsaken till rubrikföljetonget...
*
för att kunna gå vidare måste någonting dö...
för att kunna utvecklas som människa måste något dö...
en form av symbolisk självmord...
en form av mord på den egna personen...
allting har sin egen rytm...
naturen...
livet...
vi själva...
man kan se det som att människan har egna årstider...
där man som naturen har egna tider där man känner att man är mer energisk...
och perioder där man inte är det...
vi måste bara finna rytmen i oss och ge den utrymme...
detta innebär att vi måste finna en rytm i våra liv där vi tillåter oss själva att ta vara på de olika faserna i den...
rytmen jag talar om är den där en ens tid är delad i tre;
en för vila, en för arbete och den tredje för reflektion/avkoppling/social samvaro med mera...
finner man den balansen kan allt vara möjligt...
men när man inte kan följa den inre rytmen eller årstiden börjar en process som kan sluta på flera sätt...
men med störst sannolikhet blir du sjuk...
deprimerad...
kroppen eller snarare hjärnan har bara ett sätt att tvinga oss att ta det lugnt...
och det är genom att sätta stopp...
sluta fungera...
en del menar på att nedstämdhet och depression är av ondo...
men jag ser det inte så...
för om man ser till det faktum att en förutsättning för att bli deprimerad är att man vill något med sitt liv...
är man nöjd med det man har så brukar man inte bli deprimerad...
men att bli depimerad eller vara det är en sund reaktion på ett liv som inte är i balans...
där den roll vi har inte är hälsosam...
eller den livsstil tär på oss istället för att ge oss kraft...
på så sätt blir depressionen kroppens sätt att tvinga oss att omvärdera och omstrukturera vårt liv...
för oftast är depression en följd till att man inte tagit hänsyn till sitt känsloliv och behovet av vila...
inte gett sig själv tid för återhämtning och reflektion...
och när man ignorerat den sidan av sig själv finns det en risk att man faller ner i tårarnas hav...
även om man tror att man gjort det...
det är då som man begår det symboliska självmordet...
att sjunka ner från våra högt flygande planer, drukna och födas på nytt...
där man måste vara beredd att satsa sitt ego, sin självbild, för att nå total omvandling och pånyttfödelse...
att våga ge efter...
att våga känna efter...
att våga släppa den gamla bilden av en själv...
att hitta det modet är inte enkelt, men nödvändigt om man ska komma upp på fötter igen...
att våga erkänna att det man trodde på inte finns längre är svårt...
att våga låta livet stanna upp en stund kan vara svårare än man trott...
ibland blir man tvingad in i den här fasen...
men man kommer ur den starkare...
med en insikt man saknade innan den...
lärt känna sig själv igen...
den man blivit...
är...
att tappa taget för en stund innebär också att man kan ta tag i något annat när man reser sig upp...
men ibland händer det saker som tvingar oss att göra det grundligt...
för man behöver vara hudlös en tid för att finna sin nya identitet...
få ett nytt skal, som är större än den du haft... hade...
men oftast är denna process någonting som man lever med...
någonting som pågår hela livet...
någonting som man egentligen inte reflekterar så mycket över...
för vi skapar en identitet...
man lever i den...
och överger skalet när den inte längre tjänar sitt syfte...
när man blivit medveten om att man är mer än så...
man kan se det som en del i en cykel av skapande och liv...
där någonting som begränsar ens utveckling, expansion och mognad måste dö...
det förflutna kan inte ändras...
men vi kan ändra förutsättningarna för framtiden...
begå mord på den egna självbilden...
den självbild som begränsar oss och får oss att känna oss instängda...
där vi vet vad vi är...
vi vet våra brister...
och vi vet vad vi gör...
men inte vad som kan göras annorlunda...
genom att ta ihjäl den gamla självbilden och skapa en ny identitet...
lämna det gamla sättet att vara och tänka...
och på så sätt finna nya möjligheter...
andra val...
andra sätt att göra tillvaron meningsfull...
vi skapar oss själva samtidigt som vi är oss själva...
genom att säga ja är att ta ansvar för den del av ödet som vi kan påverka...
för vi har ju en fri vilja...
en vilja som innebär att vi har en möjlighet att välja mellan att frivilligt följa med dit vårt öde leder oss, eller spjärna emot...
det är vår attityd till det som sker oss som är avgörande...
attityden till det vi möter på vår livsväg av utmaningar och prövningar...
vi kan inte påverka ödet, men vi kan påverka vår attityd till den...
även om det ibland känns som att det inte är så mycket som vi kan påverka så finns den där...
valmöjligheten...
vi har ett val att göra...
oavsett vad det är man ställs inför...
acceptera eller dö, liksom...
men oavsett hur man förhåller sig till ödet så har allt en mening...
du vet aldrig exakt vad det är du kommer att ställas inför...
du vet inte om du kommer att ha möjligheten att göra det du längtar efter eller har planerat att göra...
men förhoppningsvis känner du att du har ett syfte med det du gör...
ett syfte med dina mål...
ett syfte med dig själv...
du kommer att bli tvungen att ändra riktning på din livsväg...
anpassa dig...
ta andra risker än du trott...
lösa problem på vägen...
övervinna motstånd...
hantera kritik, även självkritiken...
och ibland kommer det att kännas som om du underkastar dig ditt öde...
men det är det som kallas för livet...
det blir sällan som du tänkt dig, men det kan bli bra ändå...
för kanske är det så att det är strävan efter någonting som är meningen med allt vi gör...
inte målet i sig...
för målet kan vara någonting helt annat än vad vi tänkt oss...
visst, man kan lätt nedslås av funderingar som dess, men om du tänker efter hur det sett ut i ditt liv...
helt ärligt så vet du att när du väl nått ditt mål med någonting så kan det vara så att det inte alls är vad du tänkt dig...
inte alls var det du letade efter...
strävade efter...
ville ha...
men att resan dit var värt besväret...
att det blev strävandet i sig som gav en tillfredsställelse...
man skapar sitt liv...
till en viss gräns...
det är en del av att vara människa...
en varelse av kött och blod...
du skulle säkert kunna skapa en perfekt värld...
om det inte hade varit för alla andra människor...
man kontrollerar dem inte...
även om man önskar det ibland...
dem har en egen vilja...
deras livsväg kanske inte är den samme som du går på...
kanske är det bara ett kort möte mellan er...
även om man önskar nåt annat...
det handlar om att inte ge upp...
det handlar om att känna tillit...
våga känna...
för oavsett hur man vänder och vrider på det är vi kännande och tänkande varelser...
det handlar om att det som sker sker av en anledning, för dig...
att ta det som ödet utsätter en för och omsätt det i handling på ditt eget sätt är det som gör dig unik...
ingen annan kan göra det åt dig...
man har egentligen inget annat val...
antingen gör du det, accepterar ödet eller dör dom människa...
med det menar jag att man stannar i sin egen utveckling...
i utvecklingen av den egna individen och som en social varelse...
och vem vill bli kvar i det förflutna?
*
ja, nu blev det sådär långt igen...
men vad ska jag göra?
vägrar censurera mig själv...
vägrar korta av...
klippa och klistra...
jag skriver ju trots allt frör min egen skull...
om andra sen orkar läsa ”allt” så får man vara tacksam...
jag borde kanske ge upp rubriken vid det här laget, men jag är inte klar...
samma tanketråd som i det första av dem här...
och det känns som en ny rubrik bara skulle förvirra folk...
eller kanske är det för min egen skull?
för skrivandet är för min egen skull..
egentligen så vet jag ju inte om folk läser det jag skriver...
orkar läsa det jag skriver...
vill?
jaja...
åter till tanketråden som är orsaken till rubrikföljetonget...
*
för att kunna gå vidare måste någonting dö...
för att kunna utvecklas som människa måste något dö...
en form av symbolisk självmord...
en form av mord på den egna personen...
allting har sin egen rytm...
naturen...
livet...
vi själva...
man kan se det som att människan har egna årstider...
där man som naturen har egna tider där man känner att man är mer energisk...
och perioder där man inte är det...
vi måste bara finna rytmen i oss och ge den utrymme...
detta innebär att vi måste finna en rytm i våra liv där vi tillåter oss själva att ta vara på de olika faserna i den...
rytmen jag talar om är den där en ens tid är delad i tre;
en för vila, en för arbete och den tredje för reflektion/avkoppling/social samvaro med mera...
finner man den balansen kan allt vara möjligt...
men när man inte kan följa den inre rytmen eller årstiden börjar en process som kan sluta på flera sätt...
men med störst sannolikhet blir du sjuk...
deprimerad...
kroppen eller snarare hjärnan har bara ett sätt att tvinga oss att ta det lugnt...
och det är genom att sätta stopp...
sluta fungera...
en del menar på att nedstämdhet och depression är av ondo...
men jag ser det inte så...
för om man ser till det faktum att en förutsättning för att bli deprimerad är att man vill något med sitt liv...
är man nöjd med det man har så brukar man inte bli deprimerad...
men att bli depimerad eller vara det är en sund reaktion på ett liv som inte är i balans...
där den roll vi har inte är hälsosam...
eller den livsstil tär på oss istället för att ge oss kraft...
på så sätt blir depressionen kroppens sätt att tvinga oss att omvärdera och omstrukturera vårt liv...
för oftast är depression en följd till att man inte tagit hänsyn till sitt känsloliv och behovet av vila...
inte gett sig själv tid för återhämtning och reflektion...
och när man ignorerat den sidan av sig själv finns det en risk att man faller ner i tårarnas hav...
även om man tror att man gjort det...
det är då som man begår det symboliska självmordet...
att sjunka ner från våra högt flygande planer, drukna och födas på nytt...
där man måste vara beredd att satsa sitt ego, sin självbild, för att nå total omvandling och pånyttfödelse...
att våga ge efter...
att våga känna efter...
att våga släppa den gamla bilden av en själv...
att hitta det modet är inte enkelt, men nödvändigt om man ska komma upp på fötter igen...
att våga erkänna att det man trodde på inte finns längre är svårt...
att våga låta livet stanna upp en stund kan vara svårare än man trott...
ibland blir man tvingad in i den här fasen...
men man kommer ur den starkare...
med en insikt man saknade innan den...
lärt känna sig själv igen...
den man blivit...
är...
att tappa taget för en stund innebär också att man kan ta tag i något annat när man reser sig upp...
men ibland händer det saker som tvingar oss att göra det grundligt...
för man behöver vara hudlös en tid för att finna sin nya identitet...
få ett nytt skal, som är större än den du haft... hade...
men oftast är denna process någonting som man lever med...
någonting som pågår hela livet...
någonting som man egentligen inte reflekterar så mycket över...
för vi skapar en identitet...
man lever i den...
och överger skalet när den inte längre tjänar sitt syfte...
när man blivit medveten om att man är mer än så...
man kan se det som en del i en cykel av skapande och liv...
där någonting som begränsar ens utveckling, expansion och mognad måste dö...
det förflutna kan inte ändras...
men vi kan ändra förutsättningarna för framtiden...
begå mord på den egna självbilden...
den självbild som begränsar oss och får oss att känna oss instängda...
där vi vet vad vi är...
vi vet våra brister...
och vi vet vad vi gör...
men inte vad som kan göras annorlunda...
genom att ta ihjäl den gamla självbilden och skapa en ny identitet...
lämna det gamla sättet att vara och tänka...
och på så sätt finna nya möjligheter...
andra val...
andra sätt att göra tillvaron meningsfull...
vi skapar oss själva samtidigt som vi är oss själva...
genom att säga ja är att ta ansvar för den del av ödet som vi kan påverka...
för vi har ju en fri vilja...
en vilja som innebär att vi har en möjlighet att välja mellan att frivilligt följa med dit vårt öde leder oss, eller spjärna emot...
det är vår attityd till det som sker oss som är avgörande...
attityden till det vi möter på vår livsväg av utmaningar och prövningar...
vi kan inte påverka ödet, men vi kan påverka vår attityd till den...
även om det ibland känns som att det inte är så mycket som vi kan påverka så finns den där...
valmöjligheten...
vi har ett val att göra...
oavsett vad det är man ställs inför...
acceptera eller dö, liksom...
men oavsett hur man förhåller sig till ödet så har allt en mening...
du vet aldrig exakt vad det är du kommer att ställas inför...
du vet inte om du kommer att ha möjligheten att göra det du längtar efter eller har planerat att göra...
men förhoppningsvis känner du att du har ett syfte med det du gör...
ett syfte med dina mål...
ett syfte med dig själv...
du kommer att bli tvungen att ändra riktning på din livsväg...
anpassa dig...
ta andra risker än du trott...
lösa problem på vägen...
övervinna motstånd...
hantera kritik, även självkritiken...
och ibland kommer det att kännas som om du underkastar dig ditt öde...
men det är det som kallas för livet...
det blir sällan som du tänkt dig, men det kan bli bra ändå...
för kanske är det så att det är strävan efter någonting som är meningen med allt vi gör...
inte målet i sig...
för målet kan vara någonting helt annat än vad vi tänkt oss...
visst, man kan lätt nedslås av funderingar som dess, men om du tänker efter hur det sett ut i ditt liv...
helt ärligt så vet du att när du väl nått ditt mål med någonting så kan det vara så att det inte alls är vad du tänkt dig...
inte alls var det du letade efter...
strävade efter...
ville ha...
men att resan dit var värt besväret...
att det blev strävandet i sig som gav en tillfredsställelse...
man skapar sitt liv...
till en viss gräns...
det är en del av att vara människa...
en varelse av kött och blod...
du skulle säkert kunna skapa en perfekt värld...
om det inte hade varit för alla andra människor...
man kontrollerar dem inte...
även om man önskar det ibland...
dem har en egen vilja...
deras livsväg kanske inte är den samme som du går på...
kanske är det bara ett kort möte mellan er...
även om man önskar nåt annat...
det handlar om att inte ge upp...
det handlar om att känna tillit...
våga känna...
för oavsett hur man vänder och vrider på det är vi kännande och tänkande varelser...
det handlar om att det som sker sker av en anledning, för dig...
att ta det som ödet utsätter en för och omsätt det i handling på ditt eget sätt är det som gör dig unik...
ingen annan kan göra det åt dig...
man har egentligen inget annat val...
antingen gör du det, accepterar ödet eller dör dom människa...
med det menar jag att man stannar i sin egen utveckling...
i utvecklingen av den egna individen och som en social varelse...
och vem vill bli kvar i det förflutna?
*
ja, nu blev det sådär långt igen...
men vad ska jag göra?
vägrar censurera mig själv...
vägrar korta av...
klippa och klistra...
jag skriver ju trots allt frör min egen skull...
om andra sen orkar läsa ”allt” så får man vara tacksam...
anima sola III
när man har distans till saker och ting börjar man se dem för vad det är...
all mörker blir till ljus...
och jag kan vara glad för dem där stunderna av mörker...
glad?
ja...
annars skulle jag inte kunna se det jag har idag...
se det som sker med mig...
utvecklingen...
och dem jag har omkring mig...
vännerna...
vänskapen som fått en annan dimension...
andra dimensioner...
ibland kan jag undra hur jag hamnade här...
jag kan känna viss glädje i att saker och ting faktiskt ägt rum...
även om det kanske inte varit som jag hoppats eller trott...
även om jag kan känna att den smärta som jag bar på var tung...
jag kan inte börja om från början...
och skulle jag få valmöjligheten att göra det så skulle jag tacka nej...
jag kan inte göra något av det som skett ogjort...
och vill inte det heller...
varje beslut som tagits har någonting annat valts bort...
ja, bokstavligt...
vad det var som gjorde att den väg jag faktiskt valde själv skulle visa sig vara sån här...
för visst handlar det om det egna valet...
men jag har fått så mycket mer...
men jag kan inte gå tillbaka och byta väg...
bara välja nya vägar...
nya stigar...
trampa upp nya vägar...
göra nya val...
nya beslut...
välja bort någonting till förmån av andra saker...
bättre...
bättre för mig...
ingenting annat...
det har funnits dagar där jag velat ge upp allt...
men sen tar nyfikenheten överhanden...
det finns någonting annat...
och hoppet väcks till liv...
men jag måste tvinga mig själv att ta det lugnt..
skynda långsamt...
måste hinna ifatt mig själv...
låta saker och ting grunda sig...
tankarna få ro...
kaoset förvandlas till stiltje...
få nytt fokus...
och nya mål...
visst, det finns dagar där jag blir frustrerad av att det inte händer någonting...
tristess...
men det är en fas...
en tid som jag behöver för att orka med det som kommer att komma...
jag är envis...
jag har tålamod...
jag kan vänta...
saker och ting sker ju av en anledning...
skyndar jag på saker nu blir det bara fel...
och det jag önskar kommer aldrig bli uppfyllt...
för man vet när man är klar...
när det är dags att ta nästa steg...
så just nu tar jag vara på den här tiden av tomhet...
ensamhet...
limbo...
visst, man kanske ska kalla det nåt annat, men det är ju det det är...
tomhet, innan man vet vad man ska fylla den med...
men det är en konst att kunna ta vara på den...
att lära sig att göra ingenting...
ensamhet, för man är ensam...
även om man inte är själv...
och limbo, för det känns som jag är fast mellan två världar...
det nya och det gamla...
och det gamla är en dag bort ju längre tiden går...
även om det finns dagar då den är tätt intill...
människor som påminner om vad det var...
det är bara jag som kan se till att den håller sig där den hör hemma...
mitt nya har jag inte fått grepp om än...
att den är här vet jag redan..
jag upplever den varje dag, men vad den vill mig vet jag inte...
ingen struktur...
inga löften...
inga mål...
inte än...
börjar ana dem...
dem finns där...
vet det...
men som sagt, jag ser det inte än...
har inte gjort några val än...
befinner mig fortfarande på mitt öppna fält...
har hela världen vid mina fötter...
inga vägar...
inga vägskäl...
kanske för att slippa välja väg...
kanske är det så att jag inte vill göra dem valen än...
just nu...
utan bara vara...
se vart vinder bär mig...
inga löften...
inga ord...
ingenting...
det är där min längtan finns...
anima sola II
de flesta av oss bär på en längtan...
en längtan som vi kanske egentligen inte vill erkänna för oss själva...
men den finns där...
ibland kommer den i form av tristess...
att nåt saknas...
fattas...
men man inte riktigt vet vad det är...
som en hägring vid horisonten...
men den finns där...
sen börjar man se konturerna...
först suddigt...
sen tydligare för att sen synas ordentligt...
ibland är denna bild något man inte hade förväntat sig...
att längtan fick en skepnad, en röst eller kanske till och med ett ansikte...
oavsett vilket av de så kan man inte ignorera den...
den finns där...
sen är det upp till en själv att avgöra vad man vill göra åt den eller det...
innan man inser vad ens längtan hade för innehåll känner man bara förvirring...
vilsen i en värld med miljoner valmöjligheter...
men ingen av dem känns som det är för en själv...
men sen blir den tydlig och klar...
och då kommer det svåra; valet...
ska man göra någonting åt det eller kanske blir man bekväm...
lat...
och låter den passera...
tiger ihjäl den...
svälter ut den på ett eller annat sätt...
för det är trots allt ganska bekvämt med det gamla...
invanda...
även om man inte trivs i det...
för man känner sig trygg i det...
man vet vad man har...
man vet hur det funkar...
man vet vad man får...
men det ger en ingen tillfredsställelse längre...
men den är trygg...
det andra är ett steg ut till det okända...
otrygga...
och allt är som ett oskrivet blad...
man vet att man måste göra det...
för sin egen skull...
för när längtan väl har fått en form kan man inte ignorera den...
visst, du kan tro att den försvinner men den finns där...
som en gnista som väntar på att få fyr...
bli en eld...
man känner att den finns där...
ständig påminnelse om någonting annat...
det är upp till en själv om man väljer att gå den vägen...
oftast är den vägen smal...
kanske för att inte så många gått där...
eller så ser man inte den vid första anblicken...
kanske måste du trampa upp stigen själv...
oavsett så måste det göras...
för du ser den...
känner av den...
vill nå den på nåt sätt...
vägen dit är full av prövningar...
men den är din...
bara din...
man kan inte följa andras fotspår när man väl förstått vad ens längtan är...
eller ens längtan efter var...
du kan inte följa andra när man ska göra avgörande livsval...
bara man själv vet...
och det faktum att du måste göra resan själv...
ingen annan kan göra den åt dig...
du kan ha människor omkring som stöttar dig, ja...
men i slutändan är det bara en själv som kan göra nåt åt saken...
du kan se den breda vägen längre fram...
den lockar dig...
du vet vad som finns där...
men du måste ta dig genom snårskogen själv...
kvicksand eller vad du nu vill kalla det...
visst, att be en vän om hjälp...
hålla en uppe...
när man faller...
vacklar...
för ensam är inte stark...
oavsett vad de säger...
det gör ont att utvecklas...
det gör ont att släppa taget...
men det man får när man väl börjat vandra är värt det...
för det man upptäcker saker på vägen...
ser nyanser...
färger...
känner dofter...
liv...
och förvirringen släpper...
oron släpper...
du vet att du är på väg...
man har ett mål...
oavsett hur det ser ut så är man på väg...
rädslan för det okända blir ett minne blott...
man blir nyfiken...
intresserad...
och man stannar upp...
omvärderar...
omstrukturerar...
kanske sätter man om kursen...
tar en omväg...
stannar en stund...
ser saker för vad det är istället för vad det var...
lusten att göra saker kommer tillbaka...
viljan att förändra tar tag i en...
och skygglapparna är borttappade för länge sen...
kanske till och med slängda?
jag befinner mig på den stigen just nu...
ser snårskogen...
ser kvicksanden...
har trampat snett en och en annan gång...
rivit mig på törnen...
men hittat tillbaka till stigen igen...
gått vilse i den djupa mörka skogen...
hittat tillbaka till den ljusa vägen...
vet ej vad som väntar mig på andra sidan...
känner bara att jag inte vill upp på den breda vägen än...
jag är inte klar...
jag har så roligt på min resa...
jag har hittat skrymslen och vrån som jag gärna vill utforska en stund till...
jag har stött på saker jag gärna vill se mer av...
jag har hittat människor på vägen jag gärna vill ta med mig till resans slut...
hittat förgreningar på stigen jag vandrar på...
fått välja...
kanske till och med fått gå tillbaka en bit för att hitta den väg jag är menad att vandra...
men jag har inte bråttom...
har en del att ta itu med i dem mörka skogarna...
saker att dränka i kvicksanden...
och snårskog att hacka mig igenom...
men jag är inte ensam...
själv, ja...
men inte ensam...
och jag har ett mål...
jag vet vad min längtan består av...
hur den ser ut...
resan kommer inte bli lätt...
resan kommer att bli lång...
med små avstickare här och där...
har vissa saker att hämta upp på vägen...
det finns också en och en annan uppförsbacke...
men den känns inte omöjlig...
den känns genomförbar...
den går att tillfredsställa...
bara jag tar en sak i taget...
en dag i taget...
för saker och ting händer av en anledning...
och i en viss ordning...
vi får se om tålamod är en av mina bättre egenskaper...
kan ju bli rastlös och frustrerad emellanåt...
bara jag ger det tid...
längtar...
längtan...
en längtan som vi kanske egentligen inte vill erkänna för oss själva...
men den finns där...
ibland kommer den i form av tristess...
att nåt saknas...
fattas...
men man inte riktigt vet vad det är...
som en hägring vid horisonten...
men den finns där...
sen börjar man se konturerna...
först suddigt...
sen tydligare för att sen synas ordentligt...
ibland är denna bild något man inte hade förväntat sig...
att längtan fick en skepnad, en röst eller kanske till och med ett ansikte...
oavsett vilket av de så kan man inte ignorera den...
den finns där...
sen är det upp till en själv att avgöra vad man vill göra åt den eller det...
innan man inser vad ens längtan hade för innehåll känner man bara förvirring...
vilsen i en värld med miljoner valmöjligheter...
men ingen av dem känns som det är för en själv...
men sen blir den tydlig och klar...
och då kommer det svåra; valet...
ska man göra någonting åt det eller kanske blir man bekväm...
lat...
och låter den passera...
tiger ihjäl den...
svälter ut den på ett eller annat sätt...
för det är trots allt ganska bekvämt med det gamla...
invanda...
även om man inte trivs i det...
för man känner sig trygg i det...
man vet vad man har...
man vet hur det funkar...
man vet vad man får...
men det ger en ingen tillfredsställelse längre...
men den är trygg...
det andra är ett steg ut till det okända...
otrygga...
och allt är som ett oskrivet blad...
man vet att man måste göra det...
för sin egen skull...
för när längtan väl har fått en form kan man inte ignorera den...
visst, du kan tro att den försvinner men den finns där...
som en gnista som väntar på att få fyr...
bli en eld...
man känner att den finns där...
ständig påminnelse om någonting annat...
det är upp till en själv om man väljer att gå den vägen...
oftast är den vägen smal...
kanske för att inte så många gått där...
eller så ser man inte den vid första anblicken...
kanske måste du trampa upp stigen själv...
oavsett så måste det göras...
för du ser den...
känner av den...
vill nå den på nåt sätt...
vägen dit är full av prövningar...
men den är din...
bara din...
man kan inte följa andras fotspår när man väl förstått vad ens längtan är...
eller ens längtan efter var...
du kan inte följa andra när man ska göra avgörande livsval...
bara man själv vet...
och det faktum att du måste göra resan själv...
ingen annan kan göra den åt dig...
du kan ha människor omkring som stöttar dig, ja...
men i slutändan är det bara en själv som kan göra nåt åt saken...
du kan se den breda vägen längre fram...
den lockar dig...
du vet vad som finns där...
men du måste ta dig genom snårskogen själv...
kvicksand eller vad du nu vill kalla det...
visst, att be en vän om hjälp...
hålla en uppe...
när man faller...
vacklar...
för ensam är inte stark...
oavsett vad de säger...
det gör ont att utvecklas...
det gör ont att släppa taget...
men det man får när man väl börjat vandra är värt det...
för det man upptäcker saker på vägen...
ser nyanser...
färger...
känner dofter...
liv...
och förvirringen släpper...
oron släpper...
du vet att du är på väg...
man har ett mål...
oavsett hur det ser ut så är man på väg...
rädslan för det okända blir ett minne blott...
man blir nyfiken...
intresserad...
och man stannar upp...
omvärderar...
omstrukturerar...
kanske sätter man om kursen...
tar en omväg...
stannar en stund...
ser saker för vad det är istället för vad det var...
lusten att göra saker kommer tillbaka...
viljan att förändra tar tag i en...
och skygglapparna är borttappade för länge sen...
kanske till och med slängda?
jag befinner mig på den stigen just nu...
ser snårskogen...
ser kvicksanden...
har trampat snett en och en annan gång...
rivit mig på törnen...
men hittat tillbaka till stigen igen...
gått vilse i den djupa mörka skogen...
hittat tillbaka till den ljusa vägen...
vet ej vad som väntar mig på andra sidan...
känner bara att jag inte vill upp på den breda vägen än...
jag är inte klar...
jag har så roligt på min resa...
jag har hittat skrymslen och vrån som jag gärna vill utforska en stund till...
jag har stött på saker jag gärna vill se mer av...
jag har hittat människor på vägen jag gärna vill ta med mig till resans slut...
hittat förgreningar på stigen jag vandrar på...
fått välja...
kanske till och med fått gå tillbaka en bit för att hitta den väg jag är menad att vandra...
men jag har inte bråttom...
har en del att ta itu med i dem mörka skogarna...
saker att dränka i kvicksanden...
och snårskog att hacka mig igenom...
men jag är inte ensam...
själv, ja...
men inte ensam...
och jag har ett mål...
jag vet vad min längtan består av...
hur den ser ut...
resan kommer inte bli lätt...
resan kommer att bli lång...
med små avstickare här och där...
har vissa saker att hämta upp på vägen...
det finns också en och en annan uppförsbacke...
men den känns inte omöjlig...
den känns genomförbar...
den går att tillfredsställa...
bara jag tar en sak i taget...
en dag i taget...
för saker och ting händer av en anledning...
och i en viss ordning...
vi får se om tålamod är en av mina bättre egenskaper...
kan ju bli rastlös och frustrerad emellanåt...
bara jag ger det tid...
längtar...
längtan...
anima sola...
jag är uttråkad...
illa, med tanke på att man nyss vaknat...
att vakna och känna sig less på dagen är inte bra...
har en massa att göra...
människor att träffa...
jobba...
men tankarna jobbar på heltid...
läste i en bok att ett sätt att ta sig ur tristessen är att önska...
att man genom att önska sig tre saker sätter igång fantasin...
oavsett hur galna och svåråtkomliga de än må vara...
bara man gör det...
man ska inte haka upp sig på att de kanske aldrig blir uppfyllda...
inte censurera sina tankar...
känslor...
genom att begränsa sina önskningar...
du behöver ju inte berätta dem för någon...
och om de sen tar ett tag innan man får eller uppnår det man önskar sig, låt det vara så...
men man ska veta att sådana önskningar talar även om vad man längtar efter...
är intresserad av...
nyfiken på...
så kanske är det lika bra att hålla önskningarna för sig själv...
sen ska man kanske komma ihåg att det man önskar sig kan bli verklighet...
som om någon universiell makt har en tendens att se dem...
höra dem...
och se till att det blir så...
så frågan är ju ändå den att; är man säker på att det man vill ha är det man behöver?
sen kommer jag automatiskt att tänka på regeln av tre...
det du skickar ut kommer tillbaka till dig trefaldigt...
obönhörligen...
spelar ingen roll vad du gör...
hur litet det är...
det gör det...
kommer tillbaka...
så när man önskar är det nog bra att komma ihåg den regeln...
och inte skicka ut negativa vibbar...
samtidigt som det kanske kan vara bra att komma ihåg att en del önskningar blir omtolkade...
jag menar bara att även om du skulle önska dig något och du tycker du är tydlig så är de inte säkert att det uppfattas så som du formulerat det...
låter kanske flummigt...
och visst är det det...
som ett exempel, du önskar du fick mer pengar, och drömmer om pengavinst men i verkligheten får du löneförhöjning...
då har du ju fått det du önskat dig, eller hur?
du ville ju ha mer pengar...
det gäller att vara tydlig med vad man vill...
sen finns det ju det där med att man tror att man vet vad man vill ha...
det man tror man behöver...
ibland kan ju vissa saker redan ha inträffat utan att man sett det...
ser det...
uppfattar det...
att den finns inom räckhåll...
men att man är för blind för att se det...
för upptagen med att tänka på vad man saknar...
tro sig behöva att man inte uppfattar saker och ting för vad det är...
där ens tristess och längtan satt skygglappar på...
och blicken fäst vid horisonten...
för långt borta för att inte se att ens önskan kanske står framför en...
om inte annat så i en annan form...
och kanske inte riktigt vad du hade tänkt dig, men ändock riktig...
det handlar om att inte uppskatta saker för vad det är...
att inte se sakers rätta värde...
sig själv...
men också det faktum att saker och ting faktiskt förändras...
att det man trodde var sant...
verkligt...
på riktigt har ändrats...
utan att man själv har uppfattat förändringen...
att man själv förändras vet man ju...
men ibland hänger man inte riktigt med...
och ibland glömmer man bort det...
att man faktiskt gör det...
att ens värderingar och synsätt faktiskt gör det...
man måste komma ihåg att ta av sig skygglapparna ibland...
vädra dem...
och se saker från en annan synvinkel...
med färska ögon...
ibland kan det behövas att större omvälvande saker ska inträffa...
eller vänner som påminner en...
men ibland räcker det med ett ord...
en liten gest...
sånt som den andre är fullt omedveten om att de gjort...
oj, det var den tristessen...
fick annat att tänka på...
bli medveten om..
där ser man...
jag vet vad jag vill...
jag vet vad mina drömmar innehåller...
men jag vet inte om det är samma sak som jag önskar...
man måste vara försiktig med vad man önskar sig...
de kan ju bli verklighet... *ler*
illa, med tanke på att man nyss vaknat...
att vakna och känna sig less på dagen är inte bra...
har en massa att göra...
människor att träffa...
jobba...
men tankarna jobbar på heltid...
läste i en bok att ett sätt att ta sig ur tristessen är att önska...
att man genom att önska sig tre saker sätter igång fantasin...
oavsett hur galna och svåråtkomliga de än må vara...
bara man gör det...
man ska inte haka upp sig på att de kanske aldrig blir uppfyllda...
inte censurera sina tankar...
känslor...
genom att begränsa sina önskningar...
du behöver ju inte berätta dem för någon...
och om de sen tar ett tag innan man får eller uppnår det man önskar sig, låt det vara så...
men man ska veta att sådana önskningar talar även om vad man längtar efter...
är intresserad av...
nyfiken på...
så kanske är det lika bra att hålla önskningarna för sig själv...
sen ska man kanske komma ihåg att det man önskar sig kan bli verklighet...
som om någon universiell makt har en tendens att se dem...
höra dem...
och se till att det blir så...
så frågan är ju ändå den att; är man säker på att det man vill ha är det man behöver?
sen kommer jag automatiskt att tänka på regeln av tre...
det du skickar ut kommer tillbaka till dig trefaldigt...
obönhörligen...
spelar ingen roll vad du gör...
hur litet det är...
det gör det...
kommer tillbaka...
så när man önskar är det nog bra att komma ihåg den regeln...
och inte skicka ut negativa vibbar...
samtidigt som det kanske kan vara bra att komma ihåg att en del önskningar blir omtolkade...
jag menar bara att även om du skulle önska dig något och du tycker du är tydlig så är de inte säkert att det uppfattas så som du formulerat det...
låter kanske flummigt...
och visst är det det...
som ett exempel, du önskar du fick mer pengar, och drömmer om pengavinst men i verkligheten får du löneförhöjning...
då har du ju fått det du önskat dig, eller hur?
du ville ju ha mer pengar...
det gäller att vara tydlig med vad man vill...
sen finns det ju det där med att man tror att man vet vad man vill ha...
det man tror man behöver...
ibland kan ju vissa saker redan ha inträffat utan att man sett det...
ser det...
uppfattar det...
att den finns inom räckhåll...
men att man är för blind för att se det...
för upptagen med att tänka på vad man saknar...
tro sig behöva att man inte uppfattar saker och ting för vad det är...
där ens tristess och längtan satt skygglappar på...
och blicken fäst vid horisonten...
för långt borta för att inte se att ens önskan kanske står framför en...
om inte annat så i en annan form...
och kanske inte riktigt vad du hade tänkt dig, men ändock riktig...
det handlar om att inte uppskatta saker för vad det är...
att inte se sakers rätta värde...
sig själv...
men också det faktum att saker och ting faktiskt förändras...
att det man trodde var sant...
verkligt...
på riktigt har ändrats...
utan att man själv har uppfattat förändringen...
att man själv förändras vet man ju...
men ibland hänger man inte riktigt med...
och ibland glömmer man bort det...
att man faktiskt gör det...
att ens värderingar och synsätt faktiskt gör det...
man måste komma ihåg att ta av sig skygglapparna ibland...
vädra dem...
och se saker från en annan synvinkel...
med färska ögon...
ibland kan det behövas att större omvälvande saker ska inträffa...
eller vänner som påminner en...
men ibland räcker det med ett ord...
en liten gest...
sånt som den andre är fullt omedveten om att de gjort...
oj, det var den tristessen...
fick annat att tänka på...
bli medveten om..
där ser man...
jag vet vad jag vill...
jag vet vad mina drömmar innehåller...
men jag vet inte om det är samma sak som jag önskar...
man måste vara försiktig med vad man önskar sig...
de kan ju bli verklighet... *ler*
i en annan tid...
känns som om jag fick besök av gårdagens spöke igår...
före detta svärmor...
jag tyckte om henne...
tycker om henne...
och hon älskade mig...
vet ej vad hon tycker nu...
vi hade inte vad det brukar vara...
skräckhistorierna gällde inte oss...
hon sökte upp mig när hon behövde råd...
jag kanske inte hade alla svaren, men ändå...
för att vara så ung hade jag en gammal själ...
för vis för min ålder...
mitt eget bästa...
det sa hon en gång...
flera gånger...
besöket igår var konstig...
när hon kom sådär spontant som hon brukar göra...
vet att hon kom för att se hur jag har det...
hur jag mår...
hur jag ser ut...
men av någon konstig anledning bjöd jag inte in henne...
och hon frågade inte...
tittade runt...
kommenterade...
undrade...
frågade...
men det var som om vi befann oss på två helt olika plan...
där hon pratade om tiden;
att tiden läker alla sår...
ge det tid...
det kommer med tiden...
vad?
det var efter det känslan kom...
att vi befann oss i två olika verkligheter...
och att hon är fast i en tid som inte finns längre...
jag har gått vidare...
jag har stängt dörren...
öppnat en ny...
men hon fanns kvar...
och jag fick bara en känsla av att hon kände sig sviken...
sårad...
lämnad...
skulle vilja säga förvirrad, men det har hon alltid varit...
vilsen kanske passar bättre...
det känns som om hon var här för att hälsa på någon annan...
någon som hon kände...
men att hon inte bodde kvar...
att hon flyttat utan att ha lämnat den nya adressen till henne...
att hon flyttat och lämnat saker bakom sig...
för jag tror inte hon visste vem jag är idag...
hon kände nog att hon inte känner mig längre...
som om det var en livstid sen...
i en annan tid...
en annan plats...
en annan verklighet...
men så är det ju faktiskt så...
trots den korta tiden, så har det jag hunnit komma ljusår ifrån det som var...
det som fanns...
det som jag var...
där jag blivit någon hon tror sig känna igen...
men hon inte riktigt kan placera...
men som hon borde känna men inte gör...
därför känns det som om gårdagens spöke var och hälsade på...
som en påminnelse om det som en gång var...
och på ett sätt känner jag vemod...
för efter att ha lämnat allt bakom mig betyder det också att jag lämnade henne...
stängde dörren efter mig utan att se tillbaka...
och som jag skrev sen igår; tyvärr...
för hon blev kvar...
och jag hoppas bara att hon kommer att kunna gå vidare...
förlåta sin son...
acceptera att jag inte är svärdottern längre...
kommer sakna henne...
och hennes små egenheter...
enligt henne var jag en häxa...
är en häxa...
och hon menar det i all välmening...
som en komplimang...
och jag kan bara le åt minnet...
före detta svärmor...
jag tyckte om henne...
tycker om henne...
och hon älskade mig...
vet ej vad hon tycker nu...
vi hade inte vad det brukar vara...
skräckhistorierna gällde inte oss...
hon sökte upp mig när hon behövde råd...
jag kanske inte hade alla svaren, men ändå...
för att vara så ung hade jag en gammal själ...
för vis för min ålder...
mitt eget bästa...
det sa hon en gång...
flera gånger...
besöket igår var konstig...
när hon kom sådär spontant som hon brukar göra...
vet att hon kom för att se hur jag har det...
hur jag mår...
hur jag ser ut...
men av någon konstig anledning bjöd jag inte in henne...
och hon frågade inte...
tittade runt...
kommenterade...
undrade...
frågade...
men det var som om vi befann oss på två helt olika plan...
där hon pratade om tiden;
att tiden läker alla sår...
ge det tid...
det kommer med tiden...
vad?
det var efter det känslan kom...
att vi befann oss i två olika verkligheter...
och att hon är fast i en tid som inte finns längre...
jag har gått vidare...
jag har stängt dörren...
öppnat en ny...
men hon fanns kvar...
och jag fick bara en känsla av att hon kände sig sviken...
sårad...
lämnad...
skulle vilja säga förvirrad, men det har hon alltid varit...
vilsen kanske passar bättre...
det känns som om hon var här för att hälsa på någon annan...
någon som hon kände...
men att hon inte bodde kvar...
att hon flyttat utan att ha lämnat den nya adressen till henne...
att hon flyttat och lämnat saker bakom sig...
för jag tror inte hon visste vem jag är idag...
hon kände nog att hon inte känner mig längre...
som om det var en livstid sen...
i en annan tid...
en annan plats...
en annan verklighet...
men så är det ju faktiskt så...
trots den korta tiden, så har det jag hunnit komma ljusår ifrån det som var...
det som fanns...
det som jag var...
där jag blivit någon hon tror sig känna igen...
men hon inte riktigt kan placera...
men som hon borde känna men inte gör...
därför känns det som om gårdagens spöke var och hälsade på...
som en påminnelse om det som en gång var...
och på ett sätt känner jag vemod...
för efter att ha lämnat allt bakom mig betyder det också att jag lämnade henne...
stängde dörren efter mig utan att se tillbaka...
och som jag skrev sen igår; tyvärr...
för hon blev kvar...
och jag hoppas bara att hon kommer att kunna gå vidare...
förlåta sin son...
acceptera att jag inte är svärdottern längre...
kommer sakna henne...
och hennes små egenheter...
enligt henne var jag en häxa...
är en häxa...
och hon menar det i all välmening...
som en komplimang...
och jag kan bara le åt minnet...
inblick till mitt inre...
tiden går...
och funderar på det som varit...
ser på det som jag varit...
jag ser på allt som varit...
jag blickar bakåt...
men framför allt framåt...
jag står vid ett vägskäl...
vet inte riktigt vilken väg jag ska gå...
vägskäl?
snarare som ett öppet fält...
ett stäpp någonstans mitt i livet...
ett stäpp där jag inte ser någonting annat än bara den soldränkta stäppen...
det gröna hav jag har framför mig...
horisonen långt långt borta...
kan ana konturerna av ett berg...
ser svagt de snötäckta topparna...
det finns ingenting annat...
ingenting annat än mig...
i ett landskap orört av människan...
på en plats där ingen annan varit...
på en plats där ingen satt sin fot...
på en plats där mina bara fötter sätter de första spåret...
först obemärkt...
trevande...
smeker det gröna havet med mina tår...
låter den kittla fotsulan...
känner hur jorden andas...
känner hur den ger mig kraft...
och jag tar första steget...
stäppen breder sig ut framför mig...
bakom mig...
det enda jag känner är frid...
ett lugn som jorden ger mig...
kärleksfullt smeker gräset mina bara fötter...
som om de har väntat på mig...
som om den visste att jag var på väg...
men att jag tog tid på mig...
alltför lång tid...
vinden kommer som en välkomnande famn...
greppar tag om mitt hår...
smeker min kind...
ber mig att blunda...
andas in dofterna den för med sig...
doften av frid...
frihet...
och känslan fyller mig...
sprider sig...
får hjärtat att bubbla...
jubbla...
och skrattet väller fram och ut över mina läppar...
jag hör hur vinden tar tag i den och för den vidare...
leker med den...
omfamnar den...
känner hur vinden smeker min hud...
leker med mig...
tar mina händer och leder mig vidare...
framåt...
ber mig följa med och leka...
skratta...
le...
mina fötter nuddar knappt marken där jag går fram...
och jag ser hur en glaslabyrint tornar sig upp framför mig...
stor och genom skinlig...
som speglar det gröna stäpp omkring den...
vinden saknar ner mina steg...
jag går fram till glasväggen och kikar in...
ser inte så mycket i första anblicken...
följer glaset en bit och hittar en igång...
först är allt otydligt där inne...
trots ljuset...
sakta kommer detaljerna fram...
och jag känner igen allt...
detaljer och människor i mitt liv...
mitt liv...
i glasmontrar utan ingång eller utväg...
sammanflätade i en utsökt spindelväv...
och gångarna i denna labyrint är alla återvändsgränder...
det finns ingen återvändo...
det som varit har varit...
kan aldrig fås tillbaka...
kan aldrig ändras...
kan aldrig göras ogjort...
och när jag går där kan jag känna igen allt...
sakta smeker jag de svala glasväggarna och minns...
minns och ler...
människor som stått mig nära...
människor som jag en gång kände...
människor...
och mig själv...
hela uppväxten...
skoltiden...
relationerna...
och jag ler...
jag känner ingen vemod...
ingen sorg för det som varit...
en del saker kanske skulle kunnat gjorts annorlunda...
men hade det varit så så hade jag inte suttit här idag...
varit den jag är...
vara den jag är...
och jag letar mig tillbaka ut på stäppen igen...
lämnar saker där de hör hemma...
ingen sorg...
ingen ånger...
ingen bitterhet...
och sakta stänger jag glasdörren bakom mig...
och med den den senaste montern full av liv...
och jag ser redan början till nästa monter...
för jag vet att jag kommer fylla fler montrar...
göra fler spindelväv...
med vad får framtiden utvisa...
jag lämnar labyrinten bakom mig...
låter den smälta in i landskapet...
och jag ler...
bara för att jag vet att den finns där...
inte som en påminnelse utan snarare som ett löfte...
löfte om en framtid...
jag låter vinden omfamna mig...
och gräset smeka mina fötter...
jag har en helt ny värld att upptäcka...
en värld som jag kan forma hur jag vill...
bygga vad jag vill...
och jag kan bara le...
låta mig fyllas av doften av frid...
frihet...
låter den få fäste...
låter den fylla mig...
och vinden bär löften med sig...
löften som bara jag kan infria...
löften som bara jag kan finna...
och när solen går ner bakom horisonten och låter mångudinnan lysa över mig vet jag att vinden har rätt...
bara jag kan infria löftena som framtiden bär med sig...
bara genom att leva och andas kommer jag veta vad ödet har planerat för mig...
jag känner det svala gräset under mina fötter...
och vinden lockar mig till dans...
jag bugar och låter mig föras in i en vild dans med livet...
och jag känner hur jag ler...
och sakta låter jag skrattet eka ut i natten...
där den bärs vidare av vinden...
det enda jag kan hoppas på är att någon där ute låter sig lockas av vinden...
som låter sig förföras av dess varma omfamning...
någon som villigt låter sig förföras av dess löften...
någon som vågar dansa med mig i månskenet...
buga för mångudinnan...
och se mig i ögonen för att se hur de gnistrar ikapp med himlavalvet...
men just nu dansar jag ensam...
i en vild dans i månens sken..
jag är bjuden på bal ikväll...
en bal där temat är livet...
vänskap...
kärlek...
och skratt...
ska jag se om du är bjuden?
se om du står skriven på gästlistan?
men du ska veta att vi har en kräsen värdinna... ;)
skulle vara trevligt om du kom...
så jag slipper dansa ensam...
*ler*
*skrattar*
och funderar på det som varit...
ser på det som jag varit...
jag ser på allt som varit...
jag blickar bakåt...
men framför allt framåt...
jag står vid ett vägskäl...
vet inte riktigt vilken väg jag ska gå...
vägskäl?
snarare som ett öppet fält...
ett stäpp någonstans mitt i livet...
ett stäpp där jag inte ser någonting annat än bara den soldränkta stäppen...
det gröna hav jag har framför mig...
horisonen långt långt borta...
kan ana konturerna av ett berg...
ser svagt de snötäckta topparna...
det finns ingenting annat...
ingenting annat än mig...
i ett landskap orört av människan...
på en plats där ingen annan varit...
på en plats där ingen satt sin fot...
på en plats där mina bara fötter sätter de första spåret...
först obemärkt...
trevande...
smeker det gröna havet med mina tår...
låter den kittla fotsulan...
känner hur jorden andas...
känner hur den ger mig kraft...
och jag tar första steget...
stäppen breder sig ut framför mig...
bakom mig...
det enda jag känner är frid...
ett lugn som jorden ger mig...
kärleksfullt smeker gräset mina bara fötter...
som om de har väntat på mig...
som om den visste att jag var på väg...
men att jag tog tid på mig...
alltför lång tid...
vinden kommer som en välkomnande famn...
greppar tag om mitt hår...
smeker min kind...
ber mig att blunda...
andas in dofterna den för med sig...
doften av frid...
frihet...
och känslan fyller mig...
sprider sig...
får hjärtat att bubbla...
jubbla...
och skrattet väller fram och ut över mina läppar...
jag hör hur vinden tar tag i den och för den vidare...
leker med den...
omfamnar den...
känner hur vinden smeker min hud...
leker med mig...
tar mina händer och leder mig vidare...
framåt...
ber mig följa med och leka...
skratta...
le...
mina fötter nuddar knappt marken där jag går fram...
och jag ser hur en glaslabyrint tornar sig upp framför mig...
stor och genom skinlig...
som speglar det gröna stäpp omkring den...
vinden saknar ner mina steg...
jag går fram till glasväggen och kikar in...
ser inte så mycket i första anblicken...
följer glaset en bit och hittar en igång...
först är allt otydligt där inne...
trots ljuset...
sakta kommer detaljerna fram...
och jag känner igen allt...
detaljer och människor i mitt liv...
mitt liv...
i glasmontrar utan ingång eller utväg...
sammanflätade i en utsökt spindelväv...
och gångarna i denna labyrint är alla återvändsgränder...
det finns ingen återvändo...
det som varit har varit...
kan aldrig fås tillbaka...
kan aldrig ändras...
kan aldrig göras ogjort...
och när jag går där kan jag känna igen allt...
sakta smeker jag de svala glasväggarna och minns...
minns och ler...
människor som stått mig nära...
människor som jag en gång kände...
människor...
och mig själv...
hela uppväxten...
skoltiden...
relationerna...
och jag ler...
jag känner ingen vemod...
ingen sorg för det som varit...
en del saker kanske skulle kunnat gjorts annorlunda...
men hade det varit så så hade jag inte suttit här idag...
varit den jag är...
vara den jag är...
och jag letar mig tillbaka ut på stäppen igen...
lämnar saker där de hör hemma...
ingen sorg...
ingen ånger...
ingen bitterhet...
och sakta stänger jag glasdörren bakom mig...
och med den den senaste montern full av liv...
och jag ser redan början till nästa monter...
för jag vet att jag kommer fylla fler montrar...
göra fler spindelväv...
med vad får framtiden utvisa...
jag lämnar labyrinten bakom mig...
låter den smälta in i landskapet...
och jag ler...
bara för att jag vet att den finns där...
inte som en påminnelse utan snarare som ett löfte...
löfte om en framtid...
jag låter vinden omfamna mig...
och gräset smeka mina fötter...
jag har en helt ny värld att upptäcka...
en värld som jag kan forma hur jag vill...
bygga vad jag vill...
och jag kan bara le...
låta mig fyllas av doften av frid...
frihet...
låter den få fäste...
låter den fylla mig...
och vinden bär löften med sig...
löften som bara jag kan infria...
löften som bara jag kan finna...
och när solen går ner bakom horisonten och låter mångudinnan lysa över mig vet jag att vinden har rätt...
bara jag kan infria löftena som framtiden bär med sig...
bara genom att leva och andas kommer jag veta vad ödet har planerat för mig...
jag känner det svala gräset under mina fötter...
och vinden lockar mig till dans...
jag bugar och låter mig föras in i en vild dans med livet...
och jag känner hur jag ler...
och sakta låter jag skrattet eka ut i natten...
där den bärs vidare av vinden...
det enda jag kan hoppas på är att någon där ute låter sig lockas av vinden...
som låter sig förföras av dess varma omfamning...
någon som villigt låter sig förföras av dess löften...
någon som vågar dansa med mig i månskenet...
buga för mångudinnan...
och se mig i ögonen för att se hur de gnistrar ikapp med himlavalvet...
men just nu dansar jag ensam...
i en vild dans i månens sken..
jag är bjuden på bal ikväll...
en bal där temat är livet...
vänskap...
kärlek...
och skratt...
ska jag se om du är bjuden?
se om du står skriven på gästlistan?
men du ska veta att vi har en kräsen värdinna... ;)
skulle vara trevligt om du kom...
så jag slipper dansa ensam...
*ler*
*skrattar*
första juni...
officiellt första dagen i min nya lägenhet...
men jag har varit här snart en vecka...
skönt...
underbart...
första dagarna var jag inte ensam...
helgen gick...
nästan sprang förbi...
eller den kanske skrattade tillsammans med oss innan den tog avsked...
och lämnade över till vardagen...
som definitivt varit annat än grå...
trots regnet... *ler*
men det var en skön helg...
har fortfarande ett leende på läpparna när jag tänker på den...
mycket skratt...
gamla vänner...
nya vänner...
ovärderliga...
underbara...
och att se hur de umgås tillsammans...
de som aldrig setts...
hur de hittade varandra...
i glädjen...
i skrattet...
i livet...
och livet log med oss en stund...
skrattade med oss en stund och gick sen vidare...
som om den ville försäkra sig om att vi har det bra...
helgen har så här i efterhand känts som en fristad...
en fristad där ingenting annat än just då, här och nu, existerade...
och på nåt sätt så stannade den känslan kvar här hemma...
lugnet flyttade in hos mig...
ett lugn som jag inte kan ignorera...
kan nästan känna den...
hur den ”tvingar” mig att ta det lugnt...
andas...
och bara sätta mig ner för en stund...
att sakerna ligger kvar i kartonger stör mig inte det minsta...
vilket det borde göra, de ligger överallt...
men just nu, nej...
det känns ombonat, trots kaoset...
det känns tryggt...
varmt...
hemma...
och jag?
jag lyssnar inåt...
lyssnar till min inre röst...
hittat lugnet...
glädjen i mig själv...
den fanns där tidigare, det vet ni som läser mina inlägg...
men nu lämnar den inte mig som den kunde göra...
visst, det finns tillfällen när den svikit mig men det beror på andra saker...
saker som jag inte kan påverka...
vädrets makter som påverkar mig mer än jag vill erkänna...
naturens krafter som kan ibland bli övermäktiga...
kroppens hormoner...
men det har varit bra, för nu vet jag vad jag inte ska göra när det är så...
vad jag ska undvika när det är så...
extrem vädret...
den tiden på månaden...
det är ett helvete att vara en känslig varelse av honkön ibland... *ler*
men lugnet finns där i grunden...
i botten...
gror...
blir starkare...
glädjen finns där också...
pyr...
och bubblar...
och fyller mig med.... lust?
lust att göra allt...
återupptäcka allt...
uppleva nya saker...
den vill att jag ska dansa...
den vill att jag ska skratta...
och den har gjort mig mer öppen...
öppen för nya saker...
öppen för en ny framtid...
och jag ser fram emot den här sommaren...
den här första tiden...
tiden där jag har rätten att bete mig lite underligt...
som kalv på grönbete...
eller var det som kossan efter en lång vinter?
jaja...
oavsett vilket det är så kommer det vara en tid av många upplevelser...
känslostormar...
berg och dalbana...
förhoppningsvis inga djupdykningar i avgrunden...
och denna glädje för livet...
för mig själv...
för andra...
den smittar av sig...
och den här nya öppenheten har fått mig att se sidor hos folk jag inte trodde fanns...
eller snarare inte sett tidigare...
eller är det så att jag inte velat se?
men även sidor hos mig själv som jag tryckt undan så länge...
pratat om saker som jag inte pratat med folk om på väldigt många år...
jag har börjat hitta tillbaka till min egen röst...
min inre röst...
den jag tystat...
öppenheten har fått mig upptäcka saker som jag blundat för...
öppnat dörrar som varit låsta...
låsta för mig själv...
men även för andra...
mest för andra...
eller kanske är det bara så att jag lyssnar nu?
ser?
känner?
det som jag inte gjort på många år...
för det är trots allt så att finns den så gör det det...
för den kan inte tas bort...
den kan endast kvävas...
tystas...
tigas...
ignoreras...
men jag gör det inte längre...
jag har gjort...
aldrig igen...
jag lyssnar...
jag känner...
och jag ser...
jag...
men jag har varit här snart en vecka...
skönt...
underbart...
första dagarna var jag inte ensam...
helgen gick...
nästan sprang förbi...
eller den kanske skrattade tillsammans med oss innan den tog avsked...
och lämnade över till vardagen...
som definitivt varit annat än grå...
trots regnet... *ler*
men det var en skön helg...
har fortfarande ett leende på läpparna när jag tänker på den...
mycket skratt...
gamla vänner...
nya vänner...
ovärderliga...
underbara...
och att se hur de umgås tillsammans...
de som aldrig setts...
hur de hittade varandra...
i glädjen...
i skrattet...
i livet...
och livet log med oss en stund...
skrattade med oss en stund och gick sen vidare...
som om den ville försäkra sig om att vi har det bra...
helgen har så här i efterhand känts som en fristad...
en fristad där ingenting annat än just då, här och nu, existerade...
och på nåt sätt så stannade den känslan kvar här hemma...
lugnet flyttade in hos mig...
ett lugn som jag inte kan ignorera...
kan nästan känna den...
hur den ”tvingar” mig att ta det lugnt...
andas...
och bara sätta mig ner för en stund...
att sakerna ligger kvar i kartonger stör mig inte det minsta...
vilket det borde göra, de ligger överallt...
men just nu, nej...
det känns ombonat, trots kaoset...
det känns tryggt...
varmt...
hemma...
och jag?
jag lyssnar inåt...
lyssnar till min inre röst...
hittat lugnet...
glädjen i mig själv...
den fanns där tidigare, det vet ni som läser mina inlägg...
men nu lämnar den inte mig som den kunde göra...
visst, det finns tillfällen när den svikit mig men det beror på andra saker...
saker som jag inte kan påverka...
vädrets makter som påverkar mig mer än jag vill erkänna...
naturens krafter som kan ibland bli övermäktiga...
kroppens hormoner...
men det har varit bra, för nu vet jag vad jag inte ska göra när det är så...
vad jag ska undvika när det är så...
extrem vädret...
den tiden på månaden...
det är ett helvete att vara en känslig varelse av honkön ibland... *ler*
men lugnet finns där i grunden...
i botten...
gror...
blir starkare...
glädjen finns där också...
pyr...
och bubblar...
och fyller mig med.... lust?
lust att göra allt...
återupptäcka allt...
uppleva nya saker...
den vill att jag ska dansa...
den vill att jag ska skratta...
och den har gjort mig mer öppen...
öppen för nya saker...
öppen för en ny framtid...
och jag ser fram emot den här sommaren...
den här första tiden...
tiden där jag har rätten att bete mig lite underligt...
som kalv på grönbete...
eller var det som kossan efter en lång vinter?
jaja...
oavsett vilket det är så kommer det vara en tid av många upplevelser...
känslostormar...
berg och dalbana...
förhoppningsvis inga djupdykningar i avgrunden...
och denna glädje för livet...
för mig själv...
för andra...
den smittar av sig...
och den här nya öppenheten har fått mig att se sidor hos folk jag inte trodde fanns...
eller snarare inte sett tidigare...
eller är det så att jag inte velat se?
men även sidor hos mig själv som jag tryckt undan så länge...
pratat om saker som jag inte pratat med folk om på väldigt många år...
jag har börjat hitta tillbaka till min egen röst...
min inre röst...
den jag tystat...
öppenheten har fått mig upptäcka saker som jag blundat för...
öppnat dörrar som varit låsta...
låsta för mig själv...
men även för andra...
mest för andra...
eller kanske är det bara så att jag lyssnar nu?
ser?
känner?
det som jag inte gjort på många år...
för det är trots allt så att finns den så gör det det...
för den kan inte tas bort...
den kan endast kvävas...
tystas...
tigas...
ignoreras...
men jag gör det inte längre...
jag har gjort...
aldrig igen...
jag lyssnar...
jag känner...
och jag ser...
jag...
livstid...
smaka på ordet...
livstid
det är så det känns just nu...
för ska man tänka krasst så är det just det ordet som dyker upp...
speciellt när man packar grejer...
speciellt nu när man flyttar...
jag hade ett liv innan honom...
och jag kommer att ha ett liv efter honom...
men tiden med honom är som hel livstid...
nio år och fyra månader...
nästan som en livstidsdom som blivit tidsbestämt...
för jag gick in för att det skulle vara för alltid...
men någon annan kortade av den och satte ett avslut på den...
släppte mig fri...
tog av mig bojan...
oket...
och låste upp dörren... ”varsågod”...
efter nio år och fyra månader...
för nu när jag är ensam igen...
så inser jag flera saker...
tiden har gått vidare utanför mitt fönster...
saker och ting har förändrats...
och människor ser inte längre ut som dem en gång gjorde...
och de är inte som de en gång var...
hur kommer det sig att jag inte riktigt fattat det?
sett det?
hur kommer det sig att man blir så bekväm i sitt eget att man tar på sig skygglappar?
dra ner persienen till världen?
låter tiden stå still?
låter tidens dimma ligga kvar som ett tjockt täcke?
lägger sig under en sten?
låter sig själv förfalla?
ja, jag vet svaret till det där...
man ser bara det man vill se...
hade bara ögon för honom...
alla andra var ointressanta...
som det andra könet...
inte som vänner...
inte som bekanta...
dem som kom och hälsade på...
men samtidigt så vet jag att jag gjorde mycket saker av ren hänsyn...
hans svartsjuka drev mig till det...
det fanns ingen anledning till den, men den fanns där...
som till exempel att han var svartsjuk på vännen jag pratade böcker med...
svartsjukan gjorde att jag slutade ”prata” med folk var för husfridens skull...
han ansåg nämligen att det kändes som om jag var otrogen i tanken...
även om vi bara satt och diskuterade böcker...
visst, det kan låta konstigt...
så här i efterhand så vet jag att det är konstigt...
men lever man i det så var det inte det...
och jag tystnade...
han tog plats...
han krävde plats...
och han fick plats...
jag tillät honom...
frivilligt...
eller kanske inte?
för husfridens skull?
det känns som om jag släppts fri efter en livstidsdom...
som en kalv på grönbete...
yster och glad...
med lite vingliga ben...
eller kanske snarare en gammal kossa som stått inne en hel vinter?
mycket att se...
mycket att göra...
mycket att upptäcka...
mycket att utforska...
och allt känns nytt...
outforskat...
hur var det man gjorde nu, typ...
jag har rätt att fundera så...
har ju glömt bort hur man gör...
hur det går till...
det var ett tag sen som jag var tillgänglig...
fri...
singel...
ensam...
för tänk efter själva...
efter nio år och fyra månader tog det slut...
som en livstidsdom som blev tidsbestämt...
där man är inställd på att det ska vara för evigt inte blev så...
där någon satte ett slutdatum på den...
livet har tagit en annan vändning...
och domslutet gick igenom den 12 maj...
livstid
det är så det känns just nu...
för ska man tänka krasst så är det just det ordet som dyker upp...
speciellt när man packar grejer...
speciellt nu när man flyttar...
jag hade ett liv innan honom...
och jag kommer att ha ett liv efter honom...
men tiden med honom är som hel livstid...
nio år och fyra månader...
nästan som en livstidsdom som blivit tidsbestämt...
för jag gick in för att det skulle vara för alltid...
men någon annan kortade av den och satte ett avslut på den...
släppte mig fri...
tog av mig bojan...
oket...
och låste upp dörren... ”varsågod”...
efter nio år och fyra månader...
för nu när jag är ensam igen...
så inser jag flera saker...
tiden har gått vidare utanför mitt fönster...
saker och ting har förändrats...
och människor ser inte längre ut som dem en gång gjorde...
och de är inte som de en gång var...
hur kommer det sig att jag inte riktigt fattat det?
sett det?
hur kommer det sig att man blir så bekväm i sitt eget att man tar på sig skygglappar?
dra ner persienen till världen?
låter tiden stå still?
låter tidens dimma ligga kvar som ett tjockt täcke?
lägger sig under en sten?
låter sig själv förfalla?
ja, jag vet svaret till det där...
man ser bara det man vill se...
hade bara ögon för honom...
alla andra var ointressanta...
som det andra könet...
inte som vänner...
inte som bekanta...
dem som kom och hälsade på...
men samtidigt så vet jag att jag gjorde mycket saker av ren hänsyn...
hans svartsjuka drev mig till det...
det fanns ingen anledning till den, men den fanns där...
som till exempel att han var svartsjuk på vännen jag pratade böcker med...
svartsjukan gjorde att jag slutade ”prata” med folk var för husfridens skull...
han ansåg nämligen att det kändes som om jag var otrogen i tanken...
även om vi bara satt och diskuterade böcker...
visst, det kan låta konstigt...
så här i efterhand så vet jag att det är konstigt...
men lever man i det så var det inte det...
och jag tystnade...
han tog plats...
han krävde plats...
och han fick plats...
jag tillät honom...
frivilligt...
eller kanske inte?
för husfridens skull?
det känns som om jag släppts fri efter en livstidsdom...
som en kalv på grönbete...
yster och glad...
med lite vingliga ben...
eller kanske snarare en gammal kossa som stått inne en hel vinter?
mycket att se...
mycket att göra...
mycket att upptäcka...
mycket att utforska...
och allt känns nytt...
outforskat...
hur var det man gjorde nu, typ...
jag har rätt att fundera så...
har ju glömt bort hur man gör...
hur det går till...
det var ett tag sen som jag var tillgänglig...
fri...
singel...
ensam...
för tänk efter själva...
efter nio år och fyra månader tog det slut...
som en livstidsdom som blev tidsbestämt...
där man är inställd på att det ska vara för evigt inte blev så...
där någon satte ett slutdatum på den...
livet har tagit en annan vändning...
och domslutet gick igenom den 12 maj...
jag är glad...
känner nattens kyla mot min hud...
kalla gräset mot mina fötter...
mångudinnans kalla sken över mig...
omkring mig...
fyller mig med energi...
fullmånen tar makten över mig...
och jag dansar...
samtidigt som jag undrar hur det kommer sig att allt blev så här....
efter resan ner till det djupaste avgrunden och tillbaka...
ett tag trodde jag att det var en enkel biljett utan återvändo...
men just nu låter jag natten fylla mig...
omfamna mig...
älska mig...
jag är glad nu...
jag mår bra nu...
jag är glad att jag är glad...
jag är glad över att jag mår bra...
det bubblar av glädje inom mig...
en glädje jag inte känt på länge...
strålar...
lyser...
myser...
kan inte låta bli att skratta högt...
dansa...
omfamna hela världen...
småmyser...
ryser...
flinar...
skrattar...
lever...
andas...
känna kärlek...
och glädjen bubblar inom mig...
vill dela med mig av min glädje...
få andra att skratta...
vill att andra ska skratta som jag...
vill se dem le som jag ler...
äkta...
på riktigt...
från sitt djupaste inre...
ett sånt där leende som bara kan bäras fram av den som verkligen är glad...
jag skulle knästan våga säga; lycklig...
sträcker armarna mot månen och säger tack...
dansar i mångudinnans sken...
kan nästan ana hur mina ögon lyser ikapp med himlavalvens alla stjärnor...
som månens strålar på vatten...
med nattens barn skrattar jag genom mörkret...
med älvorna dansar jag långt in på natten...
jag vill omfamna världen...
jag hoppas...
jag älskar...
jag skrattar...
jag vill så mycket...
jag vill sudda bort allt det trista från folks ansikten...
släta ut bekymren från deras hud...
lyfta upp dem som ligger ner...
ge dem vingar...
jag vill att mina vänner mår bra...
att de ler...
att de en dag vet hur det är att le som jag gör just nu...
skratta...
känna hur ens inre jublar...
bubblar av energi...
och jag kan inte sluta le...
kom och dansa med mig i månens sken...
låt mångudinnan se oss le...
höra oss skratta...
låt oss buga mot moder jord och hoppas på en bättre morgon...
släpp loss...
ge efter...
kom och dansa med mig i månens sken...
ta av dig skorna och låt dina tår smekas av det kalla gräset...
kom och skratta med mig under dess kalla ansikte...
känns kärleken från moder jord...
låt den fylla dig...
känn den...
och släpp den fri...
le...
skratta...
omfamna nattens alla varelser...
drömmarna...
dig själv...
och du kommer att känna dig fri...
känna energin fylla dig...
berusa dig...
och du kan inte låta bli att le...
skratta...
leva...
andas...
älska livet...
dig själv...
bara du själv kan släppa den fri...
just nu är jag lycklig!
kalla gräset mot mina fötter...
mångudinnans kalla sken över mig...
omkring mig...
fyller mig med energi...
fullmånen tar makten över mig...
och jag dansar...
samtidigt som jag undrar hur det kommer sig att allt blev så här....
efter resan ner till det djupaste avgrunden och tillbaka...
ett tag trodde jag att det var en enkel biljett utan återvändo...
men just nu låter jag natten fylla mig...
omfamna mig...
älska mig...
jag är glad nu...
jag mår bra nu...
jag är glad att jag är glad...
jag är glad över att jag mår bra...
det bubblar av glädje inom mig...
en glädje jag inte känt på länge...
strålar...
lyser...
myser...
kan inte låta bli att skratta högt...
dansa...
omfamna hela världen...
småmyser...
ryser...
flinar...
skrattar...
lever...
andas...
känna kärlek...
och glädjen bubblar inom mig...
vill dela med mig av min glädje...
få andra att skratta...
vill att andra ska skratta som jag...
vill se dem le som jag ler...
äkta...
på riktigt...
från sitt djupaste inre...
ett sånt där leende som bara kan bäras fram av den som verkligen är glad...
jag skulle knästan våga säga; lycklig...
sträcker armarna mot månen och säger tack...
dansar i mångudinnans sken...
kan nästan ana hur mina ögon lyser ikapp med himlavalvens alla stjärnor...
som månens strålar på vatten...
med nattens barn skrattar jag genom mörkret...
med älvorna dansar jag långt in på natten...
jag vill omfamna världen...
jag hoppas...
jag älskar...
jag skrattar...
jag vill så mycket...
jag vill sudda bort allt det trista från folks ansikten...
släta ut bekymren från deras hud...
lyfta upp dem som ligger ner...
ge dem vingar...
jag vill att mina vänner mår bra...
att de ler...
att de en dag vet hur det är att le som jag gör just nu...
skratta...
känna hur ens inre jublar...
bubblar av energi...
och jag kan inte sluta le...
kom och dansa med mig i månens sken...
låt mångudinnan se oss le...
höra oss skratta...
låt oss buga mot moder jord och hoppas på en bättre morgon...
släpp loss...
ge efter...
kom och dansa med mig i månens sken...
ta av dig skorna och låt dina tår smekas av det kalla gräset...
kom och skratta med mig under dess kalla ansikte...
känns kärleken från moder jord...
låt den fylla dig...
känn den...
och släpp den fri...
le...
skratta...
omfamna nattens alla varelser...
drömmarna...
dig själv...
och du kommer att känna dig fri...
känna energin fylla dig...
berusa dig...
och du kan inte låta bli att le...
skratta...
leva...
andas...
älska livet...
dig själv...
bara du själv kan släppa den fri...
just nu är jag lycklig!
det har gått fort...
ja, jag vet det...
jag har hört det...
ni undrar...
och visst, jag erkänner...
det har gått fort...
kanske för fort för att en del ska hänga med...
i vad som händer...
i vad som händer med mig...
i min utveckling...
visst, det kanske är så att en del inte själva bearbetat själva tanken av vad som hänt...
att jag har gjort det betyder inte att ni kanske har gjort det...
att vi, jag och exet, har faktiskt gått skilda vägar...
att ”vi” inte finns längre...
att en institution är slut...
vet att när jag pratat med er och träffat er att ni blivit chockade...
men om ni har blivit chockade så kan ni ju ana hur jag har haft det...
kanske en underdrift...
men mitt i allt det här så har jag faktiskt inte tänkt på att ni som ser allt utifrån också behöver bearbeta vad som skett...
och sker...
att ni som finns omkring oss faktiskt också behöver bearbeta vad som hänt...
att ni inte hunnit tänka så långt än...
att se oss som seprata individer...
med ett varsitt liv...
att han har en ny...
och jag mår bra...
så visst, jag kan förstå om ni tycker att det har gått fort...
för mig...
för för honom var det ju klart från första början...
men jag känner att jag inte kan leva efter vad ni känner att jag borde göra...
att jag borde sörja fortfarande...
att det gått för fort...
kan nästan tänka mig att en del anser att det är en fasad eller en mask jag satt upp...
jag kan föräkra er om att det är det inte...
jag mår bra...
jag har gått vidare...
ag kan förklara varför det gått så fort...
har trots allt utbildning bakom mig...
och en del av den är att bearbeta kriser...
för inom mitt yrke så sker detta hela tiden...
kriser...
så jag visste ju vad som skulle komma...
jag visste vilken ordning saker och ting skulle ske...
och jag bestämde redan för början att acceptera det som sker...
och inte svälja det...
för då hade jag inte suttit här idag och skrivit det jag skriver just nu...
och mår som jag mår just nu...
idag...
när orden kommit ut och hans önskning sagd, fanns det ingen återvändo...
han hade bestämt sig...
han hade bearbetat klart allt...
det var över...
nu var det min process som började...
visst, det låter enklare än vad det var...
men jag vill bespara er detaljerna...
och jag tog till kunskapen inom mig angående kriser...
och när det gäller krishantering så finns det fyra naturliga faser;
1. chockfasen - första fasen där man slår bort verkligheten...
där man ännu inte redo att bearbeta det som skett...
2. reaktionsfasen - som tillsammans med den första kallas för den akuta fasen är tiden där man undrar varför och klandrar sig själv...
i den här fasen kommer även försvarsmeknismerna in; regression, förnekelse, projektion, rationalisering, isolering, undertryckande, unrepression, förstärkning och/eller bortträngning...
det är här som sorgreaktionerna kommer in...
övergivenhetens tecken;
sorg, förtvivlan, tomhet, låg vitalitet....
men även vrede och desperata handlingar...
och självdestruktiv och depressivt självförakt...
och som kan ge olika stressymtom; så som hög ångestnivå, dålig sömn, störd dygnsrytm, äter dåligt...
3. bearbetningsfasen - det akuta skedet har lämnats och man kan börja se framåt, framtiden...
4. nyorientering - sista fasen som är en pågående process och där man bär med sig det som hänt, men där man fått ny perspektiv...
fasen där nya intressen ersatt de förlorade, självkänslan återupprättas, svikna förhoppningarna har bearbetats...
i och med att jag visste att det fanns en risk att jag skull hålla undan känslorna och svälja allt...
och därmed förlänga processen...
visste jag att jag var tvungen att göra någonting för att få utlopp för känslorna inom mig...
min lösning var jag drack vin...
inte hela tiden men jag drack, tillräckligt för att känslorna var tvugna att komma upp...
fram...
ut...
säga det jag hade behövde säga...
i och med jag faktiskt var och jobbade under den här tiden så drack jag det när jag var ledig...
på jobbet hade jag masken uppe...
gav sken av att allt var bra...
men utan jobbet hade jag nog gått under helt...
att tvinga sig själv att hålla ihop gav mig styrka...
tvingade mig att gå igenom processen snabbare...
vägra isolera mig...
tvingade mig själv att äta...
tvingade mig själv att upprätthålla någon form av yttre fasad...
gjorde saker mekaniskt...
jobbet gick av ren rutin...
ensamarbete och det blev byte till vakna nattpass...
kanske inte världens smartaste drag, men jag hade en fristad på jobbet...
en plats där jag kunde andas...
komma hemifrån utan att lämna det...
komma hemifrån betydde att jag inte hade allt inpå...
samtidigt som jag fick tid att tänka...
älta...
skriva...
faserna som jag skrivit om ovan är inte fasta utan kan gå in i varandra och man kan ibland kan man hamna på första fasen igen...
chocken jag fick först var bara en av många under den här tiden...
men jag har ältat, bearbetat...
gråtit och svurit...
hatat och sörjt...
till slut kom lugnet...
kaoset inom mig stillades...
jag hade inget mer att säga...
hade sagt allt jag hade att säga...
inga ord...
inga tårar...
och känslan av frid...
men först var jag tvungen att nå absoluta botten...
där, och inte förrän där bröts bandet med honom...
till honom...
det känslomässiga bandet...
den jag skrev om för ett tag sen...
bandet där jag kände hans känslor...
det var jobbigt att hantera hans känslor samtidigt som jag var fullt upp med mig själv...
nu när den är bruten kan jag gå vidare...
inte förrän då, när bandet var brutet kunde jag ta av mig ringen...
jag släppte mig själv fri...
ringen var symbolen för allt som fanns kvar...
ringen var det enda som påminde mig om allt som funnits...
när jag kunde ta av mig den så visste jag att jag var klar...
processen färdig...
bearbetningen var slut...
att jag var fri...
att jag är fri...
jag har gått vidare...
men visst, det kommer att komma dagar där jag ej känner såhär...
där jag inte mår så bra...
men den dagen kommer jag inte att grubbla över redan nu...
jag mår bra...
jag är fri...
och jag vågar hoppas...
jag har hört det...
ni undrar...
och visst, jag erkänner...
det har gått fort...
kanske för fort för att en del ska hänga med...
i vad som händer...
i vad som händer med mig...
i min utveckling...
visst, det kanske är så att en del inte själva bearbetat själva tanken av vad som hänt...
att jag har gjort det betyder inte att ni kanske har gjort det...
att vi, jag och exet, har faktiskt gått skilda vägar...
att ”vi” inte finns längre...
att en institution är slut...
vet att när jag pratat med er och träffat er att ni blivit chockade...
men om ni har blivit chockade så kan ni ju ana hur jag har haft det...
kanske en underdrift...
men mitt i allt det här så har jag faktiskt inte tänkt på att ni som ser allt utifrån också behöver bearbeta vad som skett...
och sker...
att ni som finns omkring oss faktiskt också behöver bearbeta vad som hänt...
att ni inte hunnit tänka så långt än...
att se oss som seprata individer...
med ett varsitt liv...
att han har en ny...
och jag mår bra...
så visst, jag kan förstå om ni tycker att det har gått fort...
för mig...
för för honom var det ju klart från första början...
men jag känner att jag inte kan leva efter vad ni känner att jag borde göra...
att jag borde sörja fortfarande...
att det gått för fort...
kan nästan tänka mig att en del anser att det är en fasad eller en mask jag satt upp...
jag kan föräkra er om att det är det inte...
jag mår bra...
jag har gått vidare...
ag kan förklara varför det gått så fort...
har trots allt utbildning bakom mig...
och en del av den är att bearbeta kriser...
för inom mitt yrke så sker detta hela tiden...
kriser...
så jag visste ju vad som skulle komma...
jag visste vilken ordning saker och ting skulle ske...
och jag bestämde redan för början att acceptera det som sker...
och inte svälja det...
för då hade jag inte suttit här idag och skrivit det jag skriver just nu...
och mår som jag mår just nu...
idag...
när orden kommit ut och hans önskning sagd, fanns det ingen återvändo...
han hade bestämt sig...
han hade bearbetat klart allt...
det var över...
nu var det min process som började...
visst, det låter enklare än vad det var...
men jag vill bespara er detaljerna...
och jag tog till kunskapen inom mig angående kriser...
och när det gäller krishantering så finns det fyra naturliga faser;
1. chockfasen - första fasen där man slår bort verkligheten...
där man ännu inte redo att bearbeta det som skett...
2. reaktionsfasen - som tillsammans med den första kallas för den akuta fasen är tiden där man undrar varför och klandrar sig själv...
i den här fasen kommer även försvarsmeknismerna in; regression, förnekelse, projektion, rationalisering, isolering, undertryckande, unrepression, förstärkning och/eller bortträngning...
det är här som sorgreaktionerna kommer in...
övergivenhetens tecken;
sorg, förtvivlan, tomhet, låg vitalitet....
men även vrede och desperata handlingar...
och självdestruktiv och depressivt självförakt...
och som kan ge olika stressymtom; så som hög ångestnivå, dålig sömn, störd dygnsrytm, äter dåligt...
3. bearbetningsfasen - det akuta skedet har lämnats och man kan börja se framåt, framtiden...
4. nyorientering - sista fasen som är en pågående process och där man bär med sig det som hänt, men där man fått ny perspektiv...
fasen där nya intressen ersatt de förlorade, självkänslan återupprättas, svikna förhoppningarna har bearbetats...
i och med att jag visste att det fanns en risk att jag skull hålla undan känslorna och svälja allt...
och därmed förlänga processen...
visste jag att jag var tvungen att göra någonting för att få utlopp för känslorna inom mig...
min lösning var jag drack vin...
inte hela tiden men jag drack, tillräckligt för att känslorna var tvugna att komma upp...
fram...
ut...
säga det jag hade behövde säga...
i och med jag faktiskt var och jobbade under den här tiden så drack jag det när jag var ledig...
på jobbet hade jag masken uppe...
gav sken av att allt var bra...
men utan jobbet hade jag nog gått under helt...
att tvinga sig själv att hålla ihop gav mig styrka...
tvingade mig att gå igenom processen snabbare...
vägra isolera mig...
tvingade mig själv att äta...
tvingade mig själv att upprätthålla någon form av yttre fasad...
gjorde saker mekaniskt...
jobbet gick av ren rutin...
ensamarbete och det blev byte till vakna nattpass...
kanske inte världens smartaste drag, men jag hade en fristad på jobbet...
en plats där jag kunde andas...
komma hemifrån utan att lämna det...
komma hemifrån betydde att jag inte hade allt inpå...
samtidigt som jag fick tid att tänka...
älta...
skriva...
faserna som jag skrivit om ovan är inte fasta utan kan gå in i varandra och man kan ibland kan man hamna på första fasen igen...
chocken jag fick först var bara en av många under den här tiden...
men jag har ältat, bearbetat...
gråtit och svurit...
hatat och sörjt...
till slut kom lugnet...
kaoset inom mig stillades...
jag hade inget mer att säga...
hade sagt allt jag hade att säga...
inga ord...
inga tårar...
och känslan av frid...
men först var jag tvungen att nå absoluta botten...
där, och inte förrän där bröts bandet med honom...
till honom...
det känslomässiga bandet...
den jag skrev om för ett tag sen...
bandet där jag kände hans känslor...
det var jobbigt att hantera hans känslor samtidigt som jag var fullt upp med mig själv...
nu när den är bruten kan jag gå vidare...
inte förrän då, när bandet var brutet kunde jag ta av mig ringen...
jag släppte mig själv fri...
ringen var symbolen för allt som fanns kvar...
ringen var det enda som påminde mig om allt som funnits...
när jag kunde ta av mig den så visste jag att jag var klar...
processen färdig...
bearbetningen var slut...
att jag var fri...
att jag är fri...
jag har gått vidare...
men visst, det kommer att komma dagar där jag ej känner såhär...
där jag inte mår så bra...
men den dagen kommer jag inte att grubbla över redan nu...
jag mår bra...
jag är fri...
och jag vågar hoppas...
fotfäste...
äntligen har jag funnit fotfäste igen...
balansen hittad igen...
kaoset har blivit till ordning...
känslorna under kontroll...
jag mår bra nu...
helgen gav mig perspektiv på tillvaron...
mitt liv...
min framtid...
och jag kan våga hoppas igen...
jag behövde nå absoluta botten innan jag kunde resa mig upp igen...
börja på ett tomt blad...
börja om från början...
skriva min historia...
själv, inte ensam...
det är en stor skillnad...
fem veckor av känslomässigt helvete kan ta slut...
det går över...
saker och ting sker av en anledning...
vad den anledningen är vet jag ej...
det får framtiden utvisa...
men hoppet har tänds inom mig igen...
att våga tro...
att våga känna tillit...
att våga känna igen...
och jag sover...
och drömmer...
ljusa drömmar...
drömmar...
mardrömmarna är över för tillfället...
tänk att en enda kväll kan utföra mirakel...
tänk att en enda kväll kan ge mig sinnesro...
ge mig livet tillbaka...
och fått nyfikenheten tillbaka...
livsglädjen...
hoppet...
tänk vad bara en enda kväll kan göra för skillnad...
visst, det kommer finnas dagar där jag ej känner så här...
men påminn mig då om hur jag mår just nu...
ikväll...
för jag har tagit tillbaka mitt liv...
av spillrorna från förr kommer jag bygga upp en bättre tillvaro...
där jag kommer att lita mer på magkänslan...
drömma mer...
våga mer...
älska mer...
ja, ni vet...
balansen hittad igen...
kaoset har blivit till ordning...
känslorna under kontroll...
jag mår bra nu...
helgen gav mig perspektiv på tillvaron...
mitt liv...
min framtid...
och jag kan våga hoppas igen...
jag behövde nå absoluta botten innan jag kunde resa mig upp igen...
börja på ett tomt blad...
börja om från början...
skriva min historia...
själv, inte ensam...
det är en stor skillnad...
fem veckor av känslomässigt helvete kan ta slut...
det går över...
saker och ting sker av en anledning...
vad den anledningen är vet jag ej...
det får framtiden utvisa...
men hoppet har tänds inom mig igen...
att våga tro...
att våga känna tillit...
att våga känna igen...
och jag sover...
och drömmer...
ljusa drömmar...
drömmar...
mardrömmarna är över för tillfället...
tänk att en enda kväll kan utföra mirakel...
tänk att en enda kväll kan ge mig sinnesro...
ge mig livet tillbaka...
och fått nyfikenheten tillbaka...
livsglädjen...
hoppet...
tänk vad bara en enda kväll kan göra för skillnad...
visst, det kommer finnas dagar där jag ej känner så här...
men påminn mig då om hur jag mår just nu...
ikväll...
för jag har tagit tillbaka mitt liv...
av spillrorna från förr kommer jag bygga upp en bättre tillvaro...
där jag kommer att lita mer på magkänslan...
drömma mer...
våga mer...
älska mer...
ja, ni vet...