hRaven

officiellt första dagen i min nya lägenhet...
men jag har varit här snart en vecka...
skönt...
underbart...
första dagarna var jag inte ensam...
helgen gick...
nästan sprang förbi...
eller den kanske skrattade tillsammans med oss innan den tog avsked...
och lämnade över till vardagen...
som definitivt varit annat än grå...
trots regnet... *ler*

men det var en skön helg...
har fortfarande ett leende på läpparna när jag tänker på den...
mycket skratt...
gamla vänner...
nya vänner...
ovärderliga...
underbara...
och att se hur de umgås tillsammans...
de som aldrig setts...
hur de hittade varandra...
i glädjen...
i skrattet...
i livet...
och livet log med oss en stund...
skrattade med oss en stund och gick sen vidare...
som om den ville försäkra sig om att vi har det bra...

helgen har så här i efterhand känts som en fristad...
en fristad där ingenting annat än just då, här och nu, existerade...
och på nåt sätt så stannade den känslan kvar här hemma...
lugnet flyttade in hos mig...
ett lugn som jag inte kan ignorera...
kan nästan känna den...
hur den ”tvingar” mig att ta det lugnt...
andas...
och bara sätta mig ner för en stund...
att sakerna ligger kvar i kartonger stör mig inte det minsta...
vilket det borde göra, de ligger överallt...
men just nu, nej...
det känns ombonat, trots kaoset...
det känns tryggt...
varmt...
hemma...

och jag?
jag lyssnar inåt...
lyssnar till min inre röst...
hittat lugnet...
glädjen i mig själv...
den fanns där tidigare, det vet ni som läser mina inlägg...
men nu lämnar den inte mig som den kunde göra...
visst, det finns tillfällen när den svikit mig men det beror på andra saker...
saker som jag inte kan påverka...
vädrets makter som påverkar mig mer än jag vill erkänna...
naturens krafter som kan ibland bli övermäktiga...
kroppens hormoner...
men det har varit bra, för nu vet jag vad jag inte ska göra när det är så...
vad jag ska undvika när det är så...
extrem vädret...
den tiden på månaden...
det är ett helvete att vara en känslig varelse av honkön ibland... *ler*

men lugnet finns där i grunden...
i botten...
gror...
blir starkare...
glädjen finns där också...
pyr...
och bubblar...
och fyller mig med.... lust?
lust att göra allt...
återupptäcka allt...
uppleva nya saker...
den vill att jag ska dansa...
den vill att jag ska skratta...
och den har gjort mig mer öppen...
öppen för nya saker...
öppen för en ny framtid...
och jag ser fram emot den här sommaren...
den här första tiden...
tiden där jag har rätten att bete mig lite underligt...
som kalv på grönbete...
eller var det som kossan efter en lång vinter?
jaja...
oavsett vilket det är så kommer det vara en tid av många upplevelser...
känslostormar...
berg och dalbana...
förhoppningsvis inga djupdykningar i avgrunden...

och denna glädje för livet...
för mig själv...
för andra...
den smittar av sig...
och den här nya öppenheten har fått mig att se sidor hos folk jag inte trodde fanns...
eller snarare inte sett tidigare...
eller är det så att jag inte velat se?
men även sidor hos mig själv som jag tryckt undan så länge...
pratat om saker som jag inte pratat med folk om på väldigt många år...
jag har börjat hitta tillbaka till min egen röst...
min inre röst...
den jag tystat...
öppenheten har fått mig upptäcka saker som jag blundat för...
öppnat dörrar som varit låsta...
låsta för mig själv...
men även för andra...
mest för andra...
eller kanske är det bara så att jag lyssnar nu?
ser?
känner?
det som jag inte gjort på många år...
för det är trots allt så att finns den så gör det det...
för den kan inte tas bort...
den kan endast kvävas...
tystas...
tigas...
ignoreras...
men jag gör det inte längre...
jag har gjort...
aldrig igen...

jag lyssnar...
jag känner...
och jag ser...

jag...