hRaven

Började skriva ett inlägg, som jag omvandlade till ett mail, som jag sedan aldrig skickade iväg eller sparade. Inlägget blev för personligt, mailet för privat. Vissa saker ska man låta vara osagda. Och började tänka på jämvikt. Balansen jag saknar i mitt just nu. Allt skit som har hänt, det ena större än det andra och de bra sakerna i mitt liv kan jag räkna på en hands fingrar. Om jag använder alla fem beror på hurdan dag jag har eller haft. Tror ju på att saker och ting sker av en anledning, oavsett vad den anledningen är. Men hur mycket skit ska man orka tåla? Borde det inte finnas en kosmisk jämvikt för det här? Någonting som reparerar skadan efter allt skit. Att för varje dålig sak så ska man få uppleva någonting bra, någonting som balanserar vågen på nåt sätt. Just nu har jag riktig slagsida på min våg. De negativa sakerna överväger och de bra sakerna håller på och trillar ur den andra skålen. Ibland känns det till och med som om att de verkar vilja komma bort ur den. Jag skulle vilja ta ett snack med den som blandat korten som jag tilldelats. Ödets groupier typ. Just nu sitter jag med en väldigt dålig hand, har inte riktigt lärt mig spelet än. Jo, jag är medveten om pokerassociationerna just nu men det känns ju så. Jag vet att jag måste spela den här handen klart innan jag får nya tilldelade. Men det känns som om jag sitter och spelar samma spel om och om igen. Ett spel som jag jämt förlorar. Som om alla andra har en bra hand eller sitter med tre ess i ärmen. Kanske måste jag lära mig nåt av detta först eller nåt. Eller så får jag lägga mig, och hoppas att ödets groupier ger mig bättre kort nästa gång. Eller så måste jag helt enkelt lära mig att bluffa. Inte visa vad jag känner. Inte avslöja vad som sker bakom mina gråblå. Men jag är så dålig på att ljuga. Jag vet inte hur man gör riktigt. Kanske lika bra, för en lögn är aldrig bra. Det finns inga bra lögner. Det finns inga bra tillfällen att ljuga. För man lurar bara sig själv, och det vet jag av erfarenhet fungerar bara en tid innan den slår tillbaka. De få gångerna jag faktiskt gjort det, för väldigt länge sen. Ärlighet vara längst heter det ju. Ljuger man om man inte säger saker högt? Nej, jag vet att svaret är det nej, men ibland kan man bli ifrågasatt för saker som man tänkt men inte sagt. Saker som kanske varit bra att ha sagt, när man tänkte dem. Kände dem. För sen är det för sent har jag hört. Men mitt mod sviker mig. En del saker gör en väldigt sårbar. Och efter allt skit som jag haft i mitt liv vill jag inte blotta mig igen. Jag har varit hudlös, känslig och sårbar. Vill inte riskera att bli hudlös igen. Jag behöver jämvikt först. Balans i tillvaron. Det kanske blir för sent att säga nåt sen, men den risken tar jag. Vill ju inte att de få bra sakerna i mitt liv blir ännu färre. De är väldigt få just nu, och jag vill så gärna ha dem kvar. Värdesätter dem alla. Och om det finns en kosmisk jämvikt så har den en stor skuld att betala till mig, med ränta. Snarast. Men visst, min livslektion just nu kanske är att ha tålamod. Att jag måste lära mig att jag inte kan få det jag vill ha. Att jag inte dör om jag få vänta en stund till. Om jag lider är en annan sak. Men kanske är det så att; good things comes to those who wait. Jaha, får väl ta en kölapp i livets väntrum och hoppas på att jag inte måste sitta och vänta alltför länge. Hoppas dem inte går på lunch under tiden också.
___

jag väntar.
___

tålamod var det ja.