hRaven

de flesta av oss bär på en längtan...
en längtan som vi kanske egentligen inte vill erkänna för oss själva...
men den finns där...
ibland kommer den i form av tristess...
att nåt saknas...
fattas...
men man inte riktigt vet vad det är...
som en hägring vid horisonten...
men den finns där...
sen börjar man se konturerna...
först suddigt...
sen tydligare för att sen synas ordentligt...
ibland är denna bild något man inte hade förväntat sig...
att längtan fick en skepnad, en röst eller kanske till och med ett ansikte...
oavsett vilket av de så kan man inte ignorera den...
den finns där...
sen är det upp till en själv att avgöra vad man vill göra åt den eller det...

innan man inser vad ens längtan hade för innehåll känner man bara förvirring...
vilsen i en värld med miljoner valmöjligheter...
men ingen av dem känns som det är för en själv...
men sen blir den tydlig och klar...
och då kommer det svåra; valet...
ska man göra någonting åt det eller kanske blir man bekväm...
lat...
och låter den passera...
tiger ihjäl den...
svälter ut den på ett eller annat sätt...
för det är trots allt ganska bekvämt med det gamla...
invanda...
även om man inte trivs i det...
för man känner sig trygg i det...
man vet vad man har...
man vet hur det funkar...
man vet vad man får...
men det ger en ingen tillfredsställelse längre...
men den är trygg...
det andra är ett steg ut till det okända...
otrygga...
och allt är som ett oskrivet blad...
man vet att man måste göra det...
för sin egen skull...

för när längtan väl har fått en form kan man inte ignorera den...
visst, du kan tro att den försvinner men den finns där...
som en gnista som väntar på att få fyr...
bli en eld...
man känner att den finns där...
ständig påminnelse om någonting annat...
det är upp till en själv om man väljer att gå den vägen...
oftast är den vägen smal...
kanske för att inte så många gått där...
eller så ser man inte den vid första anblicken...
kanske måste du trampa upp stigen själv...
oavsett så måste det göras...
för du ser den...
känner av den...
vill nå den på nåt sätt...
vägen dit är full av prövningar...
men den är din...
bara din...
man kan inte följa andras fotspår när man väl förstått vad ens längtan är...
eller ens längtan efter var...
du kan inte följa andra när man ska göra avgörande livsval...
bara man själv vet...
och det faktum att du måste göra resan själv...
ingen annan kan göra den åt dig...
du kan ha människor omkring som stöttar dig, ja...
men i slutändan är det bara en själv som kan göra nåt åt saken...
du kan se den breda vägen längre fram...
den lockar dig...
du vet vad som finns där...
men du måste ta dig genom snårskogen själv...
kvicksand eller vad du nu vill kalla det...
visst, att be en vän om hjälp...
hålla en uppe...
när man faller...
vacklar...
för ensam är inte stark...
oavsett vad de säger...

det gör ont att utvecklas...
det gör ont att släppa taget...
men det man får när man väl börjat vandra är värt det...
för det man upptäcker saker på vägen...
ser nyanser...
färger...
känner dofter...
liv...
och förvirringen släpper...
oron släpper...
du vet att du är på väg...
man har ett mål...
oavsett hur det ser ut så är man på väg...
rädslan för det okända blir ett minne blott...
man blir nyfiken...
intresserad...
och man stannar upp...
omvärderar...
omstrukturerar...
kanske sätter man om kursen...
tar en omväg...
stannar en stund...
ser saker för vad det är istället för vad det var...
lusten att göra saker kommer tillbaka...
viljan att förändra tar tag i en...
och skygglapparna är borttappade för länge sen...
kanske till och med slängda?

jag befinner mig på den stigen just nu...
ser snårskogen...
ser kvicksanden...
har trampat snett en och en annan gång...
rivit mig på törnen...
men hittat tillbaka till stigen igen...
gått vilse i den djupa mörka skogen...
hittat tillbaka till den ljusa vägen...
vet ej vad som väntar mig på andra sidan...
känner bara att jag inte vill upp på den breda vägen än...
jag är inte klar...
jag har så roligt på min resa...
jag har hittat skrymslen och vrån som jag gärna vill utforska en stund till...
jag har stött på saker jag gärna vill se mer av...
jag har hittat människor på vägen jag gärna vill ta med mig till resans slut...
hittat förgreningar på stigen jag vandrar på...
fått välja...
kanske till och med fått gå tillbaka en bit för att hitta den väg jag är menad att vandra...
men jag har inte bråttom...
har en del att ta itu med i dem mörka skogarna...
saker att dränka i kvicksanden...
och snårskog att hacka mig igenom...
men jag är inte ensam...
själv, ja...
men inte ensam...
och jag har ett mål...
jag vet vad min längtan består av...
hur den ser ut...
resan kommer inte bli lätt...
resan kommer att bli lång...
med små avstickare här och där...
har vissa saker att hämta upp på vägen...
det finns också en och en annan uppförsbacke...
men den känns inte omöjlig...
den känns genomförbar...
den går att tillfredsställa...
bara jag tar en sak i taget...
en dag i taget...
för saker och ting händer av en anledning...
och i en viss ordning...
vi får se om tålamod är en av mina bättre egenskaper...
kan ju bli rastlös och frustrerad emellanåt...
bara jag ger det tid...

längtar...
längtan...