hRaven

ja, jag vet...
jag borde kanske ge upp rubriken vid det här laget, men jag är inte klar...
samma tanketråd som i det första av dem här...
och det känns som en ny rubrik bara skulle förvirra folk...
eller kanske är det för min egen skull?
för skrivandet är för min egen skull..
egentligen så vet jag ju inte om folk läser det jag skriver...
orkar läsa det jag skriver...
vill?
jaja...
åter till tanketråden som är orsaken till rubrikföljetonget...

*

för att kunna gå vidare måste någonting dö...
för att kunna utvecklas som människa måste något dö...
en form av symbolisk självmord...
en form av mord på den egna personen...

allting har sin egen rytm...
naturen...
livet...
vi själva...
man kan se det som att människan har egna årstider...
där man som naturen har egna tider där man känner att man är mer energisk...
och perioder där man inte är det...
vi måste bara finna rytmen i oss och ge den utrymme...
detta innebär att vi måste finna en rytm i våra liv där vi tillåter oss själva att ta vara på de olika faserna i den...
rytmen jag talar om är den där en ens tid är delad i tre;
en för vila, en för arbete och den tredje för reflektion/avkoppling/social samvaro med mera...
finner man den balansen kan allt vara möjligt...
men när man inte kan följa den inre rytmen eller årstiden börjar en process som kan sluta på flera sätt...
men med störst sannolikhet blir du sjuk...
deprimerad...
kroppen eller snarare hjärnan har bara ett sätt att tvinga oss att ta det lugnt...
och det är genom att sätta stopp...
sluta fungera...
en del menar på att nedstämdhet och depression är av ondo...
men jag ser det inte så...
för om man ser till det faktum att en förutsättning för att bli deprimerad är att man vill något med sitt liv...
är man nöjd med det man har så brukar man inte bli deprimerad...

men att bli depimerad eller vara det är en sund reaktion på ett liv som inte är i balans...
där den roll vi har inte är hälsosam...
eller den livsstil tär på oss istället för att ge oss kraft...
på så sätt blir depressionen kroppens sätt att tvinga oss att omvärdera och omstrukturera vårt liv...
för oftast är depression en följd till att man inte tagit hänsyn till sitt känsloliv och behovet av vila...
inte gett sig själv tid för återhämtning och reflektion...
och när man ignorerat den sidan av sig själv finns det en risk att man faller ner i tårarnas hav...
även om man tror att man gjort det...
det är då som man begår det symboliska självmordet...
att sjunka ner från våra högt flygande planer, drukna och födas på nytt...
där man måste vara beredd att satsa sitt ego, sin självbild, för att nå total omvandling och pånyttfödelse...
att våga ge efter...
att våga känna efter...
att våga släppa den gamla bilden av en själv...
att hitta det modet är inte enkelt, men nödvändigt om man ska komma upp på fötter igen...
att våga erkänna att det man trodde på inte finns längre är svårt...
att våga låta livet stanna upp en stund kan vara svårare än man trott...
ibland blir man tvingad in i den här fasen...
men man kommer ur den starkare...
med en insikt man saknade innan den...
lärt känna sig själv igen...
den man blivit...
är...

att tappa taget för en stund innebär också att man kan ta tag i något annat när man reser sig upp...
men ibland händer det saker som tvingar oss att göra det grundligt...
för man behöver vara hudlös en tid för att finna sin nya identitet...
få ett nytt skal, som är större än den du haft... hade...
men oftast är denna process någonting som man lever med...
någonting som pågår hela livet...
någonting som man egentligen inte reflekterar så mycket över...
för vi skapar en identitet...
man lever i den...
och överger skalet när den inte längre tjänar sitt syfte...
när man blivit medveten om att man är mer än så...

man kan se det som en del i en cykel av skapande och liv...
där någonting som begränsar ens utveckling, expansion och mognad måste dö...
det förflutna kan inte ändras...
men vi kan ändra förutsättningarna för framtiden...
begå mord på den egna självbilden...
den självbild som begränsar oss och får oss att känna oss instängda...
där vi vet vad vi är...
vi vet våra brister...
och vi vet vad vi gör...
men inte vad som kan göras annorlunda...
genom att ta ihjäl den gamla självbilden och skapa en ny identitet...
lämna det gamla sättet att vara och tänka...
och på så sätt finna nya möjligheter...
andra val...
andra sätt att göra tillvaron meningsfull...
vi skapar oss själva samtidigt som vi är oss själva...

genom att säga ja är att ta ansvar för den del av ödet som vi kan påverka...
för vi har ju en fri vilja...
en vilja som innebär att vi har en möjlighet att välja mellan att frivilligt följa med dit vårt öde leder oss, eller spjärna emot...
det är vår attityd till det som sker oss som är avgörande...
attityden till det vi möter på vår livsväg av utmaningar och prövningar...
vi kan inte påverka ödet, men vi kan påverka vår attityd till den...
även om det ibland känns som att det inte är så mycket som vi kan påverka så finns den där...
valmöjligheten...
vi har ett val att göra...
oavsett vad det är man ställs inför...
acceptera eller dö, liksom...
men oavsett hur man förhåller sig till ödet så har allt en mening...
du vet aldrig exakt vad det är du kommer att ställas inför...
du vet inte om du kommer att ha möjligheten att göra det du längtar efter eller har planerat att göra...
men förhoppningsvis känner du att du har ett syfte med det du gör...
ett syfte med dina mål...
ett syfte med dig själv...
du kommer att bli tvungen att ändra riktning på din livsväg...
anpassa dig...
ta andra risker än du trott...
lösa problem på vägen...
övervinna motstånd...
hantera kritik, även självkritiken...
och ibland kommer det att kännas som om du underkastar dig ditt öde...
men det är det som kallas för livet...
det blir sällan som du tänkt dig, men det kan bli bra ändå...
för kanske är det så att det är strävan efter någonting som är meningen med allt vi gör...
inte målet i sig...
för målet kan vara någonting helt annat än vad vi tänkt oss...
visst, man kan lätt nedslås av funderingar som dess, men om du tänker efter hur det sett ut i ditt liv...
helt ärligt så vet du att när du väl nått ditt mål med någonting så kan det vara så att det inte alls är vad du tänkt dig...
inte alls var det du letade efter...
strävade efter...
ville ha...
men att resan dit var värt besväret...
att det blev strävandet i sig som gav en tillfredsställelse...

man skapar sitt liv...
till en viss gräns...
det är en del av att vara människa...
en varelse av kött och blod...
du skulle säkert kunna skapa en perfekt värld...
om det inte hade varit för alla andra människor...
man kontrollerar dem inte...
även om man önskar det ibland...
dem har en egen vilja...
deras livsväg kanske inte är den samme som du går på...
kanske är det bara ett kort möte mellan er...
även om man önskar nåt annat...
det handlar om att inte ge upp...
det handlar om att känna tillit...
våga känna...
för oavsett hur man vänder och vrider på det är vi kännande och tänkande varelser...
det handlar om att det som sker sker av en anledning, för dig...
att ta det som ödet utsätter en för och omsätt det i handling på ditt eget sätt är det som gör dig unik...
ingen annan kan göra det åt dig...
man har egentligen inget annat val...
antingen gör du det, accepterar ödet eller dör dom människa...
med det menar jag att man stannar i sin egen utveckling...
i utvecklingen av den egna individen och som en social varelse...
och vem vill bli kvar i det förflutna?


*

ja, nu blev det sådär långt igen...
men vad ska jag göra?
vägrar censurera mig själv...
vägrar korta av...
klippa och klistra...
jag skriver ju trots allt frör min egen skull...
om andra sen orkar läsa ”allt” så får man vara tacksam...