hRaven

när man har distans till saker och ting börjar man se dem för vad det är...

all mörker blir till ljus...

och jag kan vara glad för dem där stunderna av mörker...

glad?

ja...

annars skulle jag inte kunna se det jag har idag...

se det som sker med mig...

utvecklingen...

och dem jag har omkring mig...

vännerna...

vänskapen som fått en annan dimension...

andra dimensioner...

ibland kan jag undra hur jag hamnade här...

jag kan känna viss glädje i att saker och ting faktiskt ägt rum...

även om det kanske inte varit som jag hoppats eller trott...

även om jag kan känna att den smärta som jag bar på var tung...

jag kan inte börja om från början...

och skulle jag få valmöjligheten att göra det så skulle jag tacka nej...

jag kan inte göra något av det som skett ogjort...

och vill inte det heller...

varje beslut som tagits har någonting annat valts bort...

ja, bokstavligt...

vad det var som gjorde att den väg jag faktiskt valde själv skulle visa sig vara sån här...

för visst handlar det om det egna valet...

men jag har fått så mycket mer...

men jag kan inte gå tillbaka och byta väg...

bara välja nya vägar...

nya stigar...

trampa upp nya vägar...

göra nya val...

nya beslut...

välja bort någonting till förmån av andra saker...

bättre...

bättre för mig...

ingenting annat...

det har funnits dagar där jag velat ge upp allt...

men sen tar nyfikenheten överhanden...

det finns någonting annat...

och hoppet väcks till liv...

men jag måste tvinga mig själv att ta det lugnt..

skynda långsamt...

måste hinna ifatt mig själv...

låta saker och ting grunda sig...

tankarna få ro...

kaoset förvandlas till stiltje...

få nytt fokus...

och nya mål...

visst, det finns dagar där jag blir frustrerad av att det inte händer någonting...

tristess...

men det är en fas...

en tid som jag behöver för att orka med det som kommer att komma...

jag är envis...

jag har tålamod...

jag kan vänta...

saker och ting sker ju av en anledning...

skyndar jag på saker nu blir det bara fel...

och det jag önskar kommer aldrig bli uppfyllt...

för man vet när man är klar...

när det är dags att ta nästa steg...

så just nu tar jag vara på den här tiden av tomhet...

ensamhet...

limbo...

visst, man kanske ska kalla det nåt annat, men det är ju det det är...

tomhet, innan man vet vad man ska fylla den med...

men det är en konst att kunna ta vara på den...

att lära sig att göra ingenting...

ensamhet, för man är ensam...

även om man inte är själv...

och limbo, för det känns som jag är fast mellan två världar...

det nya och det gamla...

och det gamla är en dag bort ju längre tiden går...

även om det finns dagar då den är tätt intill...

människor som påminner om vad det var...

det är bara jag som kan se till att den håller sig där den hör hemma...

mitt nya har jag inte fått grepp om än...

att den är här vet jag redan..

jag upplever den varje dag, men vad den vill mig vet jag inte...

ingen struktur...

inga löften...

inga mål...

inte än...

börjar ana dem...

dem finns där...

vet det...

men som sagt, jag ser det inte än...

har inte gjort några val än...

befinner mig fortfarande på mitt öppna fält...

har hela världen vid mina fötter...

inga vägar...

inga vägskäl...

kanske för att slippa välja väg...

kanske är det så att jag inte vill göra dem valen än...

just nu...

utan bara vara...

se vart vinder bär mig...

inga löften...

inga ord...

ingenting...

det är där min längtan finns...