hRaven

ja, jag vet det...
jag har hört det...
ni undrar...
och visst, jag erkänner...
det har gått fort...
kanske för fort för att en del ska hänga med...
i vad som händer...
i vad som händer med mig...
i min utveckling...

visst, det kanske är så att en del inte själva bearbetat själva tanken av vad som hänt...
att jag har gjort det betyder inte att ni kanske har gjort det...
att vi, jag och exet, har faktiskt gått skilda vägar...
att ”vi” inte finns längre...
att en institution är slut...
vet att när jag pratat med er och träffat er att ni blivit chockade...
men om ni har blivit chockade så kan ni ju ana hur jag har haft det...
kanske en underdrift...
men mitt i allt det här så har jag faktiskt inte tänkt på att ni som ser allt utifrån också behöver bearbeta vad som skett...
och sker...
att ni som finns omkring oss faktiskt också behöver bearbeta vad som hänt...
att ni inte hunnit tänka så långt än...
att se oss som seprata individer...
med ett varsitt liv...
att han har en ny...
och jag mår bra...
så visst, jag kan förstå om ni tycker att det har gått fort...
för mig...
för för honom var det ju klart från första början...
men jag känner att jag inte kan leva efter vad ni känner att jag borde göra...
att jag borde sörja fortfarande...
att det gått för fort...
kan nästan tänka mig att en del anser att det är en fasad eller en mask jag satt upp...
jag kan föräkra er om att det är det inte...
jag mår bra...
jag har gått vidare...

ag kan förklara varför det gått så fort...
har trots allt utbildning bakom mig...
och en del av den är att bearbeta kriser...
för inom mitt yrke så sker detta hela tiden...
kriser...
så jag visste ju vad som skulle komma...
jag visste vilken ordning saker och ting skulle ske...
och jag bestämde redan för början att acceptera det som sker...
och inte svälja det...
för då hade jag inte suttit här idag och skrivit det jag skriver just nu...
och mår som jag mår just nu...
idag...

när orden kommit ut och hans önskning sagd, fanns det ingen återvändo...
han hade bestämt sig...
han hade bearbetat klart allt...
det var över...
nu var det min process som började...
visst, det låter enklare än vad det var...
men jag vill bespara er detaljerna...
och jag tog till kunskapen inom mig angående kriser...
och när det gäller krishantering så finns det fyra naturliga faser;
1. chockfasen - första fasen där man slår bort verkligheten...
där man ännu inte redo att bearbeta det som skett...
2. reaktionsfasen - som tillsammans med den första kallas för den akuta fasen är tiden där man undrar varför och klandrar sig själv...
i den här fasen kommer även försvarsmeknismerna in; regression, förnekelse, projektion, rationalisering, isolering, undertryckande, unrepression, förstärkning och/eller bortträngning...
det är här som sorgreaktionerna kommer in...
övergivenhetens tecken;
sorg, förtvivlan, tomhet, låg vitalitet....
men även vrede och desperata handlingar...
och självdestruktiv och depressivt självförakt...
och som kan ge olika stressymtom; så som hög ångestnivå, dålig sömn, störd dygnsrytm, äter dåligt...
3. bearbetningsfasen - det akuta skedet har lämnats och man kan börja se framåt, framtiden...
4. nyorientering - sista fasen som är en pågående process och där man bär med sig det som hänt, men där man fått ny perspektiv...
fasen där nya intressen ersatt de förlorade, självkänslan återupprättas, svikna förhoppningarna har bearbetats...

i och med att jag visste att det fanns en risk att jag skull hålla undan känslorna och svälja allt...
och därmed förlänga processen...
visste jag att jag var tvungen att göra någonting för att få utlopp för känslorna inom mig...
min lösning var jag drack vin...
inte hela tiden men jag drack, tillräckligt för att känslorna var tvugna att komma upp...
fram...
ut...
säga det jag hade behövde säga...
i och med jag faktiskt var och jobbade under den här tiden så drack jag det när jag var ledig...
på jobbet hade jag masken uppe...
gav sken av att allt var bra...
men utan jobbet hade jag nog gått under helt...
att tvinga sig själv att hålla ihop gav mig styrka...
tvingade mig att gå igenom processen snabbare...
vägra isolera mig...
tvingade mig själv att äta...
tvingade mig själv att upprätthålla någon form av yttre fasad...
gjorde saker mekaniskt...
jobbet gick av ren rutin...
ensamarbete och det blev byte till vakna nattpass...
kanske inte världens smartaste drag, men jag hade en fristad på jobbet...
en plats där jag kunde andas...
komma hemifrån utan att lämna det...
komma hemifrån betydde att jag inte hade allt inpå...
samtidigt som jag fick tid att tänka...
älta...
skriva...

faserna som jag skrivit om ovan är inte fasta utan kan gå in i varandra och man kan ibland kan man hamna på första fasen igen...
chocken jag fick först var bara en av många under den här tiden...
men jag har ältat, bearbetat...
gråtit och svurit...
hatat och sörjt...
till slut kom lugnet...
kaoset inom mig stillades...
jag hade inget mer att säga...
hade sagt allt jag hade att säga...
inga ord...
inga tårar...
och känslan av frid...
men först var jag tvungen att nå absoluta botten...
där, och inte förrän där bröts bandet med honom...
till honom...
det känslomässiga bandet...
den jag skrev om för ett tag sen...
bandet där jag kände hans känslor...
det var jobbigt att hantera hans känslor samtidigt som jag var fullt upp med mig själv...
nu när den är bruten kan jag gå vidare...
inte förrän då, när bandet var brutet kunde jag ta av mig ringen...
jag släppte mig själv fri...
ringen var symbolen för allt som fanns kvar...
ringen var det enda som påminde mig om allt som funnits...
när jag kunde ta av mig den så visste jag att jag var klar...
processen färdig...
bearbetningen var slut...
att jag var fri...
att jag är fri...
jag har gått vidare...
men visst, det kommer att komma dagar där jag ej känner såhär...
där jag inte mår så bra...
men den dagen kommer jag inte att grubbla över redan nu...

jag mår bra...
jag är fri...
och jag vågar hoppas...