hRaven

tiden går...
och funderar på det som varit...
ser på det som jag varit...
jag ser på allt som varit...
jag blickar bakåt...
men framför allt framåt...
jag står vid ett vägskäl...
vet inte riktigt vilken väg jag ska gå...
vägskäl?
snarare som ett öppet fält...
ett stäpp någonstans mitt i livet...

ett stäpp där jag inte ser någonting annat än bara den soldränkta stäppen...
det gröna hav jag har framför mig...
horisonen långt långt borta...
kan ana konturerna av ett berg...
ser svagt de snötäckta topparna...
det finns ingenting annat...
ingenting annat än mig...
i ett landskap orört av människan...
på en plats där ingen annan varit...
på en plats där ingen satt sin fot...
på en plats där mina bara fötter sätter de första spåret...
först obemärkt...
trevande...
smeker det gröna havet med mina tår...
låter den kittla fotsulan...
känner hur jorden andas...
känner hur den ger mig kraft...
och jag tar första steget...
stäppen breder sig ut framför mig...
bakom mig...

det enda jag känner är frid...
ett lugn som jorden ger mig...
kärleksfullt smeker gräset mina bara fötter...
som om de har väntat på mig...
som om den visste att jag var på väg...
men att jag tog tid på mig...
alltför lång tid...
vinden kommer som en välkomnande famn...
greppar tag om mitt hår...
smeker min kind...
ber mig att blunda...
andas in dofterna den för med sig...
doften av frid...
frihet...
och känslan fyller mig...
sprider sig...
får hjärtat att bubbla...
jubbla...
och skrattet väller fram och ut över mina läppar...
jag hör hur vinden tar tag i den och för den vidare...
leker med den...
omfamnar den...
känner hur vinden smeker min hud...
leker med mig...
tar mina händer och leder mig vidare...
framåt...
ber mig följa med och leka...
skratta...
le...

mina fötter nuddar knappt marken där jag går fram...
och jag ser hur en glaslabyrint tornar sig upp framför mig...
stor och genom skinlig...
som speglar det gröna stäpp omkring den...
vinden saknar ner mina steg...
jag går fram till glasväggen och kikar in...
ser inte så mycket i första anblicken...
följer glaset en bit och hittar en igång...
först är allt otydligt där inne...
trots ljuset...
sakta kommer detaljerna fram...
och jag känner igen allt...
detaljer och människor i mitt liv...
mitt liv...
i glasmontrar utan ingång eller utväg...
sammanflätade i en utsökt spindelväv...
och gångarna i denna labyrint är alla återvändsgränder...
det finns ingen återvändo...
det som varit har varit...
kan aldrig fås tillbaka...
kan aldrig ändras...
kan aldrig göras ogjort...
och när jag går där kan jag känna igen allt...
sakta smeker jag de svala glasväggarna och minns...
minns och ler...
människor som stått mig nära...
människor som jag en gång kände...
människor...
och mig själv...
hela uppväxten...
skoltiden...
relationerna...
och jag ler...
jag känner ingen vemod...
ingen sorg för det som varit...
en del saker kanske skulle kunnat gjorts annorlunda...
men hade det varit så så hade jag inte suttit här idag...
varit den jag är...
vara den jag är...
och jag letar mig tillbaka ut på stäppen igen...
lämnar saker där de hör hemma...
ingen sorg...
ingen ånger...
ingen bitterhet...
och sakta stänger jag glasdörren bakom mig...
och med den den senaste montern full av liv...
och jag ser redan början till nästa monter...
för jag vet att jag kommer fylla fler montrar...
göra fler spindelväv...
med vad får framtiden utvisa...

jag lämnar labyrinten bakom mig...
låter den smälta in i landskapet...
och jag ler...
bara för att jag vet att den finns där...
inte som en påminnelse utan snarare som ett löfte...
löfte om en framtid...
jag låter vinden omfamna mig...
och gräset smeka mina fötter...
jag har en helt ny värld att upptäcka...
en värld som jag kan forma hur jag vill...
bygga vad jag vill...
och jag kan bara le...
låta mig fyllas av doften av frid...
frihet...
låter den få fäste...
låter den fylla mig...
och vinden bär löften med sig...
löften som bara jag kan infria...
löften som bara jag kan finna...

och när solen går ner bakom horisonten och låter mångudinnan lysa över mig vet jag att vinden har rätt...
bara jag kan infria löftena som framtiden bär med sig...
bara genom att leva och andas kommer jag veta vad ödet har planerat för mig...
jag känner det svala gräset under mina fötter...
och vinden lockar mig till dans...
jag bugar och låter mig föras in i en vild dans med livet...
och jag känner hur jag ler...
och sakta låter jag skrattet eka ut i natten...
där den bärs vidare av vinden...
det enda jag kan hoppas på är att någon där ute låter sig lockas av vinden...
som låter sig förföras av dess varma omfamning...
någon som villigt låter sig förföras av dess löften...
någon som vågar dansa med mig i månskenet...
buga för mångudinnan...
och se mig i ögonen för att se hur de gnistrar ikapp med himlavalvet...

men just nu dansar jag ensam...
i en vild dans i månens sken..
jag är bjuden på bal ikväll...
en bal där temat är livet...
vänskap...
kärlek...
och skratt...
ska jag se om du är bjuden?
se om du står skriven på gästlistan?
men du ska veta att vi har en kräsen värdinna... ;)
skulle vara trevligt om du kom...
så jag slipper dansa ensam...
*ler*
*skrattar*