hRaven

känns som om jag fick besök av gårdagens spöke igår...
före detta svärmor...
jag tyckte om henne...
tycker om henne...
och hon älskade mig...
vet ej vad hon tycker nu...
vi hade inte vad det brukar vara...
skräckhistorierna gällde inte oss...
hon sökte upp mig när hon behövde råd...
jag kanske inte hade alla svaren, men ändå...
för att vara så ung hade jag en gammal själ...
för vis för min ålder...
mitt eget bästa...
det sa hon en gång...
flera gånger...

besöket igår var konstig...
när hon kom sådär spontant som hon brukar göra...
vet att hon kom för att se hur jag har det...
hur jag mår...
hur jag ser ut...
men av någon konstig anledning bjöd jag inte in henne...
och hon frågade inte...
tittade runt...
kommenterade...
undrade...
frågade...
men det var som om vi befann oss på två helt olika plan...
där hon pratade om tiden;
att tiden läker alla sår...
ge det tid...
det kommer med tiden...
vad?

det var efter det känslan kom...
att vi befann oss i två olika verkligheter...
och att hon är fast i en tid som inte finns längre...
jag har gått vidare...
jag har stängt dörren...
öppnat en ny...
men hon fanns kvar...
och jag fick bara en känsla av att hon kände sig sviken...
sårad...
lämnad...
skulle vilja säga förvirrad, men det har hon alltid varit...
vilsen kanske passar bättre...

det känns som om hon var här för att hälsa på någon annan...
någon som hon kände...
men att hon inte bodde kvar...
att hon flyttat utan att ha lämnat den nya adressen till henne...
att hon flyttat och lämnat saker bakom sig...
för jag tror inte hon visste vem jag är idag...
hon kände nog att hon inte känner mig längre...
som om det var en livstid sen...
i en annan tid...
en annan plats...
en annan verklighet...
men så är det ju faktiskt så...
trots den korta tiden, så har det jag hunnit komma ljusår ifrån det som var...
det som fanns...
det som jag var...
där jag blivit någon hon tror sig känna igen...
men hon inte riktigt kan placera...
men som hon borde känna men inte gör...

därför känns det som om gårdagens spöke var och hälsade på...
som en påminnelse om det som en gång var...
och på ett sätt känner jag vemod...
för efter att ha lämnat allt bakom mig betyder det också att jag lämnade henne...
stängde dörren efter mig utan att se tillbaka...
och som jag skrev sen igår; tyvärr...
för hon blev kvar...
och jag hoppas bara att hon kommer att kunna gå vidare...
förlåta sin son...
acceptera att jag inte är svärdottern längre...

kommer sakna henne...
och hennes små egenheter...

enligt henne var jag en häxa...
är en häxa...
och hon menar det i all välmening...
som en komplimang...
och jag kan bara le åt minnet...