hRaven

smaka på ordet...
livstid
det är så det känns just nu...
för ska man tänka krasst så är det just det ordet som dyker upp...
speciellt när man packar grejer...
speciellt nu när man flyttar...
jag hade ett liv innan honom...
och jag kommer att ha ett liv efter honom...
men tiden med honom är som hel livstid...
nio år och fyra månader...
nästan som en livstidsdom som blivit tidsbestämt...
för jag gick in för att det skulle vara för alltid...
men någon annan kortade av den och satte ett avslut på den...
släppte mig fri...
tog av mig bojan...
oket...
och låste upp dörren... ”varsågod”...
efter nio år och fyra månader...

för nu när jag är ensam igen...
så inser jag flera saker...
tiden har gått vidare utanför mitt fönster...
saker och ting har förändrats...
och människor ser inte längre ut som dem en gång gjorde...
och de är inte som de en gång var...
hur kommer det sig att jag inte riktigt fattat det?
sett det?
hur kommer det sig att man blir så bekväm i sitt eget att man tar på sig skygglappar?
dra ner persienen till världen?
låter tiden stå still?
låter tidens dimma ligga kvar som ett tjockt täcke?
lägger sig under en sten?
låter sig själv förfalla?

ja, jag vet svaret till det där...
man ser bara det man vill se...
hade bara ögon för honom...
alla andra var ointressanta...
som det andra könet...
inte som vänner...
inte som bekanta...
dem som kom och hälsade på...
men samtidigt så vet jag att jag gjorde mycket saker av ren hänsyn...
hans svartsjuka drev mig till det...
det fanns ingen anledning till den, men den fanns där...
som till exempel att han var svartsjuk på vännen jag pratade böcker med...
svartsjukan gjorde att jag slutade ”prata” med folk var för husfridens skull...
han ansåg nämligen att det kändes som om jag var otrogen i tanken...
även om vi bara satt och diskuterade böcker...
visst, det kan låta konstigt...
så här i efterhand så vet jag att det är konstigt...
men lever man i det så var det inte det...
och jag tystnade...
han tog plats...
han krävde plats...
och han fick plats...
jag tillät honom...
frivilligt...
eller kanske inte?
för husfridens skull?

det känns som om jag släppts fri efter en livstidsdom...
som en kalv på grönbete...
yster och glad...
med lite vingliga ben...
eller kanske snarare en gammal kossa som stått inne en hel vinter?
mycket att se...
mycket att göra...
mycket att upptäcka...
mycket att utforska...
och allt känns nytt...
outforskat...
hur var det man gjorde nu, typ...
jag har rätt att fundera så...
har ju glömt bort hur man gör...
hur det går till...
det var ett tag sen som jag var tillgänglig...
fri...
singel...
ensam...

för tänk efter själva...
efter nio år och fyra månader tog det slut...
som en livstidsdom som blev tidsbestämt...
där man är inställd på att det ska vara för evigt inte blev så...
där någon satte ett slutdatum på den...
livet har tagit en annan vändning...
och domslutet gick igenom den 12 maj...