det finns inget mer att säga
Känslan finns där. Meningarna dör ut innan de hunnit komma över mina läppar. Det finns så mycket jag skulle vilja säga, men orden vill inte underordna sig den följden som jag vill att de ska ta. Det enda som finns kvar är tystnaden. Ingenting annat. Bara en tystnad som inte är min. Jag har inte valt denna tystnad. Det gjordes åt mig. Orden tigdes ihjäl. Känslan finns kvar. Den där som talar om att de kanske har rätt. Varför skulle jag ens formulera orden, när det ändå inte finns någon som lyssnar? När det ändå inte finns någon som läser? När det inte finns någon som hör det jag inte säger?
Vet inte när det blev så här. Bara att det en dag hade flyttat in. Upptäkten av att mina ord inte var värda någonting. Mina känslor ingenting att bry sig om. Mitt liv blev grått. Ointressant. Jag insåg att jag är ointressant. Det som är jag är ingen som ser. Ingen som vill veta mer av. Som boken i Neverending story där orden raderas för att ingen läser längre. Jag var någonting. Jag hade något att säga. Men mina minnen håller på att raderas, och jag kan bara se på. Mitt liv håller på och suddas ut. Ord för ord. Mening för mening. Sida för sida. Kapitel för kapitel. Synd, jag hade så mycket att ge. Jag hade så mycket att säga. Men ingen vill veta fortsättningen av det som en gång var jag. Jag blev tom. Ihålig. Död.
Tankarna finns där. Känslan lika så, men det finns ingen som vill höra mig. Bara tomma ord. Ingenting annat. Det finns ingenting annat än ett tomt skal. Ett yttre utan djup. Utan innehäll. Någonting andra tror jag är. Någonting fått för sig att jag är. Någonting som de tillåter mig vara. En axel att gråta ut mot. En timme eller två till låns. Sen behövs jag inte längre. Det jag är, är ointressant. Jag har försökt ta plats, men ingen lät mig göra det. Det finns ingen plats för mig. Ingen uttrymme där jag kan andas. Det finns inte plats för mig att existera. Andas. Leva. Inte här. Inte nu. Det finns ingen plats för mig här. Inte nu längre. Det kanske det gjorde det en gång i tiden men inte nu längre.
Synd bara att jag vill leva. Jag vill andas. Jag vill ha någon som hör det jag inte säger. Det enda som finns kvar är hoppet om att det kommer någon som plockar ner den trista svarta slitna bok, som är jag, från hyllan och ger sidorna liv igen. Någon som vill upptäcka mig. Någon som vill upptäcka orden som finns i mig. Någon som upptäcker mig. Ser förbi utsidan, och kliver in i en ny värld. Min värld. Jag vill ha någon som vill veta hur min berättelse började och vill vara med när den slutar. Men det finns ingenting kvar. Sakta men säkert håller jag på att suddas ut. Raderas. Orden har redan tagit slut. Vad finns det mer att säga?
Vet inte när det blev så här. Bara att det en dag hade flyttat in. Upptäkten av att mina ord inte var värda någonting. Mina känslor ingenting att bry sig om. Mitt liv blev grått. Ointressant. Jag insåg att jag är ointressant. Det som är jag är ingen som ser. Ingen som vill veta mer av. Som boken i Neverending story där orden raderas för att ingen läser längre. Jag var någonting. Jag hade något att säga. Men mina minnen håller på att raderas, och jag kan bara se på. Mitt liv håller på och suddas ut. Ord för ord. Mening för mening. Sida för sida. Kapitel för kapitel. Synd, jag hade så mycket att ge. Jag hade så mycket att säga. Men ingen vill veta fortsättningen av det som en gång var jag. Jag blev tom. Ihålig. Död.
Tankarna finns där. Känslan lika så, men det finns ingen som vill höra mig. Bara tomma ord. Ingenting annat. Det finns ingenting annat än ett tomt skal. Ett yttre utan djup. Utan innehäll. Någonting andra tror jag är. Någonting fått för sig att jag är. Någonting som de tillåter mig vara. En axel att gråta ut mot. En timme eller två till låns. Sen behövs jag inte längre. Det jag är, är ointressant. Jag har försökt ta plats, men ingen lät mig göra det. Det finns ingen plats för mig. Ingen uttrymme där jag kan andas. Det finns inte plats för mig att existera. Andas. Leva. Inte här. Inte nu. Det finns ingen plats för mig här. Inte nu längre. Det kanske det gjorde det en gång i tiden men inte nu längre.
Synd bara att jag vill leva. Jag vill andas. Jag vill ha någon som hör det jag inte säger. Det enda som finns kvar är hoppet om att det kommer någon som plockar ner den trista svarta slitna bok, som är jag, från hyllan och ger sidorna liv igen. Någon som vill upptäcka mig. Någon som vill upptäcka orden som finns i mig. Någon som upptäcker mig. Ser förbi utsidan, och kliver in i en ny värld. Min värld. Jag vill ha någon som vill veta hur min berättelse började och vill vara med när den slutar. Men det finns ingenting kvar. Sakta men säkert håller jag på att suddas ut. Raderas. Orden har redan tagit slut. Vad finns det mer att säga?
Kommentarer
Trackback