med andra ord
Som ett gulnat foto längst ner i en låda ligger jag och tiger still. Ett minne från det förflutna, någon som fanns men ingen minns längre. Åren går och det gulnade fotot finns kvar. Det finns ingen som vet vem fotot föreställer, men att den finns. Ett gulnat foto med ett välbekant ansikte, utan namn, utan liv, utan minne. Ingen som vet och ingen som bryr sig. Det finns ingen kvar som kan minnas varför fotot togs, eller var. Allra minst på vem. Bara att den finns där, som ett minne av en tid som inte finns längre. Ser man lite närmare på den så ser man den; leendet, det lilla sorgsna blicken som ser tillbaka på dig. Inget mer, inga ord bara tystnad. Tomhet. Det enda som finns kvar är gamla minnen som ingen vill minnas längre. Minnen ingen vill kännas vid. Ett ansikte man inte vill komma ihåg. Skulle någon undra om fotot så skulle det berättas saker om mig som inte är sanna. Orden som beskriver mig är inte jag. Påhittade ord av en verklighet som aldrig var sann, men som man minns den. Försköning av saker som aldrig hänt. Förträngning av det som faktiskt fanns. Finns.
Som en gammal bok med trasig rygg står jag där i en bortglömd del av en bokhylla. Trist och gammal med en tjock rygg. Trasig, ihoplimmad och utan färg på grund av den ståttt i dagsljus för läge. Ögonen som vandrar över ryggarna missar mig där jag står, trist grå och ful. Tar man ner mig ser du att jag är lite maläten, dammig och spröd. När bläddrar genom sidorna känner du en gammal instängd lukt av någonting gammalt. En del av sidorna faller isär när man tar på dem, sidor som stuvas undan fort för att det finns inget som intresserar en. En del sidor som sitter ihop och försöker man se vad som finns på dem sidorna går det bara sönder, och ingenting av det som står där är av intresse. Det som skulle vara intressant, lockar inte till fortsatt läsning. Det var länge sen någon tog ner mig, dammade av mig och gav liv åt sidorna. Det var länge sen som innehållet var intressant att läsa. Nu ligger orden där, rad efter rad och bara väntar på att någon ignorerar det trista yttre och finner innehållet inressant. Kapitlen i mig ligger i oordning, men den som har lite tålamod hittar rätt till slut. Det finns inga klara övergångar eller en röd tråd. Orden kan ibland stå huller om buller. Ord kan fattas där man saknar dem som mest. Raderna är lite som dem vill. Jag är som en gammal unken bok, någon som väntar på att bli läst. Upptäckt.
Som ett spöke vandrar jag genom livet, utan form eller färg. Andra kan bara ana mig, en del kan se mig. De flesta ignorerar mig. En del kanske kan tro att jag finns, de flesta fnyser åt tanken. Jag kan känna vid folk utan deras vetskap, jag kan påverka dem på ett sätt att de inte ens märker det. Ett ord, en viskning. Snabb smekning, lätt beröring på en hud som kan känna mig. Sen är jag borta. Och dem som jag berört kanske kan ana att jag funnits där. Stilla, tyst och lyssnat till deras röst i natten. Gett dem tröst i svåra tider, funnits tyst bredvid. För att sen bli bortglömd, lämnad ensam där jag hemsöker tomma rum tills någon ny dyker upp. Osedd, ohörd och ensam. Säger någon att de känt mig finns det få som tror dem. Som om jag var ett rykte som inte var sann. Någonting som blir förvanskat ju fler det är som nämner mitt namn. Där jag slutar att finnas och någonting annat tar vid. Där mitt namn förr eller senare blir onämnbart, för det klingar negativt.
Som höstlöven faller jag till marken och sakta förmultnar till jord. Tills ingen minns hur sommarens grönska såg ut, eller hösten brann med en intensitet som bara kan finnas just då. Som den sista falnande glöden i elden som flämtar till några gånger i hopp om att det ska finnas någon som kan blåsa liv i mig igen, så jag kan brinna igen. Sakta släcks glöden och det enda som blir kvar är aska. Grå damm som är utan form eller lukt. Aska som sprids för vinden. Osynlig, död.
Frågar man någon som vet vem personen på fotot är eller som läst boken får man olika svar. Svar om någonting som inte finns. Minnet sviker en, ger falsk information och sanningen finns i blicken eller på sidorna. Blicken ingen vill se eller sidorna ingen läste. Man ser delar, man minns fragment och inget av dem är jag. Och orden som yttras om mig är inte ens i närheten av sanningen. Jag är en hägring, någonting som man tror finns där men när man kommer närmare så inser man att de bara var en dröm. Det enda som finns kvar är minnen som ingen vill kännas vid. Minnen ingen vill höra. Minnen ingen vill ha. Oönskad. Bortglömd. Någonting som en gång fanns men slutat finnas. En annan människas minne som inte minns. Inte vill minnas. Slutat minnas. Och jag tynar bort. Slutat att existera. Jag finns inte.
Har jag någonsin gjort det?
Kommer jag någonsin att göra det?
Det finns ingenting mer...
Som en gammal bok med trasig rygg står jag där i en bortglömd del av en bokhylla. Trist och gammal med en tjock rygg. Trasig, ihoplimmad och utan färg på grund av den ståttt i dagsljus för läge. Ögonen som vandrar över ryggarna missar mig där jag står, trist grå och ful. Tar man ner mig ser du att jag är lite maläten, dammig och spröd. När bläddrar genom sidorna känner du en gammal instängd lukt av någonting gammalt. En del av sidorna faller isär när man tar på dem, sidor som stuvas undan fort för att det finns inget som intresserar en. En del sidor som sitter ihop och försöker man se vad som finns på dem sidorna går det bara sönder, och ingenting av det som står där är av intresse. Det som skulle vara intressant, lockar inte till fortsatt läsning. Det var länge sen någon tog ner mig, dammade av mig och gav liv åt sidorna. Det var länge sen som innehållet var intressant att läsa. Nu ligger orden där, rad efter rad och bara väntar på att någon ignorerar det trista yttre och finner innehållet inressant. Kapitlen i mig ligger i oordning, men den som har lite tålamod hittar rätt till slut. Det finns inga klara övergångar eller en röd tråd. Orden kan ibland stå huller om buller. Ord kan fattas där man saknar dem som mest. Raderna är lite som dem vill. Jag är som en gammal unken bok, någon som väntar på att bli läst. Upptäckt.
Som ett spöke vandrar jag genom livet, utan form eller färg. Andra kan bara ana mig, en del kan se mig. De flesta ignorerar mig. En del kanske kan tro att jag finns, de flesta fnyser åt tanken. Jag kan känna vid folk utan deras vetskap, jag kan påverka dem på ett sätt att de inte ens märker det. Ett ord, en viskning. Snabb smekning, lätt beröring på en hud som kan känna mig. Sen är jag borta. Och dem som jag berört kanske kan ana att jag funnits där. Stilla, tyst och lyssnat till deras röst i natten. Gett dem tröst i svåra tider, funnits tyst bredvid. För att sen bli bortglömd, lämnad ensam där jag hemsöker tomma rum tills någon ny dyker upp. Osedd, ohörd och ensam. Säger någon att de känt mig finns det få som tror dem. Som om jag var ett rykte som inte var sann. Någonting som blir förvanskat ju fler det är som nämner mitt namn. Där jag slutar att finnas och någonting annat tar vid. Där mitt namn förr eller senare blir onämnbart, för det klingar negativt.
Som höstlöven faller jag till marken och sakta förmultnar till jord. Tills ingen minns hur sommarens grönska såg ut, eller hösten brann med en intensitet som bara kan finnas just då. Som den sista falnande glöden i elden som flämtar till några gånger i hopp om att det ska finnas någon som kan blåsa liv i mig igen, så jag kan brinna igen. Sakta släcks glöden och det enda som blir kvar är aska. Grå damm som är utan form eller lukt. Aska som sprids för vinden. Osynlig, död.
Frågar man någon som vet vem personen på fotot är eller som läst boken får man olika svar. Svar om någonting som inte finns. Minnet sviker en, ger falsk information och sanningen finns i blicken eller på sidorna. Blicken ingen vill se eller sidorna ingen läste. Man ser delar, man minns fragment och inget av dem är jag. Och orden som yttras om mig är inte ens i närheten av sanningen. Jag är en hägring, någonting som man tror finns där men när man kommer närmare så inser man att de bara var en dröm. Det enda som finns kvar är minnen som ingen vill kännas vid. Minnen ingen vill höra. Minnen ingen vill ha. Oönskad. Bortglömd. Någonting som en gång fanns men slutat finnas. En annan människas minne som inte minns. Inte vill minnas. Slutat minnas. Och jag tynar bort. Slutat att existera. Jag finns inte.
Har jag någonsin gjort det?
Kommer jag någonsin att göra det?
Det finns ingenting mer...
Kommentarer
Trackback