Dag två
Vad gör man när man har semester? Hur har man ledigt? Var är man enligt kartan? Ja, jag vet svaren till dem där egentligen men det känns inte som om jag har semester. Bara en ledig dag innan nästa arbetspass. Så ser det egentligen ut på schemat, så det tar nog iallafall tills imorgon innan jag fattar att jag faktiskt är ledig. Jag behöver inte gå upp klockan fem imorgon. Jag kan sova ut. Frågan är om lillkillen vill göra det. Idag var han pigg, ville inte alls ligga och jäsa i sin bädd till sent på dagen. Ja, han får inte sova i sängen med mig. Han ansåg att vi sovit färdigt när klockan blev tio. Ja, jag vet det är egentligen sent för en valp, men han bruka ligga och dra sig till elva tolv. Så kom inte och ifrågasätt mina sovmornar då han är morgontrött, också. Klockan tio masade jag mig upp. Seg, ögonen i kors, grustag och så en glad blöt tunga som ville hälsa mig god morgon. Jag hade ingen lust alls idag. Värmen från igår bosatte sig i sovrummet igår så jag låg och vände och vred mig halva natten. Lakanet kan bevisa detta om ni tvivlar. Och en blick ut genom fönstret i morse skvallrade om att det är minst lika varmt idag. Hallå, var är det utlovade regnet? Jag såg nog minsann på TV igår att det ska regna här idag. Eller har stan hamnat i någon form av twilightzone, och värmen från kontinenten hittat ett kryphål till oss? Jaja, kanske lika bra att vänja sig så man klarar av att veckan i värmen utanför rikets gränser nästa vecka. Min semester resa. Ska bli skönt att komma bort.
Förutom att natten var varm och svettig låg jag i tankar. Tankar som höll mig vaken till fyra på morgonen. Alltid dessa tankar. En önskan som inte blir sann. Och en känsla som fick mig att ta ett beslut inatt. Kanske inte världens bästa tillfälle att göra det på, när det känns som man håller på och flyter bort och tankarna går åt ett håll som man inte vill, egentligen. Jag tog ett beslut där och då. Jag gav efter för mina demoner och det känns tungt idag. Mina demoner vann inatt, och jag få leva med konsekvenserna av dem. Om det sen visar sig at det bara är mina inre demoner som pratar blir jag bara glad. Är det så att det är som min känsla säger mig så har jag redan accepterat det. Känslan av att jag inte behövs längre. Jag fick fyra månader till låns. Det kommer inte att bli lätt, men det är väl som dem säger; en dag i taget. Det var inte meningen helt enkelt. Idag kommer jag att sörja förlusten av en vän.
Jag önskar.