tillbaka till verkligheten
| Jahaja, så var det med det. Semestern är slut. Vardagen kom tillbaka. Verkligheten knackade på och stormade in. Inget att göra åt det. Bara att ta tag i den. Se vad den har att erbjuda den här gången. Semestern är över för i år. Det jag inte hade alls förra året. Två veckor går så fort. För fort. Samtidigt som det känns som det är mer än en vecka sen som vi kom hem från Wacken. Har det verkligen bara gått en vecka? En vecka? Sju dagar sen vi satte foten ner i sthlm? En vecka sen som vi var tillbaka till betongen. Jag är verkligen ingen morgonmänniska!! Tidiga mornar är inget för mig. Inte alls. Vill inte. Men det kommer bli väldigt få såna resten av året. Jag kommer att kunna göra det jag mest av allt vill den här tiden på morgonen; sova. I en varm säng. Befinna mig i drömmarnas värld. Låta mig omfamnas av drömmens sköna famn. Och vilka drömmar jag haft den sista tiden. Varför kan man inte spela in dem och plocka fram vid behov? Eller göras om till verklighet? Men då kanske det inte skulla kallas för drömmar? Tidig måndagmorgon och tillbaka till verkligheten. Regntunga skyar och fukt i luften. Efterlängtad regn men den glömde föra med sig svalkan. Den som jag saknar mest just nu. Den kyliga luften, den som fanns nere på Wacken under natten. Den som fick andedräkten att synas, huden att knottra sig. Den som är så mycket lättare att andas. Gör en piggare, hjärnan alertare. Men den kommer den också, för hösten är på väg. För om jag inte hört helt fel så har svalorna lämnat norden för i år. Det har varit så tyst på himlen utanför mitt fönster att jag tror mig kunna säga att svalorna flyttat söderut. Jag kan ju ha fel då det faktiskt har regnat och det är tidig morgon, men det är ju dags nu. Mitten av augusti... och hösten är på väg. Verkligheten kom och knackade på dörren och flyttade in. Trängde sig på och vägrar lämna en på ett tag. Kan ju inte direkt säga att den våldsgästar, men det är det den gör just nu. Vill ju inte ha den här. Men det är som det är, vet att det inte är så mycket att göra åt just det. Vi kan bara hoppas på att den kan samsas med skrattet och livet som bor hos mig. För verkligheten har ett fult ansikte ibland, och det enda jag kan göra är att se till att den inte gör att de andra flyttar ut. Så var det dags att ta tag i verkligheten då. Saker och ting blir inte gjorda av sig själv. Kan ju vara en bra idé att klä på sig kanske? Ta på sig den professionella rollen. Ska träffa chefen igen. Verkligheten kom och knackade på och flyttade in. |
Kommentarer
Trackback