Ögonblick.
Kaos inombords. Mycket prat med en gammal vän om döden, livet. Båda två ställda på varsin del av en värld som inte är vår att ta del av. Inte är vår att finnas till i. På varsin ände, med ett enorm avgrund mellan oss. Men just nu, idag, igår och imorgon suddades den gränsen ut. Som om vi fått en stunds frizon, som vi bör ta vara på. Gemensamma minnen att skratta åt, berätta och förundras över. Döden gör så har jag förstått. Varför har inte livet samma effekt på en? Måste man bli medveten om sin egen sårbarhet innan man stannar upp och reflekterar över allt det där som man gjort? Mycket prat om sånt idag. Inte bara med en gammal vän utan även med nya vänner.
Nattens sömnlösa snurrande satte sina spår. Funderade mest kring allt det där som vi faktiskt gjorde. Det vi hann med att uppleva. Saker som vore otänkbart idag, men jag har gjort dem. Och jag började fundera på att jag faktiskt har haft mina stunder här i livet. Ögonblick som jag kan se tillbaka på och le åt minnet. Små ögonblick i ens liv som så lätt skulle kunna glömmas bort, avfärdas eller bara låta vara. Liv kallas det väl? Att leva för ögonblicket. Sorglöst, ungdomligt och ibland helt jävla dumdristigt. Jag skulle inte vilja vara tretton igen... *ler*. Men man borde ta lärdom av en sak; att ta vara på på ögonblicken. Inte älta. Leva för dem där ögonblicken i livet som man inte kunnat förutse. Dem där ögonblicken som grumlas när man blir äldre. När man börjar se mönster och börjar tro sig kunna ana konsekvenserna av ens handlingar. Man kan aldrig göra det egentligen, men ens liv idag är resultatet ev ens liv hittills. Och har man gjort val och gjort saker utifrån vissa förutsättningar och minns konsekvenserna av ens handlande då, så är det lätt hänt att man tror att samma sak ska hända igen. Även om det nödvändigtvis inte behöver vara så. Blir man fegare när man blir äldre?
Pratade med en annan vän om slutfasen i livet, oavsett om den skulle komma nu eller om femtio år. Frågan vi pratade kring var om vi, jag, ångrade någonting. Om jag hade saker jag har nu som jag kommer att ångra att jag inte gjorde när jag hade möjligheten. Det vill säga att håller jag mig själv tillbaka, och varför isåfall? Eller snarare vad? Finns det saker i mitt liv som jag skulle vilja få ogjort eller saker jag önskar jag sagt men inte gjort? Om jag ska vara helt ärlig så är svaret ja... orsaken är enkel; jag saknar modet. Ja, jag. Jag skulle inte vilja gå tillbaka för att ändra nåt, nej det är inte det det handlar om. Jag vill inte vrida tillbaka klockan. För det som har hänt har hänt, och som jag inte skulle vilja skulle bli ändrade på. Utan alla de händelser, situationer, ögonblick så skulle jag inte vara den jag är idag. Jag skulle inte vilja få nåt ogjort. En del saker skulle jag kanske kunnat hantera på ett annat sätt, sagt annorlunda, men i det stora hela så finns det nog en meningen med varför det blev som det blev. Annars skulle jag inte sitta här idag, veta det jag vet och ha de vänner jag har. Om alla de uppoffringar och förluster som jag haft i mitt liv innebär att jag inte får mer än detta så kan jag trots allt vara ganska nöjd. Ganska ja, jag menar inte att jag ska fastna här, acceptera detta som ett alternativ till resten av mitt liv. Nej, utan det faktum att jag sett sidor hos människor som jag inte sett tidigare. Det finns nyanser, lager och nivåer. Det där som varit stängt för mig tidigare, samtidigt som jag vet att jag låst dem ute. Omedvetet. och det lilla jag fått ta del av, det lilla jag fått se gör mig nyfiken på mer. Vilja veta mer. Lyssna bättre. Ha tålamod. Vara en bättre vän...
Vid varje vägskäl så väljer man bort någonting. Varje gång man säger ja eller nej så gör du ett val, ett medvetet val även om den kanske inte är så uppenbar. Ett val som du inte egentligen reflekterar över. Ett ja eller ett nej, till och med ett kanske är ett val. Valet vid varje kanske är ett nej, just då. Du väljer bort ett ja. Låter kanske flummigt eller konstigt, men det är väl så? Man säger ju inte ja? Ett val, hur liten den må än vara så är det ett val. De flesta i ens liv är de små som leder oss framåt, medans de är de stora avgörande valen man kommer ihåg. Dem där som påverkar mer än en själv. Dem där man måste verkligen tänka efter innan man bslutar sig för ett alternativ. Svaret kan påverka så många liv förutoms ens eget, som ringar på vattnet som kan få oanade konsekvenser. Reaktioner man inte riktigt hade räknat med. Jag har inte gjort så många sådana val i mina dar. Men de val som jag gjort vet jag har inneburit att jag valt bort saker och ting. Saker som i slutändan skadat mig själv, och de är det jag får leva med idag. Kompromisser jag inte ens märkte jag gjorde, förrän långt efter att de blev gjorda. De smög sig på, obemärkt och utan avtryck, då. Kompromisser som jag inte skulle göra idag, men gjorde då. Förnekade mig själv på ett sätt jag inte vill göra igen. Det är det enda som jag ångrar hittills. Men på ett sätt inget jag önskar ogjort. Jag vet bättre nu helt enkelt.
Frågan som jag haft i skallen hela natten och hela den här dagen är enkel, men väldigt svår att svara på. Om du visste att du bara hade sex månader kvar att leva, vad skulle du göra? Vad skulle du vilja göra annorlunda? Och tankarna och känslorna är i kaos, satta på sin spets. På ett helt annat sätt än det jag hade i våras, där ifrågasatte jag ”bara” min hela existens. Idag tvingar mig de mig att få ordning på saker och ting. Tanketrådarna bryts, knyts om och minnena fladdrar förbi som i filmer som ser när de försöker hjärntvätta någon. Scenarior, händelser och människor i mtt liv dyker upp. En efter en från mina djupaste mörkaste hålor dyker dem upp, som gamla spöken hemsöker dem mig och kräver uppmärksamhet. Gamla vänner, fiender och alla dem där andra som syntes tilll i periferin. Dem där man minns men inte kan minnas vad de heter. Jag kanske inte gjort de bästa valen i mitt liv, jag kanske inte sagt de smartaste sakerna i mitt liv alla gånger, men jag står för dem allihop. Det är det minsta jag kan göra. en del saker skäms jag över, det finns såna tillfällen i allas liv, men jag kan stå för det. Orsaken är ganska enkel, en av de få saker som jag faktiskt är glad över att jag fått höra relativt tidigt i mitt liv. Min mors ord; Oavsett vad det är du gör här i livet så gör de som känns rätt. För för länge det känns rätt, är det aldrig fel. Om du sedan ändrar uppfattning kan du ändå alltid stå för de du gjort. Även om du själv skulle tycka att det inte var så bra. Du kan alltid försvara dina handlingar så länge du inte gör det för någon annans skull. Så det kanske är en anledning till att jag faktiskt inte ångrar så mycket i mitt liv trots allt. En del saker kan man diskutera, förklara, men varför skulle jag? Speciellt här?
Men åter till frågan; vad skulle du göra? Vilja göra annorlunda? Jag skulle vilja våga ta vara på de små ögonblicken. Slippa tänka rationellt en stund. Slippa tänka på eventuella konsekvenser av mitt handlande. Att sluta ta så jävla mycket hänsyn. Våga mer. Våga helt enkelt. Som jag skrev ovan; blir man fegare när man blir äldre? Eller är det bara så enkelt att man låter bli vissa saker bara för att man tänker på vad andra ska tycka? Jag misstänker att det är det senare. Att man blir sedd av andra, att andra ser vad man gör. Och därför låter bli. Dumt, det är verkligen dumt. För det kvittar egentligen vad andra tycker. Egentligen ja. För de är inte deras handlingar du ångrar när du tänker på ditt liv. Det är dina egna. Dem där orden du aldrig sa, det där du aldrig gjorde. Om du visste när du ska dö, skulle du ta så jävla mycket hänsyn som du gör nu? Nej, tänkte väl det.
Jag ska försöka bli bättre på det där. Att göra det jag egentligen vill. Ringa det där samtalet som jag skjutit på. Fikat som blir framskjutet av yttre omständigheter. Festen man tackat nej till. Det handlar om att ta sig tid. Våga göra saker som jag vill göra. Sluta ta så jävla mycket hänsyn. Säga saker som jag ibland saknar modet till att säga högt. Eller snarare säga saker som jag menar istället för att linda in det. Försköna eller omvandla så det blir gåtor istället. Man vet ju aldrig när ens liv tar slut. Det kan ske imorgon, om sex månader eller om femtio år. Uttrycket ”bättre sent än aldrig” tycker jag egentligen inte om. Det kanske aldrig blir ett senare. Eller så är det bara för sent. Bättre ha saker gjorda nu. Bättre säga orden nu. Egentligen. För jag vill inte sitta där och undra när det är för sent. Eller tänka på det där jag aldrig gjorde eller aldrig sa. För visst kan jag göra allt det där jag skulle vilja göra, eller säga det jag vill säga. Men sen finns det alltid ett men... Men ibland kanske det finns dem där tillfällena som man vet att det är bättre att inte göra det man vill, eller inte säga det man helst av allt vill skrika rakt ut. Det är trots allt bara jag som kommer att sitta där och ångra mig över saker som aldrig blev gjorda eller sagda... jag tar faktiskt hänsyn till andra människor. Det där med att göra val här i livet var det ja. Det finns trots allt gränser på hur mycket man kan utsatta någon annan för.
Fan också!
Nattens sömnlösa snurrande satte sina spår. Funderade mest kring allt det där som vi faktiskt gjorde. Det vi hann med att uppleva. Saker som vore otänkbart idag, men jag har gjort dem. Och jag började fundera på att jag faktiskt har haft mina stunder här i livet. Ögonblick som jag kan se tillbaka på och le åt minnet. Små ögonblick i ens liv som så lätt skulle kunna glömmas bort, avfärdas eller bara låta vara. Liv kallas det väl? Att leva för ögonblicket. Sorglöst, ungdomligt och ibland helt jävla dumdristigt. Jag skulle inte vilja vara tretton igen... *ler*. Men man borde ta lärdom av en sak; att ta vara på på ögonblicken. Inte älta. Leva för dem där ögonblicken i livet som man inte kunnat förutse. Dem där ögonblicken som grumlas när man blir äldre. När man börjar se mönster och börjar tro sig kunna ana konsekvenserna av ens handlingar. Man kan aldrig göra det egentligen, men ens liv idag är resultatet ev ens liv hittills. Och har man gjort val och gjort saker utifrån vissa förutsättningar och minns konsekvenserna av ens handlande då, så är det lätt hänt att man tror att samma sak ska hända igen. Även om det nödvändigtvis inte behöver vara så. Blir man fegare när man blir äldre?
Pratade med en annan vän om slutfasen i livet, oavsett om den skulle komma nu eller om femtio år. Frågan vi pratade kring var om vi, jag, ångrade någonting. Om jag hade saker jag har nu som jag kommer att ångra att jag inte gjorde när jag hade möjligheten. Det vill säga att håller jag mig själv tillbaka, och varför isåfall? Eller snarare vad? Finns det saker i mitt liv som jag skulle vilja få ogjort eller saker jag önskar jag sagt men inte gjort? Om jag ska vara helt ärlig så är svaret ja... orsaken är enkel; jag saknar modet. Ja, jag. Jag skulle inte vilja gå tillbaka för att ändra nåt, nej det är inte det det handlar om. Jag vill inte vrida tillbaka klockan. För det som har hänt har hänt, och som jag inte skulle vilja skulle bli ändrade på. Utan alla de händelser, situationer, ögonblick så skulle jag inte vara den jag är idag. Jag skulle inte vilja få nåt ogjort. En del saker skulle jag kanske kunnat hantera på ett annat sätt, sagt annorlunda, men i det stora hela så finns det nog en meningen med varför det blev som det blev. Annars skulle jag inte sitta här idag, veta det jag vet och ha de vänner jag har. Om alla de uppoffringar och förluster som jag haft i mitt liv innebär att jag inte får mer än detta så kan jag trots allt vara ganska nöjd. Ganska ja, jag menar inte att jag ska fastna här, acceptera detta som ett alternativ till resten av mitt liv. Nej, utan det faktum att jag sett sidor hos människor som jag inte sett tidigare. Det finns nyanser, lager och nivåer. Det där som varit stängt för mig tidigare, samtidigt som jag vet att jag låst dem ute. Omedvetet. och det lilla jag fått ta del av, det lilla jag fått se gör mig nyfiken på mer. Vilja veta mer. Lyssna bättre. Ha tålamod. Vara en bättre vän...
Vid varje vägskäl så väljer man bort någonting. Varje gång man säger ja eller nej så gör du ett val, ett medvetet val även om den kanske inte är så uppenbar. Ett val som du inte egentligen reflekterar över. Ett ja eller ett nej, till och med ett kanske är ett val. Valet vid varje kanske är ett nej, just då. Du väljer bort ett ja. Låter kanske flummigt eller konstigt, men det är väl så? Man säger ju inte ja? Ett val, hur liten den må än vara så är det ett val. De flesta i ens liv är de små som leder oss framåt, medans de är de stora avgörande valen man kommer ihåg. Dem där som påverkar mer än en själv. Dem där man måste verkligen tänka efter innan man bslutar sig för ett alternativ. Svaret kan påverka så många liv förutoms ens eget, som ringar på vattnet som kan få oanade konsekvenser. Reaktioner man inte riktigt hade räknat med. Jag har inte gjort så många sådana val i mina dar. Men de val som jag gjort vet jag har inneburit att jag valt bort saker och ting. Saker som i slutändan skadat mig själv, och de är det jag får leva med idag. Kompromisser jag inte ens märkte jag gjorde, förrän långt efter att de blev gjorda. De smög sig på, obemärkt och utan avtryck, då. Kompromisser som jag inte skulle göra idag, men gjorde då. Förnekade mig själv på ett sätt jag inte vill göra igen. Det är det enda som jag ångrar hittills. Men på ett sätt inget jag önskar ogjort. Jag vet bättre nu helt enkelt.
Frågan som jag haft i skallen hela natten och hela den här dagen är enkel, men väldigt svår att svara på. Om du visste att du bara hade sex månader kvar att leva, vad skulle du göra? Vad skulle du vilja göra annorlunda? Och tankarna och känslorna är i kaos, satta på sin spets. På ett helt annat sätt än det jag hade i våras, där ifrågasatte jag ”bara” min hela existens. Idag tvingar mig de mig att få ordning på saker och ting. Tanketrådarna bryts, knyts om och minnena fladdrar förbi som i filmer som ser när de försöker hjärntvätta någon. Scenarior, händelser och människor i mtt liv dyker upp. En efter en från mina djupaste mörkaste hålor dyker dem upp, som gamla spöken hemsöker dem mig och kräver uppmärksamhet. Gamla vänner, fiender och alla dem där andra som syntes tilll i periferin. Dem där man minns men inte kan minnas vad de heter. Jag kanske inte gjort de bästa valen i mitt liv, jag kanske inte sagt de smartaste sakerna i mitt liv alla gånger, men jag står för dem allihop. Det är det minsta jag kan göra. en del saker skäms jag över, det finns såna tillfällen i allas liv, men jag kan stå för det. Orsaken är ganska enkel, en av de få saker som jag faktiskt är glad över att jag fått höra relativt tidigt i mitt liv. Min mors ord; Oavsett vad det är du gör här i livet så gör de som känns rätt. För för länge det känns rätt, är det aldrig fel. Om du sedan ändrar uppfattning kan du ändå alltid stå för de du gjort. Även om du själv skulle tycka att det inte var så bra. Du kan alltid försvara dina handlingar så länge du inte gör det för någon annans skull. Så det kanske är en anledning till att jag faktiskt inte ångrar så mycket i mitt liv trots allt. En del saker kan man diskutera, förklara, men varför skulle jag? Speciellt här?
Men åter till frågan; vad skulle du göra? Vilja göra annorlunda? Jag skulle vilja våga ta vara på de små ögonblicken. Slippa tänka rationellt en stund. Slippa tänka på eventuella konsekvenser av mitt handlande. Att sluta ta så jävla mycket hänsyn. Våga mer. Våga helt enkelt. Som jag skrev ovan; blir man fegare när man blir äldre? Eller är det bara så enkelt att man låter bli vissa saker bara för att man tänker på vad andra ska tycka? Jag misstänker att det är det senare. Att man blir sedd av andra, att andra ser vad man gör. Och därför låter bli. Dumt, det är verkligen dumt. För det kvittar egentligen vad andra tycker. Egentligen ja. För de är inte deras handlingar du ångrar när du tänker på ditt liv. Det är dina egna. Dem där orden du aldrig sa, det där du aldrig gjorde. Om du visste när du ska dö, skulle du ta så jävla mycket hänsyn som du gör nu? Nej, tänkte väl det.
Jag ska försöka bli bättre på det där. Att göra det jag egentligen vill. Ringa det där samtalet som jag skjutit på. Fikat som blir framskjutet av yttre omständigheter. Festen man tackat nej till. Det handlar om att ta sig tid. Våga göra saker som jag vill göra. Sluta ta så jävla mycket hänsyn. Säga saker som jag ibland saknar modet till att säga högt. Eller snarare säga saker som jag menar istället för att linda in det. Försköna eller omvandla så det blir gåtor istället. Man vet ju aldrig när ens liv tar slut. Det kan ske imorgon, om sex månader eller om femtio år. Uttrycket ”bättre sent än aldrig” tycker jag egentligen inte om. Det kanske aldrig blir ett senare. Eller så är det bara för sent. Bättre ha saker gjorda nu. Bättre säga orden nu. Egentligen. För jag vill inte sitta där och undra när det är för sent. Eller tänka på det där jag aldrig gjorde eller aldrig sa. För visst kan jag göra allt det där jag skulle vilja göra, eller säga det jag vill säga. Men sen finns det alltid ett men... Men ibland kanske det finns dem där tillfällena som man vet att det är bättre att inte göra det man vill, eller inte säga det man helst av allt vill skrika rakt ut. Det är trots allt bara jag som kommer att sitta där och ångra mig över saker som aldrig blev gjorda eller sagda... jag tar faktiskt hänsyn till andra människor. Det där med att göra val här i livet var det ja. Det finns trots allt gränser på hur mycket man kan utsatta någon annan för.
Fan också!
Kommentarer
Trackback