hRaven

visst, kanske inte leende direkt men just nu bruna ögon...
till skillnad för de vanliga blågrå jag har...
linser är trevligt...
variation från de vanliga grådassiga blick så blir den mörk och mystisk...
inte troligt men så känns det ibland när jag ser mig själv i spegeln...
visst, man kan ju undra varför jag inte valde en mer dramatisk eller drastisk färg, men jag kände för brunt...
hade jag valt dem för ett antal år sen skulle jag automatiskt valt gröna...
eller lila, ja det finns i det också...
men brunt tilltalade mig just nu...
och jag passar i det...
tydligen för bra...

var på fest förra veckan...
väntade mig någon form av reaktion men ingenting...
ingen reagerade på mina ögon...
eller att jag hade mörkare blick än vanligt...
nu pratar jag om folk som jag känt närmare tio år...
eller en del av dem iallafall...
och inte en reaktion...
inte ens en tillstymmelse till att något inte stämde hos mig...
jaha, är jag så intet sägande?
nej, jag frågade en av dem som befann sig på festen och han sa som om det var det enklaste i världen;
folk ser dig inte i ögonen när du pratar.. de vågar inte...
tydligen är jag farlig människa...
att jag inte var sugen på att delta i den festen från första början blev inte bättre efter kommentaret...
just nu skiter jag i vilket...
orkar inte...
varför skulle jag?
om man inte ser mig i ögonen när man talar med mig så kan det vara...
kommer man inte ens ihåg efter nästan tio år att man egentligen är blåögd så kan det vara...
så nu är det slut...
inte en gång till kommer jag att ställa upp...
jag vägrar vara axeln att gråta mot...
klagomuren att vända sig till...
kuratorn...
terapeuten...
psykologen...
nu är det slut...
no more...
allt detta på grund av ett par bruna små genomskinliga saker...
men nu vet jag...
nu vet jag vilka som är mina vänner och vilka som inte är det...
känns tufft...
lite sorgligt...
men vet man inte min ögonfärg så kan det lika gärna kvitta...
för om jag inte kan ställa det som ett av kraven för vänskap så vad kan man förvänta sig?
att se mig i ögonen när man pratar med mig...
och kunna se om de är blå eller ej...
att jag ändrar hårfärg lite hur som helst är en annan sak...
men ögonen...
nej, det tillhör vanligt folkvett att se folk i ögonen när man pratar med dem...
eller?
nej...
jag kanske låter bitter men jag kanske är det också...

idag träffade jag en av mina vänner för trevlig söndagsfika innan jobbet ...
och visst såg hon att ögonen hade en annan färg...
vänner ska göra det...
och hon gjorde det...
måste erkänna att lite orolig var jag dock...
kanske inte så konstigt när man upptäcker och hör helt annat helgen innan...
men nu vet jag...
inte mer med det...
det är en tuff värld...
synd bara att vännerna jag trodde jag hade inte finns med i bilden längre...
men varför ha människor i ens närhet som inte ens kan se en i ögonen när man pratar med dem...?
eller kommer ihåg vilken färg de är egentligen...?